Alla har vi olika föreställningar om vilket som vore det ultimata drömjobbet.
De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.
När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.
Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.
Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!
En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!
24 december 2007
19 december 2007
En tut o pling o tjong-maskin
Idag har jag julhandlat.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
16 december 2007
Hjältedåd i förorten
En helt vanlig lördagseftermiddag i förorten (antar jag, brukar inte vara där så ofta). Småbuset har – i brist på vettigare saker att pyssla med – satt fyr på en återvinningsbehållare för gratistidningar i biljetthallen på pendeltågsstationen.
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
13 december 2007
Jag hade varit nazist
För ett tag sen såg jag filmen "Sophie Scholl – de sista dagarna" på DVD. Om hur den blott 21-åriga Sophie tillsammans med sin bror Hans och några vänner trotsade nazismen och spred flygblad på universitetet i München. För det fick de betala med sina liv i giljotinen i februari 1943.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
07 december 2007
För alla er som inte vill ha mjuka paket
Tyvärr gissar jag att mitt kritiska inlägg om julkommersen inte når hem i stugorna. Därtill är väl de flesta av er alltför hjärntvättade av de multinationella storföretagens reklambudskap.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
06 december 2007
Julkommers
Läser i dagens DN att svensken i genomsnitt handlar julklappar för 5500 kronor per person. Det är inga små summor precis. Och så brukar folk klaga över att de aldrig har några pengar, att bensinen är för dyr eller över trängselavgifter på 10 kr! Norrlänningar handlar tydligen mest, för 7000 spänn per person. Sjutusen! Köper dom skotrar till varannan, eller vadå?
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
29 november 2007
Djupdykning i underjorden
Min stora fascination för gropar avslöjades i en mycket uppskattad blogg i början av februari. Och en grop är ju alltid en grop (och därmed värd att undersökas!) Men härom kvällen fick jag chansen att – som ett led i träningen för frivilliga i Röda Korsets kris-beredskap - ta min passion till helt nya nivåer.
Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.
Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.
SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!
Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".
Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!
Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.
Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.
SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!
Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".
Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!
26 november 2007
Efterlyses: Cherstin Jansdotter i Wasstorp
Ursäkta för att jag inte skrivit på ett tag. Hittade mitt påbörjade släktforskningsprojekt när jag rotade bland en del gamla papper för några dar sen. Och naturligtvis fastnade jag som ett järnfilspån på en starkströmsmagnet. För det finns ju få saker som är så spännande som att rota i gamla arkiv. Att gräva ner sig i kyrk-böckerna, leka lite detektiv - och sen yrvaket komma till sans igen några timmar senare, med en bunt nya gamla anfäder att foga till den tidigare samlingen med stofiler.
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.
Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)
Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!
Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.
Tjing!
* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!
16 november 2007
Helgens lästips!
När ni ledsnat på att läsa Hattifnatt. Eller känner att det där var väl en trevlig varmrätt, men nu är det helg och då ska det ju vara något lite extra. Som bonus efter en hård vecka. Lite guldkant på tillvaron - maränger på glassen, müsli på filen och grädde på moset liksom!
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:
Skämttorka
I en loge i Borås
Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:
Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten
Den lilla snickarverkstan
Tänk er en äldre man. Den händiga fixartypen som alltid har nåt på gång. Pular och snickrar och donar och har sig. I sitt källarförråd har han inrett en liten verkstad. Gamla sockerlådor fyllda med allehanda saker, och väggarna dignar av verktyg av olika sorter. På hyllorna travar med gamla cigarrlådor fulla med skruvar och spikar och allt annat som kan vara bra att ha. Naturligtvis är alla lådor ordentligt märkta med sitt innehåll.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.
Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.
Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.
När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.
För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.
Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.
Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.
09 november 2007
Marx, puritaner och annat jävla pack!
Nästa del på kursen (som är Management) rivstartade med en vecka organisationsteori. Den unga manliga föreläsaren – som för övrigt har en mycket fast och fin liten rumpa! – drar igenom hela veten-skapen i expressfart. Adam Smith, Karl Marx och de andra stora tänkarna klaras av på tio minuter vardera. Den franske teoretikern Henri Fayol avfärdas som "en jäkla trist kille, inte värd att läsa!". Relevanta fakta blandat med personliga kommentarer med andra ord. Som bra undervisning ska vara.
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.
Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".
Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.
Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.
Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!
05 november 2007
Ett nytt kryss!
Den ädla sporten att kryssa kändisar går - som det flesta av er väl redan vet - ut på att just "kryssa" kändisar. Och precis som med fåglar så räknas krysset högre om det är fel pippi på fel plats. En pingvin är mer värd i Värmlands mörka skogar än på ett isflak vid Sydpolen. En statsminister i Rosenbads matsal rankar inte många poäng, medan samme statsminister i famnen på en TV4-journalist på en skum bar ger betydligt bättre utdelning.
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)
Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!
Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!
Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!
01 november 2007
Döden, döden, döden – en allhelgonablogg!
Döden har fascinerat människan i alla tider. Vissa mer än andra. Själv är jag inte så intresserad av just döden, eftersom jag tror att den bara är ett innehållslöst och tomt utslocknande. Däremot är jag i det närmaste besatt av att vår tid är utmätt. Att livet är ransonerat och ständigt minskande. Ett räkneverk som obönhörligt snurrar vidare på sin väg mot noll.
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.
Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!
Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.
Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.
Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!
* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!
28 oktober 2007
Surkål kan inte vara hälsosamt!
Jag lockas med på Hälsomässa i Älvsjö. Egentligen inte alls min grej. Men jag har inget bättre för mig,. Och en av mina livsprinciper är att man aldrig ska banga att prova något nytt. Speciellt inte om man är skeptiskt till det. Och om alternativet dessutom är att ligga hemma i soffan och vara improduktiv en hel lördagseftermiddag så finns det inga som helst argument mot.
Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.
Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…
Hälsomässan visar sig vara cd-skivor med flummig yogamusik á la back to Stonehenge, tandblekningsapparater (vad är hälsosamt med det?), maskiner som knådar ens rygg när man tittar på teve (är det inte bättre att träna lite om man har dålig rygg!), chokladmassage (jag gillar choklad, men redan som liten fick jag lära mig att den ska stoppas i munnen - inte smörjas runt i ansiktet!). Och en hel massa annat. Säkert mycket bra. Men också en väldig massa trams. Som det brukar vara på mässor.
Jag äter lite viktväktarkola och skriver fel mejladress på en enkät för att få en gratis tub C-vitaminer. Nåt ska man ju ha tillbaks för de 130 kronorna i inträdesavgift! Samtidigt shoppar Petra och Jenny burkar med syrade grönsaker. Inlagda vaxbönor och surkål och annat äckligt. Jag vägrar att ens provsmaka. Så mycket för den livsprincipen…
26 oktober 2007
Min minutiösa minutplanering
Det är visserligen en timme kvar på skrivningstiden i den stora tentasalen i Mälardalens Högskola i Västerås. Men jag lämnar in ändå. Dels så tror jag att det nånstans på de 18 tätskrivna A4-bladen som jag presterat finns nog med svar för ett G. Men så måste jag ju hinna med tåget till Stockholm också.
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.
Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!
Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.
Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!
21 oktober 2007
För lite mer än en vecka sen
Jag gav partiet arton år av mitt liv. Nästan två decennier av brinnande engagemang, en väldig massa tid och en hel del otacksamt slit. Det är väl inte riktigt vad som brukar menas med ett livsverk. Men det har tagit större delen av mitt vuxna liv, så det är nog det närmaste jag kommer att komma ett.
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
17 oktober 2007
Småkaksblues
Idag fick jag inom loppet av en timme godkänt resultat på tentan i arbetsrätt, och blev erbjuden ett jobb som jag sökt.
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
Vilket väl låter som två goda anledningar för att hissa mungiporna och fira med en kopp te och ett paket småkakor. Men nej då, mycket vill så klart ha mer. Mycket mer.
Trots att 30% av de som skrev tentan körde så är jag inte nöjd med att ha klarat mig. Varför bara vara kronprins när det finns nån som är kung. Ett G är ju inget värt när det finns VG. Eller för den delen MVG! Trots att jag vet att ingen annan än Jan Björklund utanför den akademiska världen bryr sig om betyg så dras jag med i hetsen. Helt onödigt och så väldigt meningslöst.*
Och jobbet? Tja, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Helt ok. Men inte drömjobbet. Så jag tackade nej. Kräsen är bara förnamnet. Högmod säger eftertankens kranka blekhet.
Så istället för att fira med småkakor så tröstäter jag desamma. Maryland Cookies med jordnötter i. Kan rekommenderas! Fast inte om man är nötallergiker förstås. Men det är ju inte jag. Alltid nåt att glädjas åt...
*Fast en fördel med det nya betygssystemet är att ingen människa vet hur mycket mitt D är "värt"!
09 oktober 2007
Hockeykväll
Mänskligheten kan normalt sett delas in i tre olika kategorier avseende sport:
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
1. De som är uttråkat ointresserade och har en snobbigt nedlåtande inställning till alla slags kunskaper inom idrottsvärlden.
2. De som är hyfsat kunniga och normalintresserade. Ser kanske några matcher varje säsong, men minns inte vilket lag som vann serien förra året.
3. De som är nördigt pålästa om de mest irrelevanta saker, och jobbigt entusiastiska inför varje B-lagsmatch i division 4.
Att få med en människa av typen ett på ett idrottsevenemang skulle aldrig inträffa. Att gå på match med en person av kategori tre däremot kan, om man har otur, bli en nära-döden-upplevelse i uttråkning. Det gäller därför att välja sina vänner bland tvåorna. Eller, om man har tur så kan man också – i mycket sällsynta fall – stöta på ytterligare en variant: "De som inte bryr sig men har kul ändå!"
Hockey i Globen ikväll. Gästande Timrå möter Djurgården inför cirka 5000 personer. I publiken finns troligtvis ingen från kategori ett, men desto fler tvåor och treor. Bland dem också några glada amatörer. Fulla av entusiasm men med tämligen begränsade kunskaper.
Ett axplock av kvällens kommentarer:
- Får man ha pucken hur länge som helst? (När Timrå anfaller i numerärt överläge.)
- Är inte Hammarby ganska bra på hockey också?
- Nej, men jag har hört att de är bra på hockey bockey!
(Rätt svar: Hammarby är inget vidare på hockey, men däremot hyfsat duktiga på bandy!)
- När de står i de där ringarna så har de nog en ganska bra chans att göra mål! (I samband med en tekning.)
- Om pucken går in nu, blir det mål då? (När en djurgårdsforward kommer fri framför Timrås mål)
Hur matchen gick? Tja, jag tror att Djurgården torskade med 0-2. Men det var liksom inte det väsentliga. Det var länge sen som jag hade så kul på en idrottsläktare. Och sport ska vara underhållande. Hellre ett gott garv än interna skytteligan rabblad baklänges!
08 oktober 2007
Vänner
Det hetaste just nu är visst att tävla om vem som har flest vänner på sajten Facebook. Adam Alsing har (i skrivande stund) 1454 stycken. Jag tvivlar på att han känner dem alla.
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
Där kan man också ladda upp virtuella gosedjur och fåniga ikoner och skicka till sina nya och gamla nätbekanta. Det går till och med att bjuda varandra på öl. Imorse när jag loggade in hade jag till exempel fått en inbjudan till en Oktoberfest. Att få en festinvitation med morgonposten är ju alltid trevligt, men efter en stunds klickande tvingas jag inse att det inte handlar om en riktig fest. Min trevliga inbjudan går inte att omsätta i en lagom sval gyllengul Spaten. Allt är bara på låtsas. Ungefär som när man var liten och lekte affär med snäckor och modellerabollar.
Men vad är då vitsen är med det hela? Både pilsner och hamstrar är väl roligast IRL. För att inte tala om vänner.
Den här helgen började med ett besök på Stadsauktionen i fri-hamnen. (Petra tänkte köpa nakna Zorn-kullor men fnös föraktfullt åt de japanskt frigjorda erotiska bilder jag hittade istället.) På lördagskvällen var det 40-årsfest med levande musik och flödande champagne (och eftersom värdinnan och festföremålet jobbar som expert på Systembolaget så var det inte direkt den sämsta skumpan som det bjöds på, om man säger så!). Medan söndagen – kanske inte helt oväntat - ägnades åt mer stillsamma aktiviteter, som bland annat en höstlig långpromenad runt Årstaviken. Alltihop helt på riktigt. Med riktiga vänner i den riktiga världen.
Kalla mig gärna gammalmodig om jag framhärdar i att jag fortfarande föredrar att träffas the old fashioned way. Men om ni sen också kallar mig ambivalent för att jag fortsätter hänga på Facebook så må det väl vara så. För om jag bara ligger i lite så tror jag nog att jag ska kunna ge den där Alsing en match!
29 september 2007
Jag svettas inte i tighta kläder
Strax efter klockan tre igår eftermiddag tvingades hoppet ge upp för verkligheten. Kvar fanns bara insikten om att all fortsatt vård var förgäves. Kroppens kamp mot den aggressiva sjukdomen förlorad. Egentligen visste jag det redan sen länge, men vissa saker vägrar förnuftet acceptera trots överväldigande bevisning. Och hoppet, det ack så fåfänga hoppet, är ju som bekant det sista som överger en. Men när den medicinska expertisen står maktlös kan utgången bara bli en. David kan inte ensam besegra Goliat.
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
28 september 2007
Eau de Odör
För övrigt stinker min köksvask just nu gammal bondfångare, eftersom jag i ett ryck av badrumsskåps-tenta-städning hällde ut en flaska rakvatten med bäst före datum nån gång i mitten av 90-talet.
Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)
Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)
27 september 2007
Släkten framför allt!
Nackdelen med att lära är att man inte alltid blir klokare. Den som endast känner till de stora dragen kan oftast leva med den schimära enkelheten i dessa. Men desto mer man vet om detaljerna ju mer komplexa och motsägelsefulla visar sig saker ofta vara. Och om man dessutom läser juridik så finns där också ett stort mått av politik inbyggt. Vilken inte alltid verkar helt logisk.
Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.
Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.
Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.
Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.
Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…
*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.
Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.
Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.
Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.
Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.
Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…
*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.
22 september 2007
Bara en vecka kvar!
Kvällens 18 km runt Långholmen känns som en bra sista långlöpning. Det hade kunnat bli nåt varv till också, men mörkret faller snabbare än jag räknat med så jag joggar hemåt istället. Det vore väldigt onödigt att stiga snett på en dold rot eller sten - en vrickad fot är det sista jag vill ha nu när det bara är en vecka kvar.
Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...
De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.
Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...
På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!
Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)
Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...
De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.
Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...
På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!
Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)
17 september 2007
Att komma hem igen
Att vara borta och sen komma hem igen brukar oftast vara en mycket kluven känsla. Å ena sidan längtan efter sin egen säng. En varm dusch. Vila. Men när man tar steget över den egna tröskeln så är samtidigt också resan och upplevelsen så definitivt över. Tillbaks till den jämngrå vardagen igen.
En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.
Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).
Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!
Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)
En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.
Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).
Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!
Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)
13 september 2007
Krösus Sork
Kursen jag läser i Västerås handlar just nu en hel massa om fastighetsvärdering. Vilket lite förenklat är läran om att lista ut vilka sorts hus man kan tjäna kosing på, och hur man plockar ut så mycket hyra av sina stackars hyresgäster som möjligt. Inte direkt det ämne som intresserar mig mest här i världen. Men så är det ju när man pluggar – för att komma åt de göttiga kunskaperna måste man också genomlida en hel del annat trams.
Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.
Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!
Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.
Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.
Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.
Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!
Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.
Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.
06 september 2007
Den fula ankungen
(eller Arvet efter Pavarotti)
En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.
Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.
Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.
Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.
Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.
Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.
Mina damer och herrar: Paul Potts!
En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.
Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.
Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.
Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.
Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.
Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.
Mina damer och herrar: Paul Potts!
03 september 2007
Tut i luren
Vanadisplan, norra Stockholms innerstad.
Måndag den 3 september kl 15.00. Prick.
Helvetet väller över oss utan någon som helst förvarning. Chocken är fullständig och omedelbar. Den idylliska vardagslunken slits i småbitar. Runt omkring mig springer folk hukande med panikslagna ansikten. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Först efter någon sekund inser jag att det är ett ljud. Ett ljud med en omänsklig volym.
Är det något som exploderat? Ett flygplan som störtat? Ett skenande godståg med signalfel? Men såna ljud brukar förändras – de uppstår, når sitt crescendo och dör sen ut. Det här är en ihållande ljudmatta från ingenstans. Den som befunnit sig i ett litet rum tillsammans med ett tjutande inbrottsalarm kan kanske känna igen sig. Det går inte längre att tänka, rent instinktivt försöker man bara fly därifrån. Men hur gör man när man befinner sig utomhus och inte ens kan lokalisera varifrån ljudet kommer?
Visserligen finns det inte längre någon militär hotbild mot konungariket Sverige, och i konsekvensens namn är det ju då också rimligt att det skärs ner på försvarsutgifterna. Men att bara ha en enda flygsiren i hela Vasastan, och vrida upp volymen på just den på max, är nog inte det mest genomtänkta som försvaret gjort.
Dessutom – om man kan simulera rymdfärder i dator och testa kärnkraft utan att verkligen genomföra härdsmältor – så borde det väl finnas diskretare sätt att kolla om Hesa Fredrik fortfarande fungerar!
Måndag den 3 september kl 15.00. Prick.
Helvetet väller över oss utan någon som helst förvarning. Chocken är fullständig och omedelbar. Den idylliska vardagslunken slits i småbitar. Runt omkring mig springer folk hukande med panikslagna ansikten. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Först efter någon sekund inser jag att det är ett ljud. Ett ljud med en omänsklig volym.
Är det något som exploderat? Ett flygplan som störtat? Ett skenande godståg med signalfel? Men såna ljud brukar förändras – de uppstår, når sitt crescendo och dör sen ut. Det här är en ihållande ljudmatta från ingenstans. Den som befunnit sig i ett litet rum tillsammans med ett tjutande inbrottsalarm kan kanske känna igen sig. Det går inte längre att tänka, rent instinktivt försöker man bara fly därifrån. Men hur gör man när man befinner sig utomhus och inte ens kan lokalisera varifrån ljudet kommer?
Visserligen finns det inte längre någon militär hotbild mot konungariket Sverige, och i konsekvensens namn är det ju då också rimligt att det skärs ner på försvarsutgifterna. Men att bara ha en enda flygsiren i hela Vasastan, och vrida upp volymen på just den på max, är nog inte det mest genomtänkta som försvaret gjort.
Dessutom – om man kan simulera rymdfärder i dator och testa kärnkraft utan att verkligen genomföra härdsmältor – så borde det väl finnas diskretare sätt att kolla om Hesa Fredrik fortfarande fungerar!
Not so sweet dreams
Jag avskyr drömmar. Inte kakorna alltså - nej, absolut inte små-kakorna! Utan såna som snurrar runt i ens huvud när man sover. Fast man varken vill eller har bett om det.
Riktigt otäcka mardrömmar är inte de värsta. Kanske för att jag så sällan har dem. De drömmar som jag tycker mest illa om är istället de som är väldigt verkliga men ändå en aning skruvade. Där huvudpersonerna beter sig illa. Men inte så mycket att drömmen blir orealistisk.
Surrealistiska drömmar kan man ju oftast bara skaka av sig när man vaknar, och för det mesta är de raderade ur minnet innan man ens hunnit lyfta huvudet från kudden. Men de drömmar som är väldigt verklighetsnära dröjer sig ofta kvar. Ligger och gnager i bak-huvudet. Jag vet att det var en dröm, men det kunde lika väl ha varit på riktigt. Så då skulle de människorna som var med i den ju kunna ha sagt eller gjort precis så. Varit precis så utstuderat gemena och illvilliga.
Och så går jag runt och är på dåligt humör. För något som inte har hänt och aldrig kommer att hända. Som t ex den gången för några år sen när jag som chef höll i en ganska infekterad löneförhandling, och jag en natt drömde att en av de fackliga företrädarna på egen hand höll presskonferens om förhandlingsläget. Jag var sur på honom i flera dar för det.
Nu tänker jag inte berätta vilka personer som figurerade i den dröm som inspirerade till denna text. För även om ingen av dem står speciellt högt på min popularitetslista ens när jag är vaken, så är de faktiskt oskyldiga just den här gången. Fast det så klart, de för-störde flera timmar av en i övrigt väldigt fin dag så helt oskyldiga kan de ju inte ha varit…
Vaniljdrömmar är verkligen att föredra!
Riktigt otäcka mardrömmar är inte de värsta. Kanske för att jag så sällan har dem. De drömmar som jag tycker mest illa om är istället de som är väldigt verkliga men ändå en aning skruvade. Där huvudpersonerna beter sig illa. Men inte så mycket att drömmen blir orealistisk.
Surrealistiska drömmar kan man ju oftast bara skaka av sig när man vaknar, och för det mesta är de raderade ur minnet innan man ens hunnit lyfta huvudet från kudden. Men de drömmar som är väldigt verklighetsnära dröjer sig ofta kvar. Ligger och gnager i bak-huvudet. Jag vet att det var en dröm, men det kunde lika väl ha varit på riktigt. Så då skulle de människorna som var med i den ju kunna ha sagt eller gjort precis så. Varit precis så utstuderat gemena och illvilliga.
Och så går jag runt och är på dåligt humör. För något som inte har hänt och aldrig kommer att hända. Som t ex den gången för några år sen när jag som chef höll i en ganska infekterad löneförhandling, och jag en natt drömde att en av de fackliga företrädarna på egen hand höll presskonferens om förhandlingsläget. Jag var sur på honom i flera dar för det.
Nu tänker jag inte berätta vilka personer som figurerade i den dröm som inspirerade till denna text. För även om ingen av dem står speciellt högt på min popularitetslista ens när jag är vaken, så är de faktiskt oskyldiga just den här gången. Fast det så klart, de för-störde flera timmar av en i övrigt väldigt fin dag så helt oskyldiga kan de ju inte ha varit…
Vaniljdrömmar är verkligen att föredra!
29 augusti 2007
Högskola vs Universitet 2-0
Den första riktiga föreläsningen på universitetet. Även nu är det svårt med sittplatser till alla. "Det brukar alltid försvinna några stycken efter ett par veckor" förklarar föreläsaren. Sen tar hon en krita och börjar skriva på svarta tavlan. Nittonåringarna kan inte läsa vanlig skrivstil och avbryter flera gånger, men jag är mest fascinerad över att det fortfarande finns kritor och svarta tavlor.
På ett universitet!
Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.
Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.
I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.
På ett universitet!
Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.
Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.
I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.
27 augusti 2007
Högskola vs Universitet 1-0
Under min tid som kåraktiv besökte jag många universitet och högskolor runt om i landet. Men tyvärr verkar inte mycket ha förändrats sedan mitten av 1990-talet. Där de små högskolorna har satsat på nya fräscha lokaler med hög standard och modern teknik är universiteten fortfarande långt efter. Mina första intryck av Mälardalens högskola i Västerås och Stockholms Universitet är att skillnaden är milsvid.
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
24 augusti 2007
Cirkeln är sluten
För exakt nitton år sedan, i augusti 1988, flyttade jag till Västerås inför terminsstarten på tredje året på gymnasiet. Jag hyrde ett rum hos en tant på Vasagatan och fick lite gratis mat mot att jag rastade hennes korkade dvärgpudel. Men även om det var ett trevligt miljöombyte att få flytta hemifrån och gå i en annan skola så var min skoltrötthet överväldigande. Så om kvällarna - när jag borde ha varit djupt försjunken i tråkiga konstruktions- och byggteknik-böcker - satt jag ofta istället vid fönstret och dagdrömde medan jag såg ut över en grillbar, en parkeringsplats och en bilaffär på andra sidan gatan.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
20 augusti 2007
Opium för folket
För folk som har det svårt med törsten har staten inrättat Systembolag och åldersgränser på krogen. Spelare måste också ha rätta åldern inne, eftersom deras svaga själar annars så lätt kan fastna i missbruksträsket. Rökare jagas med varningstexter med bokstäver så stora att även en blind kan läsa dem. Och de stackars matglada förnedras i bantningsteve och på kvällstidningslöpsedlar av typen "Kicki köpte falukorv i smyg".
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
12 augusti 2007
Top Secret
Vill ni veta en hemlis? En riktig superduperhemlis!
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
10 augusti 2007
Åh åh åh åh åhhhhhh!
Min granne har skaffat en ny tjej. Jag har inte sett henne än. Däremot har jag hört henne*.
Det är säkert jättetrevligt att ha sex med öppen balkongdörr (är ens partner inget vidare kan man ju alltid titta på utsikten under tiden!) Men samtidigt blir ofrånkomligen ens erotiska förehavanden en manifestation för halva kvarteret. Fast i denna egocentriska tid av dokusåpor och bloggar är det kanske precis vad man kan förvänta sig av sina grannar. Se på mig! Och om du inte ser mig – hör mig!
Piraten klagar på att porren stirrar henne i ansiktet på väg till jobbet. Men jag får den serverad som en mycket effektiv aptitdämpare när jag i lugnan ro försöker äter min middag.
Och till lunch. Och frukost.
Funderar på om jag ska ringa efter de kommunala kaninjägarna. Men nej, det går snart över. När de rosa molnen skingras och grälen om disken och smutstvätten smyger sig på. Till dess får de väl ha sitt lilla roliga. Och jag har ju redan börjat ladda för Beach 2008 så om min aptit blir förstörd under tiden så är det kanske bara bra!!
*Varför är det alltid kvinnor som låter mest när folk har sex? I de flesta andra sammanhang är det männen som är högljudda och tar plats. Varför inte i sänghalmen? Och hur fungerar det i ett lesbiskt förhållande??
Det är säkert jättetrevligt att ha sex med öppen balkongdörr (är ens partner inget vidare kan man ju alltid titta på utsikten under tiden!) Men samtidigt blir ofrånkomligen ens erotiska förehavanden en manifestation för halva kvarteret. Fast i denna egocentriska tid av dokusåpor och bloggar är det kanske precis vad man kan förvänta sig av sina grannar. Se på mig! Och om du inte ser mig – hör mig!
Piraten klagar på att porren stirrar henne i ansiktet på väg till jobbet. Men jag får den serverad som en mycket effektiv aptitdämpare när jag i lugnan ro försöker äter min middag.
Och till lunch. Och frukost.
Funderar på om jag ska ringa efter de kommunala kaninjägarna. Men nej, det går snart över. När de rosa molnen skingras och grälen om disken och smutstvätten smyger sig på. Till dess får de väl ha sitt lilla roliga. Och jag har ju redan börjat ladda för Beach 2008 så om min aptit blir förstörd under tiden så är det kanske bara bra!!
*Varför är det alltid kvinnor som låter mest när folk har sex? I de flesta andra sammanhang är det männen som är högljudda och tar plats. Varför inte i sänghalmen? Och hur fungerar det i ett lesbiskt förhållande??
09 augusti 2007
Borta med vinden
Sommaren är kort
Det mesta regnar bort
Men nu är den här
Så ta för dig, solen skiner idag.
Hösten kommer snart
Det går med vindens fart
Så lyssna på mig;
Solen skiner, kanske bara idag .
Sällan har väl Tomas Ledins sommarplåga från 1982 passat så bra som denna vecka. Och speciellt i söndags kväll. Efter veckor av regn och solabstinens kom äntligen värmen. Och eftersom man bara kan flyga ballong när det är fint väder prisade vi vädergudarna som visat sin nåd över den bokning vi gjorde i början av juni, då ovetandes om vilken sommar det skulle bli.
Känslan när marken försvinner under fötterna är svindlande. Jag – som normalt får stora darren om jag står på en hög stege – känner ingen höjdrädsla alls. Möjligen en känsla av overklighet. Som en kamerautzoomning ungefär. Allt blir mindre och mindre. Men inte så pyttigt som från ett flygplan, man har fortfarande kontakt med världen där nere. Människor vinkar, en hund skäller och jagar ballongens skugga, en älgko med kalv tittar fånigt och smått uttråkat på oss när vi glider förbi.
För glider gör vi. Med vindens hastighet. Först nu går det upp för mig hur klyschigt det uttrycket är. Ibland går det ganska fort i ballongen. Ibland rör vi knappt på oss. Hela tiden med vindens fart. Fast det känns inte, för i ballongen är det helt vindstilla.
Efter att ha studsat en gång i ett krondike landar vi snyggt och prydligt mitt i en havreåker. Därefter företas traditionellt dop i champagne av alla förstagångsflygare. Jag miste min oskuld för många år sedan så jag slipper bli blöt i håret. Men jag tar emot mitt adelsdiplom, det tredje där jag utnämns till markgreve. Borde väl räcka som inträdesbiljett på nästa slottsbal!
*Televinken har så klart de fräckaste bilderna!
Det mesta regnar bort
Men nu är den här
Så ta för dig, solen skiner idag.
Hösten kommer snart
Det går med vindens fart
Så lyssna på mig;
Solen skiner, kanske bara idag .
Sällan har väl Tomas Ledins sommarplåga från 1982 passat så bra som denna vecka. Och speciellt i söndags kväll. Efter veckor av regn och solabstinens kom äntligen värmen. Och eftersom man bara kan flyga ballong när det är fint väder prisade vi vädergudarna som visat sin nåd över den bokning vi gjorde i början av juni, då ovetandes om vilken sommar det skulle bli.
Känslan när marken försvinner under fötterna är svindlande. Jag – som normalt får stora darren om jag står på en hög stege – känner ingen höjdrädsla alls. Möjligen en känsla av overklighet. Som en kamerautzoomning ungefär. Allt blir mindre och mindre. Men inte så pyttigt som från ett flygplan, man har fortfarande kontakt med världen där nere. Människor vinkar, en hund skäller och jagar ballongens skugga, en älgko med kalv tittar fånigt och smått uttråkat på oss när vi glider förbi.
För glider gör vi. Med vindens hastighet. Först nu går det upp för mig hur klyschigt det uttrycket är. Ibland går det ganska fort i ballongen. Ibland rör vi knappt på oss. Hela tiden med vindens fart. Fast det känns inte, för i ballongen är det helt vindstilla.
Efter att ha studsat en gång i ett krondike landar vi snyggt och prydligt mitt i en havreåker. Därefter företas traditionellt dop i champagne av alla förstagångsflygare. Jag miste min oskuld för många år sedan så jag slipper bli blöt i håret. Men jag tar emot mitt adelsdiplom, det tredje där jag utnämns till markgreve. Borde väl räcka som inträdesbiljett på nästa slottsbal!
*Televinken har så klart de fräckaste bilderna!
04 augusti 2007
Nummer 100!
Ikväll fyller Hattifnatt 100 inlägg!
Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?
Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!
För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!
Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?
Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!
För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!
En riktig man gnäller inte
Morgonlöpningen runt Långholmen begränsades också imorse till två varv. Visserligen hade kanske kondisen räckt till mer. Men den molande värken i vänster knä är svår att helt nonchalera. Och bröstsmärtorna signalerar säkert någonting de också. Vet bara inte vad, så det är nog lika bäst att ignorera dem.
Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.
Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!
Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.
Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!
02 augusti 2007
Pride – en blogg om tolerans...
Det är Pride-tider. Som nästgårdsgranne till festivalområdet är det svårt att undvika spektaklet. Och missförstå mig rätt – jag har alls inget emot att en massa gaymänniskor stänger in sig bakom ett högt staket och är gayiga med varandra. Men måste de göra det just här?
Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.
Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.
Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!
Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.
Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.
Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!
28 juli 2007
Djur utan bur
Enligt hemsidan för Skånes Djurpark så hittar man dit genom att styra kosan till Höör. Märkligt, antingen är sidan dåligt uppdaterad eller så har det skett en massrymning nyligen. För under den vecka som jag spenderat på Österlen (dit Höör inte räknas) har jag kommit i närkamp med fler djurarter än vilken välrenommerad djurpark som helst kan stoltsera med.
Vi har plockat mer än 300 mördarsniglar på 45 minuter, pratat med hästar, hejat på en igelkott som jagade en stackars skrajsen katt tvärs över en gräsmatta, blivit väckta av får och kelat med kattungar.
Och då har jag ändå inte nämnt fasanparet, svalan i uthuset, hönsen, pudeln, gladorna, råddjuren samt de elaka och mycket livsfarliga kossorna.
Djur kan vara ganska trevliga (förutom elaka och mycket livsfarliga kossor). Men jag föredrar helst att få tillbringa mina nätter utan dem. En kväll när vi slarvat med att hålla fönster och dörrar stängda ägnade jag en timme åt att jaga och slå ihjäl 30 myggor (jag räknade dem alla!) innan jag kunde komma till ro och njuta av min välbehövliga skönhetssömn.
Några nätter senare kunde vi dock sova garanterat myggfritt. Det är nämligen en av få fördelar med att ha en livs levande fladdermus som flaxar runt under takbjälkarna när man släckt sänglampan*. Att jag sen får vänta till nästa fullmåne för att få veta om de två små röda märkena på halsen är myggbett eller inte, är ju en fråga av mindre betydelse.
* Detta är en helt sann historia! Visst händer det titt som tätt att det skarvas en del på denna sida. Men inte denna gång. Verkligen inte. Första gången jag delar sovrum med en fladdermus. Ja, jisses vad man kan få uppleva på semester i Skåne!!
Vi har plockat mer än 300 mördarsniglar på 45 minuter, pratat med hästar, hejat på en igelkott som jagade en stackars skrajsen katt tvärs över en gräsmatta, blivit väckta av får och kelat med kattungar.
Och då har jag ändå inte nämnt fasanparet, svalan i uthuset, hönsen, pudeln, gladorna, råddjuren samt de elaka och mycket livsfarliga kossorna.
Djur kan vara ganska trevliga (förutom elaka och mycket livsfarliga kossor). Men jag föredrar helst att få tillbringa mina nätter utan dem. En kväll när vi slarvat med att hålla fönster och dörrar stängda ägnade jag en timme åt att jaga och slå ihjäl 30 myggor (jag räknade dem alla!) innan jag kunde komma till ro och njuta av min välbehövliga skönhetssömn.
Några nätter senare kunde vi dock sova garanterat myggfritt. Det är nämligen en av få fördelar med att ha en livs levande fladdermus som flaxar runt under takbjälkarna när man släckt sänglampan*. Att jag sen får vänta till nästa fullmåne för att få veta om de två små röda märkena på halsen är myggbett eller inte, är ju en fråga av mindre betydelse.
* Detta är en helt sann historia! Visst händer det titt som tätt att det skarvas en del på denna sida. Men inte denna gång. Verkligen inte. Första gången jag delar sovrum med en fladdermus. Ja, jisses vad man kan få uppleva på semester i Skåne!!
26 juli 2007
Den vilda jakten på en dusch
Min vän Jenny är nybliven ägarinna till en sommarstuga 300 meter från havet på skånska sydkusten. Och om man har en vän med så utmärkta kvaliteter (visst kan man vara snäll, trevlig och rolig å så där, men en sommarstuga vid havet slår ändå det mesta!) så kan man ju bara inte låta bli att åka dit och hälsa på!
Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.
När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.
Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.
Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.
Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.
Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.
Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...
Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.
När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.
Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.
Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.
Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.
Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.
Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...
15 juli 2007
Åtta sekundmeter på öppen fjärd
Det första jag hörde när jag vaknade imorse var vinden som rev och slet i trädkronor och tältduk. Petra och jag hade haft en och en halv dag med underbart solig och vindfri paddling i södra mellan-skärgården*. Men idag ville naturen ge oss en utmaning.
Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.
Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.
När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.
Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!
Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!
* Televinken har så klart de soligaste bilderna!
Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.
Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.
När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.
Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!
Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!
* Televinken har så klart de soligaste bilderna!
12 juli 2007
Ett tarvligt personpåhopp med inslag av lyteskomik
En av tanterna i kassan där jag brukar handla odlar mustasch.
Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.
Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.
På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)
Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.
Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.
Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.
På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)
Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.
10 juli 2007
Top Three of the Tube
I London finns många historiska sevärdheter. En av dem är tunnel-banan. The Tube. Att rälsen är från 1800-talet så man nästan skakar loss tänderna var 20:e meter, ventilation inte uppfunnen än och nivåskillnaden mellan perrong och tåg ibland är så mycket som 3 dm bekymrar ingen infödd londonbo. Mind the gap, skräller det i högtalarna! Barnvagnar och rörelsehindrade får klara sig bäst de kan. (Och förresten så kommer de ju inte ner i tunnelbanan ändå, eftersom det för det mesta saknas både rulltrappa och hissar.)
Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.
- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*
- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!
Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!
*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!
Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.
- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*
- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!
Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!
*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!
03 juli 2007
Alive - and kicking the streets of London
Jag har aldrig varit speciellt fórtjust i att flyga. Inte fór att jag inte litar pá tekniken. Den ár sakert lika genomtánkt och váltestad som vilken Tjernobylreaktor som helst. Men sen ár det ju alltid en mánsklig varelse som ska skóta elándet ocksá. Och fór mina medmánniskor har jag mycket litet fórtroende.
Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)
Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?
Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.
Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*
(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)
Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)
Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?
Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.
Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*
(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)
01 juli 2007
Gemenskap
I september 1982 träffades vi för första gången. Johan, Micke, Stefan, Henrik och jag. Scoutpatrullen Bävern såg dagens ljus. Sedan dess har vi hållt ihop. Ett kvarts sekel av pojkstreck, äventyr, friluftsliv och gemenskap.
En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.
Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.
Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.
Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.
*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!
En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.
Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.
Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.
Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.
*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!
26 juni 2007
Alla kan tralla!
Att Televinken så snabbt skulle få så dålig inverkan på Hattifnatt hade väl ingen kunnat ana. Men kulturskymningen nådde nya bottennivåer ikväll, när de både vännerna besökte det folkligt festligt skönsjungande Skansen.
Först hade några stackars turister länsats på det sista av semesterkassan utanför Gröna Lund. Inte så att vi tiggde till inträdesbiljetterna. Nej, så lågt sjunker jag inte för att få se Anders Lundin, eller Janne Schaffer i zebrakostym. Men att däremot skramla med insamlingsbössa för radiohjälpens kampanj Världens Barn i utbyte mot friplåtar - det är ju en helt annan sak!*
Det kändes härligt svenskt och somrigt att få sjunga Ted Gärdestad och mobiltelefonfotografera en halvnaken Ola Salo. Och så hurrade vi för Pernilla Wahlgrens pappa som firade sin 70-årsdag med att se sitt barnbarn målbrottsskråla en sång i ett nummer som aldrig kommer att visas i Minnenas Television.
Som gammal teknolog har man ju det här med allsång väl blandat med punsch i blodådrorna. Så jag sjöng med av hjärtans lust. Trots att jag inte ens hade någon sångbok. Man kan väl läsa över axeln på de som lagt dyra pengar på att köpa en! Då fick tanten ifråga dessutom min vackra sångröst så nära sitt öra så att hon utan tvekan visste vilken tonart hon just då absolut inte skulle sjunga i!
*Världens Barn skramlar utanför Skansen varje tisdag under sommaren. Om någon vill göra en insats en timme eller två i utbyte mot fritt inträde på Allsången – hör av er till mig så förmedlar jag kontakt!
Först hade några stackars turister länsats på det sista av semesterkassan utanför Gröna Lund. Inte så att vi tiggde till inträdesbiljetterna. Nej, så lågt sjunker jag inte för att få se Anders Lundin, eller Janne Schaffer i zebrakostym. Men att däremot skramla med insamlingsbössa för radiohjälpens kampanj Världens Barn i utbyte mot friplåtar - det är ju en helt annan sak!*
Det kändes härligt svenskt och somrigt att få sjunga Ted Gärdestad och mobiltelefonfotografera en halvnaken Ola Salo. Och så hurrade vi för Pernilla Wahlgrens pappa som firade sin 70-årsdag med att se sitt barnbarn målbrottsskråla en sång i ett nummer som aldrig kommer att visas i Minnenas Television.
Som gammal teknolog har man ju det här med allsång väl blandat med punsch i blodådrorna. Så jag sjöng med av hjärtans lust. Trots att jag inte ens hade någon sångbok. Man kan väl läsa över axeln på de som lagt dyra pengar på att köpa en! Då fick tanten ifråga dessutom min vackra sångröst så nära sitt öra så att hon utan tvekan visste vilken tonart hon just då absolut inte skulle sjunga i!
*Världens Barn skramlar utanför Skansen varje tisdag under sommaren. Om någon vill göra en insats en timme eller två i utbyte mot fritt inträde på Allsången – hör av er till mig så förmedlar jag kontakt!
22 juni 2007
Katrineholm
X2000-tåget som lämnade Stockholm C kl 12.05 kommer inte längre än till Katrineholm innan motorn skär ihop. Eftersom det är en storhelg på inkommande tar det över 3 h innan SJ får fram ett nytt tåg. På tre timmar hinner man göra mycket. Om man vill.
De flesta av mina medresenärer väljer att att spendera väntetiden i ett strömlöst och allt mer syrefattigt tåg. Jag tar chansen att göra Katrineholm istället. Vilket väl i jo för sig är ganska snabbt gjort, och inte lämnar ett allt för bestående intryck. Men jag hittar en utmärkt second hand-affär, och återvänder senare nöjt till perrongen med en kasse med några av mina favoritförfattare. Tre Steinbeck, en Fridegård och en Moberg för endast 80 spänn är ett riktigt fynd.
Till skillnad från pendeltågsresenärer - som för ett himla liv så fort tågen är lite sena - så verkar SJ:s kunder vara av den mer tålmodiga sorten. Ingen klagar eller är irriterad, vi får till och med beröm av personalen för att vi är så trevliga. Och visst, att få chansen till ett oplanerat besök i Katrinholm är ju en bonus som kan få vem som helst på gott humör!
De flesta av mina medresenärer väljer att att spendera väntetiden i ett strömlöst och allt mer syrefattigt tåg. Jag tar chansen att göra Katrineholm istället. Vilket väl i jo för sig är ganska snabbt gjort, och inte lämnar ett allt för bestående intryck. Men jag hittar en utmärkt second hand-affär, och återvänder senare nöjt till perrongen med en kasse med några av mina favoritförfattare. Tre Steinbeck, en Fridegård och en Moberg för endast 80 spänn är ett riktigt fynd.
Till skillnad från pendeltågsresenärer - som för ett himla liv så fort tågen är lite sena - så verkar SJ:s kunder vara av den mer tålmodiga sorten. Ingen klagar eller är irriterad, vi får till och med beröm av personalen för att vi är så trevliga. Och visst, att få chansen till ett oplanerat besök i Katrinholm är ju en bonus som kan få vem som helst på gott humör!
21 juni 2007
Mycket Mera Mikke
Ambitionen med Hattifnatt har hela tiden varit att hålla en hyfsat "hög" nivå (vad det nu innebär?). Snarare DN än Expressen. Hellre Vilhelm Moberg än Jan Gulliou. Mer som Gamla än som Nya testamentet. Osv, osv - ni förstår vad jag menar!
Men i den form Hattifnatt har fått passar inte bilder in. Det känns inte riktigt seriöst. Samtidigt som ett fotografi ju ibland förmedla mer än vad tjugo rader rappakalja förmår. Och ibland kräver ju ni, kära läsare, bildbevis för en del av det dravel jag producerar.
Så för att fylla det tomrummet - och min lilla tid med en till blogg att uppdatera - lanseras nu Hattifnatts nya kompis: Televinken!
Med massor med bilder, korta kommentarer och förhoppningsvis frekventa uppdateringar hoppas vi förgylla era torftiga liv så som inget annat gjort sedan Carola vann melodifestivalen 1983.
Mycket nöje!
Men i den form Hattifnatt har fått passar inte bilder in. Det känns inte riktigt seriöst. Samtidigt som ett fotografi ju ibland förmedla mer än vad tjugo rader rappakalja förmår. Och ibland kräver ju ni, kära läsare, bildbevis för en del av det dravel jag producerar.
Så för att fylla det tomrummet - och min lilla tid med en till blogg att uppdatera - lanseras nu Hattifnatts nya kompis: Televinken!
Med massor med bilder, korta kommentarer och förhoppningsvis frekventa uppdateringar hoppas vi förgylla era torftiga liv så som inget annat gjort sedan Carola vann melodifestivalen 1983.
Mycket nöje!
Kroppsarbete
Att bygga en trappa tillhör förvisso inte de allra största bedrifterna i mänsklighetens historia. Inte som att flyga till månen eller upptäcka Amerika precis. Men ett litet steg för en människa kan vara ett stort steg för mänskligheten. Och utan en trappa kan ju man inte ta några steg alls!
När jag sitter i det gassande solskenet och timme efter timme bearbetar de tjocka brädorna med mitt stämjärn och min hammare känns det väldigt genuint på något vis. På samma sätt - med endast några enkla verktyg - byggdes en gång de skepp som stolt seglade över världshaven. Det är en stolt tradition jag nu för vidare när den nya trappan till mina föräldrars balkong karvas fram ur några grova timmerstockar. (Ok, jag kanske tar i lite, men det kändes nästan så!)
När jag hukandes på gräsmattan sågar upp brädorna snurrar cirkelsågens skarpslipade klinga bara någon decimeter från mitt skrev. Minsta lilla konstruktionsfel i Clas Ohlsonmaskinen och jag kan omskola mig till kastratsångare. Men den håller - jag är fortfarande man! Och som alla män är jag ju som manligast när jag får bygga och snickra lite. Kan dessutom några farliga maskiner användas finns det inget som slår testosteronkicken. Vilket nog är bra. Efter allt prat om småkakor den senaste tiden har jag ett rykte att återupprätta!
När jag sitter i det gassande solskenet och timme efter timme bearbetar de tjocka brädorna med mitt stämjärn och min hammare känns det väldigt genuint på något vis. På samma sätt - med endast några enkla verktyg - byggdes en gång de skepp som stolt seglade över världshaven. Det är en stolt tradition jag nu för vidare när den nya trappan till mina föräldrars balkong karvas fram ur några grova timmerstockar. (Ok, jag kanske tar i lite, men det kändes nästan så!)
När jag hukandes på gräsmattan sågar upp brädorna snurrar cirkelsågens skarpslipade klinga bara någon decimeter från mitt skrev. Minsta lilla konstruktionsfel i Clas Ohlsonmaskinen och jag kan omskola mig till kastratsångare. Men den håller - jag är fortfarande man! Och som alla män är jag ju som manligast när jag får bygga och snickra lite. Kan dessutom några farliga maskiner användas finns det inget som slår testosteronkicken. Vilket nog är bra. Efter allt prat om småkakor den senaste tiden har jag ett rykte att återupprätta!
19 juni 2007
Småstadsidyll
Livet i en liten stad har sin speciella charm. Man pratar med grannar. Snackar skit om andra grannar. Vad som händer ute i den stora världen betyder inte så mycket. Lokaltidningen är full av viktigare saker. Som bilder på vinnaren i senaste fisketävlingen, ett reportage om att bygdens stora stolthet Howlin' Pelle* ska sommarprata i radio. Och ett helt uppslag med mingelbilder från senaste pensionärsdansen i Folkets Park.
I järnaffärn springer jag på min gamla klassföreståndare från gymnasiet. Han hälsar artigt men jag ser på honom att han minns mina usla betyg. På kvällen är det dags för veckans tipspromenad. Det kostar fem kronor (bara en sån sak - kan du få nåt i Stockholm ö h t för fem kronor?) att promenera runt en sjö och svara på töntigt enkla frågor. Kaffepaket lottas ut till alla som deltar. Och det lockar. Av kommunens 13 000 invånare är det ca 500 som traskar i elljusspåret varje vecka. Närmare folkfest är det svårt att komma!
Imorgon har förhoppningsvis pappa och jag snickrat färdigt trappan till balkongen, så jag kan ta tåget till storstan igen. Det ska bli skönt att sova i egen säng. Få tillgång till riktigt bredband. Andas avgaser, snubbla över tiggare och höra sirener om kvällarna...
* Alla som har det minsta koll på dagens musikliv vet så klart att Howlin' Pelle är sångare i Fagerstabandet the Hives, ett av Sveriges största musikexportsuccér de senaste åren.
I järnaffärn springer jag på min gamla klassföreståndare från gymnasiet. Han hälsar artigt men jag ser på honom att han minns mina usla betyg. På kvällen är det dags för veckans tipspromenad. Det kostar fem kronor (bara en sån sak - kan du få nåt i Stockholm ö h t för fem kronor?) att promenera runt en sjö och svara på töntigt enkla frågor. Kaffepaket lottas ut till alla som deltar. Och det lockar. Av kommunens 13 000 invånare är det ca 500 som traskar i elljusspåret varje vecka. Närmare folkfest är det svårt att komma!
Imorgon har förhoppningsvis pappa och jag snickrat färdigt trappan till balkongen, så jag kan ta tåget till storstan igen. Det ska bli skönt att sova i egen säng. Få tillgång till riktigt bredband. Andas avgaser, snubbla över tiggare och höra sirener om kvällarna...
* Alla som har det minsta koll på dagens musikliv vet så klart att Howlin' Pelle är sångare i Fagerstabandet the Hives, ett av Sveriges största musikexportsuccér de senaste åren.
Det kommer mera
Hallå alla fans där ute!! Tack för de mängder med tiggarbrev och kommentarer som "Skriv mer", "Vi vill veta allt om ditt liv" och "Du är bäst" osv osv som skickas till mig i en strid ström. Det är alltid lika trevligt att få höra att man är omtyckt och beundrad.
För tillfället lider jag av dålig uppkoppling och vackert väder så livet på Hattifnatt den sista veckan har blivit mer flyktig än vad jag skulle önska. Vilket så klart smärtar mig enormt eftersom jag vet att ni sitter klistrade framför era dataskärmar i brist på egna liv. Men som alla stora stjärnor vet jag att en beundrarskara måste fjäskas för om den ska vara trogen. Därför kommer ni inom kort att bjudas på en extra liten godisbit: Mycket Mera Mikke! Så håll utkik och du kommer att bli rikligt belönad!
För tillfället lider jag av dålig uppkoppling och vackert väder så livet på Hattifnatt den sista veckan har blivit mer flyktig än vad jag skulle önska. Vilket så klart smärtar mig enormt eftersom jag vet att ni sitter klistrade framför era dataskärmar i brist på egna liv. Men som alla stora stjärnor vet jag att en beundrarskara måste fjäskas för om den ska vara trogen. Därför kommer ni inom kort att bjudas på en extra liten godisbit: Mycket Mera Mikke! Så håll utkik och du kommer att bli rikligt belönad!
13 juni 2007
Carpe Diem?
Idag har jag ätit lunch på Gondolen. En sådan lunch som kostar 400 kronor per person för en smaklös hälleflundra, men som man äter för att fira någons 70-årsdag. Vi pratade om det liv som varit. Om förlovningen som inte blev något mer. Om roadtrippen med den nya sportbilen genom det tidiga 60-talets Europa, som slutade på ett champagneparty hos Grace Kelly i Monaco. Om livsresan från parfymfabriken på franska Rivieran till sorteringsmaskinerna på postterminalen i Årsta. Om ålderns ensamhet i en sliten ungkarlslägenhet på Söder.
Alla dessa dagar som tillsammans bildar ett liv. De rusar förbi, och alltför sällan stannar vi upp och reflekterar över vad vi gör med dem. Vår stund på jorden är kort, mikroskopiskt kort. Som en blinkning. Om man inte ser upp missar man hela kalaset. Men det är det enda livet vi har, så det är snudd på kriminellt att bara låta det rinna bort mellan fingrarna.
En dag kommer jag också att sitta på min födelsedag och se tillbaks på alla år som gått. Jag hoppas att det kommer att vara med till-fredsställelse, men jag är långt ifrån säker på det. För precis som alla andra ekorrar fyller jag också min tid med detaljer och oväsent-ligheter för att slippa konfronteras med de stora frågorna. En dag kommer det att vara för sent. Risken är väl tyvärr att man inte ens då kommer att inse det.
Alla dessa dagar som tillsammans bildar ett liv. De rusar förbi, och alltför sällan stannar vi upp och reflekterar över vad vi gör med dem. Vår stund på jorden är kort, mikroskopiskt kort. Som en blinkning. Om man inte ser upp missar man hela kalaset. Men det är det enda livet vi har, så det är snudd på kriminellt att bara låta det rinna bort mellan fingrarna.
En dag kommer jag också att sitta på min födelsedag och se tillbaks på alla år som gått. Jag hoppas att det kommer att vara med till-fredsställelse, men jag är långt ifrån säker på det. För precis som alla andra ekorrar fyller jag också min tid med detaljer och oväsent-ligheter för att slippa konfronteras med de stora frågorna. En dag kommer det att vara för sent. Risken är väl tyvärr att man inte ens då kommer att inse det.
08 juni 2007
Sju sorters kakor
Den andra söndagen efter trefaldighet, d v s nästa helg, ska lilla Emily få huvudet tvättat av en mysko typ i konstiga kläder, och därefter namnet för evigt inskrivet i kyrkböckerna. Men kristna ritualer intresserar mig föga. Det som lockar är så klart dopkaffet. Eller mer precist småkakorna!
Det finns väl få saker som hör ihop så intimt som dop och småkakor. Och det ska vara många sorter att välja mellan. (Eller, man väljer inte - man tar av alla, så ju fler sorter desto fler kakor att äta!). I min familj verkar jag dock vara ensam om denna självklara insikt. Så när jag i den tidiga dopplaneringen ihärdigt propsade på ett dignande kakbord svarade min kära syster kort: "Bra, då bakar du!"
En utmaning är en utmaning. Och inför risken att kakfaten på söndag endast skulle komma att innehålla några torra Mariekex skred jag till verket i början av veckan. Under några dagar har nu kilovis med socker, smör och andra läckerheter passerat mitt bakbord. Kokoskakor, minttoppar, drömmar och schackrutor trängs nu i burkarna. Fyra sorter klara, bara tre kvar!
Men min fantasi börjar ta slut. Så därför vänder jag mig till er, kära läsare, och efterlyser förslag. Vilka är de tre godaste småkakorna? Bästa svar bjuds på småkaksfika på balkongen!!!
Det finns väl få saker som hör ihop så intimt som dop och småkakor. Och det ska vara många sorter att välja mellan. (Eller, man väljer inte - man tar av alla, så ju fler sorter desto fler kakor att äta!). I min familj verkar jag dock vara ensam om denna självklara insikt. Så när jag i den tidiga dopplaneringen ihärdigt propsade på ett dignande kakbord svarade min kära syster kort: "Bra, då bakar du!"
En utmaning är en utmaning. Och inför risken att kakfaten på söndag endast skulle komma att innehålla några torra Mariekex skred jag till verket i början av veckan. Under några dagar har nu kilovis med socker, smör och andra läckerheter passerat mitt bakbord. Kokoskakor, minttoppar, drömmar och schackrutor trängs nu i burkarna. Fyra sorter klara, bara tre kvar!
Men min fantasi börjar ta slut. Så därför vänder jag mig till er, kära läsare, och efterlyser förslag. Vilka är de tre godaste småkakorna? Bästa svar bjuds på småkaksfika på balkongen!!!
06 juni 2007
I år igen
Öhh, vad hände? Nu gick det väl ändå lite för fort! Beach 2007 skulle ju inte komma redan! Helt plötsligt – över en natt känns det som - är alla gräsmattor till brädden fyllda med halvnakna kroppar. Spinkiga bikinibrudar och deffade håriga bringor. Men jag är ju inte alls redo, min sexpack är långt ifrån klar (liknar nog fortfarande mest ett ölfat…)
Jag började planera för sommarsäsongen redan i vintras. Inga fler flottiga uteluncher. Bara äta morötter till mellanmål. Och springa massor med mil varje vecka. Hur kunde det gå så fel? Visst kom det ett par pilsner emellan. (Ganska många om man ska vara petig.) Kanske en och annan glasspinne. Och sen var det ju den där förkylningen som botades med en (mycket framgångsrik!) choklad- och pizzakur.
Men jag tyckte hela tiden att jag var i gott sällskap. Varje gång man går på krogen måste man trängas med resten av stan. Alltid när man vill beställa bord på restaurang så sitter det andra där och svullar. I smågodisdisken är ständigt just mina favoriter slut (och nej, det är inte jag som ätit upp dem alla!). Så vi borde väl sitta i samma båt?
Tydligen inte. Jag känner mig hellurad. Förd bakom ljuset. Snudd på bedragen. Men men, jag får väl göra som så många somrar förr. Ta ett djupt andetag. Och inte andas ut igen förrän i augusti. In med magen och ut med bröstet! Snyggast på stranden vinner en mjukglass!
Jag började planera för sommarsäsongen redan i vintras. Inga fler flottiga uteluncher. Bara äta morötter till mellanmål. Och springa massor med mil varje vecka. Hur kunde det gå så fel? Visst kom det ett par pilsner emellan. (Ganska många om man ska vara petig.) Kanske en och annan glasspinne. Och sen var det ju den där förkylningen som botades med en (mycket framgångsrik!) choklad- och pizzakur.
Men jag tyckte hela tiden att jag var i gott sällskap. Varje gång man går på krogen måste man trängas med resten av stan. Alltid när man vill beställa bord på restaurang så sitter det andra där och svullar. I smågodisdisken är ständigt just mina favoriter slut (och nej, det är inte jag som ätit upp dem alla!). Så vi borde väl sitta i samma båt?
Tydligen inte. Jag känner mig hellurad. Förd bakom ljuset. Snudd på bedragen. Men men, jag får väl göra som så många somrar förr. Ta ett djupt andetag. Och inte andas ut igen förrän i augusti. In med magen och ut med bröstet! Snyggast på stranden vinner en mjukglass!
03 juni 2007
Klorofyll
Det växer på balkongen. Så det knakar är ju ett talesätt man brukar använda när det spirar friskt i krukorna. Men jag hör ingenting. Ialla fall inget som knakar. Helt ljudlöst har mina Lathyrus oduratus växt en knapp decimeter den senaste veckan. Jag är riktigt imponerad med tanke på att de står i ständig skugga på en norrvänd balkong. (Egentligen trodde jag att fladdermöss och stalaktiter var det enda som skulle trivas i det hörnet...)
Att äta egenodlad mat är alltid lite extra trevligt. Nu smakar väl kanske inte luktärter så jättegott. Men mina gröna fingrar har lyckats få liv i mer ätbara växtligheter också. Så jag gjorde mig en lax- och spenatpaj. (Nej, jag har inte odlat lax på balkongen. Pucko! Det var gräslök i den också.)
Pajen blev mycket god. Skulle gärna bjudit er på den. Men nu är den uppäten. Enligt receptet skulle den räcka till mellan sex och åtta personer. Möjligen om man är Jesus. Eller har väldigt mycket sallad till. För mig räckte den till två måltider. Men så var det också en mycket god paj.
Att äta egenodlad mat är alltid lite extra trevligt. Nu smakar väl kanske inte luktärter så jättegott. Men mina gröna fingrar har lyckats få liv i mer ätbara växtligheter också. Så jag gjorde mig en lax- och spenatpaj. (Nej, jag har inte odlat lax på balkongen. Pucko! Det var gräslök i den också.)
Pajen blev mycket god. Skulle gärna bjudit er på den. Men nu är den uppäten. Enligt receptet skulle den räcka till mellan sex och åtta personer. Möjligen om man är Jesus. Eller har väldigt mycket sallad till. För mig räckte den till två måltider. Men så var det också en mycket god paj.
30 maj 2007
En rundtur i dödens rike
Cyklade till Solna i ett ärende igår. På vägen hem passerar jag Norra begravningsplatsen, och kan inte låta bli att ta en liten tur bland döingarna. Kyrkogårdar är alltid trevliga att strosa runt på. Och är man dessutom är en sucker på kändisar - som jag är - så är Norra det ultimata stället för lite strosande.
Här ligger inte bara den vanliga samlingen av läroverksföreståndare, kronoinspektörer och statskommissarier, som finns på många andra kyrkogårdar. Nej, här vilar också gräddan av Sveriges kändiselit från början och mitten av förra seklet. Strindberg, Branting, Alfred Nobel, Per Albin, Agnes von Krusenstierna och Folke Bernadotte, för att bara nämna några få. På mitt korta besök hinner jag springa på både en grevinna och en prins. Och en "Premiäraktör". Vad gör man för att få en sån titel på sin sten? Dog han knall och fall på premiären? Kanske tog sitt liv efter urusla recensioner??
Jag kan inte låta bli att räkna ut maskpopulationen. Enligt vissa källor så brukar det finnas ca 350 daggmaskar/kvm. Och eftersom den totala ytan på Norra begravningsplatsen är imponerande 62 hektar så finns det m a o minst 217 miljoner daggmaskar där. Det känns tryggt. Om jag nu skulle känna mig lite ensam på min ålders höst så kan jag se fram emot mycket sällskap i livet efter detta.
Här ligger inte bara den vanliga samlingen av läroverksföreståndare, kronoinspektörer och statskommissarier, som finns på många andra kyrkogårdar. Nej, här vilar också gräddan av Sveriges kändiselit från början och mitten av förra seklet. Strindberg, Branting, Alfred Nobel, Per Albin, Agnes von Krusenstierna och Folke Bernadotte, för att bara nämna några få. På mitt korta besök hinner jag springa på både en grevinna och en prins. Och en "Premiäraktör". Vad gör man för att få en sån titel på sin sten? Dog han knall och fall på premiären? Kanske tog sitt liv efter urusla recensioner??
Jag kan inte låta bli att räkna ut maskpopulationen. Enligt vissa källor så brukar det finnas ca 350 daggmaskar/kvm. Och eftersom den totala ytan på Norra begravningsplatsen är imponerande 62 hektar så finns det m a o minst 217 miljoner daggmaskar där. Det känns tryggt. Om jag nu skulle känna mig lite ensam på min ålders höst så kan jag se fram emot mycket sällskap i livet efter detta.
25 maj 2007
The final episode
Min teve, en trogen vän sen många år, ligger för döden. Han har mått dåligt hela våren så jag är inte helt oförberedd. Men det känns ändå tungt och sorgligt. Symptomen har accelererat gradvis, från vita blixtar som fräser förbi till att färgerna flimrar runt i konstiga tjocka streck. Det är uppenbart att det inte längre är en fråga om det oundvikliga, utan om hur lång tid vi har kvar tillsammans.
Samtidigt tror jag att den har haft ett ganska lyckligt liv. Växte upp som hotellteve, av storleken att döma* var det nog inte på något av de mer fashionabla hotellen i stan. Han har visserligen inte velat berätta så mycket om den tiden, men jag är tämligen säker på att han fick sin beskärda dos av dåliga porrfilmer som tonåring. Till sommaren är det exakt tio år sen som vi träffades för första gången och han flyttade hem till mig i min nya lägenhet på Söders höjder. Sedan dess har vi haft ett stilla och harmoniskt liv tillsammans. Visserligen råkade jag hälla ett glas mjölk i hans fjärrkontroll en gång. Men å andra sidan har jag skonat honom från såpaserier, Formel 1 och billiga amerikanska skräckfilmer. Så vi är överens om att låta udda vara jämt!
Frågan är hur jag ska göra hans sista tid så bra som det går? Ska jag titta på allt skräp som finns ett par dygn, för att förkorta hans lidande så fort som möjligt. Eller ska jag ransonera mitt tittande så att vi kanske får en längre och mer kvalitativ tid tillsammans? Eftersom jag tror att han också vill se hela säsongen av House, och det sista avsnittet sänds den 19 juni, så får det bli det senare. Jag ska vårda honom ömt dessa sista veckor och hoppas att han klarar sig hela vägen. För ingen vill ju sluta sitt liv utan att få veta om Dr House får till det med sin exfru eller inte!
*Den är ganska liten men fråga mig inte om tum å sånt för det begriper jag mig inte på!
Samtidigt tror jag att den har haft ett ganska lyckligt liv. Växte upp som hotellteve, av storleken att döma* var det nog inte på något av de mer fashionabla hotellen i stan. Han har visserligen inte velat berätta så mycket om den tiden, men jag är tämligen säker på att han fick sin beskärda dos av dåliga porrfilmer som tonåring. Till sommaren är det exakt tio år sen som vi träffades för första gången och han flyttade hem till mig i min nya lägenhet på Söders höjder. Sedan dess har vi haft ett stilla och harmoniskt liv tillsammans. Visserligen råkade jag hälla ett glas mjölk i hans fjärrkontroll en gång. Men å andra sidan har jag skonat honom från såpaserier, Formel 1 och billiga amerikanska skräckfilmer. Så vi är överens om att låta udda vara jämt!
Frågan är hur jag ska göra hans sista tid så bra som det går? Ska jag titta på allt skräp som finns ett par dygn, för att förkorta hans lidande så fort som möjligt. Eller ska jag ransonera mitt tittande så att vi kanske får en längre och mer kvalitativ tid tillsammans? Eftersom jag tror att han också vill se hela säsongen av House, och det sista avsnittet sänds den 19 juni, så får det bli det senare. Jag ska vårda honom ömt dessa sista veckor och hoppas att han klarar sig hela vägen. För ingen vill ju sluta sitt liv utan att få veta om Dr House får till det med sin exfru eller inte!
*Den är ganska liten men fråga mig inte om tum å sånt för det begriper jag mig inte på!
24 maj 2007
Med framtidspotential?
Fritidshus i Saltsjö-Boo på Värmdö. Liten matplats, trinettkök och två små sovrum. Boarea 25 kvadratmeter (som min första studentlägenhet ungefär). Inte sjötomt, inte ens lite havsutsikt. Men rött med vita knutar och "stor framtidspotential". Budgivningen startar på 2 750 000 kronor.
110 000 kronor/kvadratmeter är snudd på dubbla priset jämfört med innerstadslägenheter. I alla andra sammanhang hade det här klassats som försök till grovt bedrägeri och Sverker hade kommit springande med soptunnan och andan i halsen. Men det här Bostadsmarknaden 2007, och då är allt tillåtet. Till stor del kan jag hålla med. Det är svårt att inte tycka att om man är så dum att man pröjsar 3 mille för 25 kvm så har man för mycket pengar ändå.
Speciellt när man kan få sin sommarstuga helt gratis! Är det någon som har en lastbil att låna ut och vet en trevlig sjötomt nånstans?
110 000 kronor/kvadratmeter är snudd på dubbla priset jämfört med innerstadslägenheter. I alla andra sammanhang hade det här klassats som försök till grovt bedrägeri och Sverker hade kommit springande med soptunnan och andan i halsen. Men det här Bostadsmarknaden 2007, och då är allt tillåtet. Till stor del kan jag hålla med. Det är svårt att inte tycka att om man är så dum att man pröjsar 3 mille för 25 kvm så har man för mycket pengar ändå.
Speciellt när man kan få sin sommarstuga helt gratis! Är det någon som har en lastbil att låna ut och vet en trevlig sjötomt nånstans?
23 maj 2007
Musikabstinens
Musikåret 2007 suger ganska friskt än så länge. Bara två nya skivor av värde har släppts: Fläskkvartetten och Thåströms nya band Sällskapet. Båda visserligen ruskigt bra, men nu vill jag ha lite omväxling i cd-spelaren!
Och på konsertfronten har det hittills varit helt torrlagt. Vid den här tiden förra året hade jag varit på minst fyra större konserter, men nu verkar alla bra band ha fastnat på sofflocket. Om jag åtminstone hade haft en hyfsad konsertsommar att se fram emot. Men det enda jag hittar – och det efter ganska mycket letande – är att the Pouges återförenas och spelar på en festival i Göteborg i augusti. Eftersom jag aldrig hörde dem live när de var i ropet kanske det kan vara kul att se dem. Men bara kanske. Och En spelning gör ju ingen sommar!
År efter år har jag troget betalat STIM-pengar till er. Köpt era dyra skivor trots att det är stenålders att betala för musik numera. Och knappt en gång gnällt när plattorna varit halvtaskiga. Men nu är det pay back time - ut på vägarna med er! Och helst till en konsertscen nära mig!
I väntan på annat spenderar jag mina kvällar på YouTube. Bland alla kul klipp med forna storheter hittar jag en galen frälsningssoldat. Visserligen är det inte live här och nu. Men om jag vrider upp volymen på max, dricker fesljummen öl i plastmugg, trampar mig själv på fötterna (och spiller ut hälften av ölen) samt hoppar frenetiskt upp och ner under refrängen så kanske jag för en kort stund kan inbilla mig själv att det är på riktigt!
Och på konsertfronten har det hittills varit helt torrlagt. Vid den här tiden förra året hade jag varit på minst fyra större konserter, men nu verkar alla bra band ha fastnat på sofflocket. Om jag åtminstone hade haft en hyfsad konsertsommar att se fram emot. Men det enda jag hittar – och det efter ganska mycket letande – är att the Pouges återförenas och spelar på en festival i Göteborg i augusti. Eftersom jag aldrig hörde dem live när de var i ropet kanske det kan vara kul att se dem. Men bara kanske. Och En spelning gör ju ingen sommar!
År efter år har jag troget betalat STIM-pengar till er. Köpt era dyra skivor trots att det är stenålders att betala för musik numera. Och knappt en gång gnällt när plattorna varit halvtaskiga. Men nu är det pay back time - ut på vägarna med er! Och helst till en konsertscen nära mig!
I väntan på annat spenderar jag mina kvällar på YouTube. Bland alla kul klipp med forna storheter hittar jag en galen frälsningssoldat. Visserligen är det inte live här och nu. Men om jag vrider upp volymen på max, dricker fesljummen öl i plastmugg, trampar mig själv på fötterna (och spiller ut hälften av ölen) samt hoppar frenetiskt upp och ner under refrängen så kanske jag för en kort stund kan inbilla mig själv att det är på riktigt!
18 maj 2007
Att pilla isär en mojäng!
En del saker växer man aldrig ifrån. Som t ex den obändliga lusten att pilla isär saker för att se hur de ser ut inuti. Kameror, väckar-klockor och radioapparater är bara några av de saker som tvingats öppna sitt hjärta för mig. Tyvärr dock ofta med ett ganska förödande resultat vad det gäller den fortsatta funktionen på prylen ifråga.
Många stora uppfinnare har börjat sin bana med att skruva isär andras apparater. Men eftersom jag inte är ett dugg tekniskt lagd så begriper jag ändå oftast inget av det jag hittar inuti. Än mindre förstår jag hur jag ska skruva ihop allt igen. Men det är ju alltid kul att titta lite på alla kugghjul och fjädrar och andra mojänger, så jag har glatt fortsatt med pillandet.
Mitt skruvintresse fick sig dock en liten törn den gången i tidiga tonåren när jag försökte laga en lampa. 220 volt senare var toppen på mitt ena långfinger mest att likna vid geggamoja. Fast det läkte så småningom, och i skolan var det till och med lite coolt att sakna fingeravtryck på ena fingret!
Idag på eftermiddagen hade dock minnet av min strömförande närkontakt bleknat tillräckligt för att jag skulle våga plocka fram skruvmejseln igen. Och det blev min blåa fina dammsugare som hamnade på operationsbordet. Trots sin relativa ungdom har den levt ett hårt liv i mina ombyggnadsprojekt. Kilovis med slipdamm har försvunnit in i dess mage. Och in i själva motorn också. Den senaste tiden har den tjutit som en flygsiren av ansträngning, vilket varken varit bra för min hörsel eller för grannfriden. Det var m a o hög tid för en rensning av luftrören!
Att få isär den var oväntat enkelt. Visserligen trillade det loss lite saker som jag inte riktigt hann se var de kom ifrån. Men det är jag ganska van vid från tidigare experiment, så det bekymrade mig inte så mycket. Sen dammsög jag hela motorn med en annan damm-sugare (som jag delvis byggt om med hjälp av ett sugrör och lite silvertejp!).
Väl ihopskruvad igen var det med stor förväntan jag satte kontakten i eluttaget. Den första frågan gällde om huruvida dammsugarhöljet blivit strömförande eller inte. Det finns bara ett sätt att testa en sån sak: mitt gamla långfinger fick än en gång träda i tjänst. Inga blixtar för ögonen, inga otäcka muskelspasmer, ingen geggamoja - inte strömförande! Men skulle den fungera? Jodå, den startade med ett karakteristiskt dammsugarmuller. Hurra, jag har lyckats skruva isär nåt och ihop det igen - och manicken fungerar! Eller… sladdvindan verkar ha lagt av… men äsch, det kan jag nog leva med!
Många stora uppfinnare har börjat sin bana med att skruva isär andras apparater. Men eftersom jag inte är ett dugg tekniskt lagd så begriper jag ändå oftast inget av det jag hittar inuti. Än mindre förstår jag hur jag ska skruva ihop allt igen. Men det är ju alltid kul att titta lite på alla kugghjul och fjädrar och andra mojänger, så jag har glatt fortsatt med pillandet.
Mitt skruvintresse fick sig dock en liten törn den gången i tidiga tonåren när jag försökte laga en lampa. 220 volt senare var toppen på mitt ena långfinger mest att likna vid geggamoja. Fast det läkte så småningom, och i skolan var det till och med lite coolt att sakna fingeravtryck på ena fingret!
Idag på eftermiddagen hade dock minnet av min strömförande närkontakt bleknat tillräckligt för att jag skulle våga plocka fram skruvmejseln igen. Och det blev min blåa fina dammsugare som hamnade på operationsbordet. Trots sin relativa ungdom har den levt ett hårt liv i mina ombyggnadsprojekt. Kilovis med slipdamm har försvunnit in i dess mage. Och in i själva motorn också. Den senaste tiden har den tjutit som en flygsiren av ansträngning, vilket varken varit bra för min hörsel eller för grannfriden. Det var m a o hög tid för en rensning av luftrören!
Att få isär den var oväntat enkelt. Visserligen trillade det loss lite saker som jag inte riktigt hann se var de kom ifrån. Men det är jag ganska van vid från tidigare experiment, så det bekymrade mig inte så mycket. Sen dammsög jag hela motorn med en annan damm-sugare (som jag delvis byggt om med hjälp av ett sugrör och lite silvertejp!).
Väl ihopskruvad igen var det med stor förväntan jag satte kontakten i eluttaget. Den första frågan gällde om huruvida dammsugarhöljet blivit strömförande eller inte. Det finns bara ett sätt att testa en sån sak: mitt gamla långfinger fick än en gång träda i tjänst. Inga blixtar för ögonen, inga otäcka muskelspasmer, ingen geggamoja - inte strömförande! Men skulle den fungera? Jodå, den startade med ett karakteristiskt dammsugarmuller. Hurra, jag har lyckats skruva isär nåt och ihop det igen - och manicken fungerar! Eller… sladdvindan verkar ha lagt av… men äsch, det kan jag nog leva med!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
