Den första riktiga föreläsningen på universitetet. Även nu är det svårt med sittplatser till alla. "Det brukar alltid försvinna några stycken efter ett par veckor" förklarar föreläsaren. Sen tar hon en krita och börjar skriva på svarta tavlan. Nittonåringarna kan inte läsa vanlig skrivstil och avbryter flera gånger, men jag är mest fascinerad över att det fortfarande finns kritor och svarta tavlor.
På ett universitet!
Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.
Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.
I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.
29 augusti 2007
27 augusti 2007
Högskola vs Universitet 1-0
Under min tid som kåraktiv besökte jag många universitet och högskolor runt om i landet. Men tyvärr verkar inte mycket ha förändrats sedan mitten av 1990-talet. Där de små högskolorna har satsat på nya fräscha lokaler med hög standard och modern teknik är universiteten fortfarande långt efter. Mina första intryck av Mälardalens högskola i Västerås och Stockholms Universitet är att skillnaden är milsvid.
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
Färgsättningen i Södra Huset på Frescati andas 70-tal. Det är slitet och skräpigt. Omodernt. För en kort stund tänker jag att det känns mer som en gymnasieskola. Men nej, alla de gymnasier jag varit på har haft bättre lokaler än så här.
På den första föreläsningen idag är det över tjugo personer som inte får sittplats. "Vad kul att det var så många som kom! Ni kanske kan hitta en stol i något annat rum!?" utbrister den kvinnliga studierektorn hurtigt. De stackare som återvänder utan stol ser inte lika glada ut.
Vad vet jag, kanske är detta bara ett led i den borgerliga utbildningspolitiken där alla studenter ska fås att ta examen så fort som möjligt. Och det fungerar säkert utmärkt, för vem orkar plugga mer än nödvändigt om lokalerna är slitna och man får stå upp hela kursen?
24 augusti 2007
Cirkeln är sluten
För exakt nitton år sedan, i augusti 1988, flyttade jag till Västerås inför terminsstarten på tredje året på gymnasiet. Jag hyrde ett rum hos en tant på Vasagatan och fick lite gratis mat mot att jag rastade hennes korkade dvärgpudel. Men även om det var ett trevligt miljöombyte att få flytta hemifrån och gå i en annan skola så var min skoltrötthet överväldigande. Så om kvällarna - när jag borde ha varit djupt försjunken i tråkiga konstruktions- och byggteknik-böcker - satt jag ofta istället vid fönstret och dagdrömde medan jag såg ut över en grillbar, en parkeringsplats och en bilaffär på andra sidan gatan.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
Idag är grillen och bilaffären sedan länge rivna, och hela kvarteret omvandlat till ett gigantiskt komplex som hyser Mälardalens högskola. Från föreläsningssalen där jag häromdan skrev in mig som student igen har jag fri sikt mot det fönster där jag som tonåring en gång satt. Kursen jag ska läsa är nog intressant och bra, men första föreläsningen blir ofrånkomligen en del upprepningar om själv-klarheter. Snart kommer jag på mig själv med att frånvarande sitta och titta ut genom fönstret igen.
Det var i Västerås som jag – mot mina föräldrars vilja – började läsa till byggnadsingenjör. Ett intresse som följt mig under alla år, och som gett mig några av mina bästa vänner. Det var under tiden i Västerås som jag jobbade med skoltidningen, vilket ledde till redaktörskapet för kårtidningen som i sin tur resulterade både i att jag valdes till kårordförande, och att jag flera år senare fick förmånen att ge ut en bok. Men framför allt så var det i Västerås, i augusti 1988, som jag för första gången gick på ett möte med partiet. Hemma i Håkan W:s lägenhet satt femton personer och stoppade valsedlar i det valutskick som vi sen sprang runt och stoppade i brevlådorna. Jag lyssnade på diskussionerna, fascinerades och entusiasmerades. Det blev min yrkeskarriär under elva långa år, där både Håkan och jag kom att jobba tillsammans i partiets ledning.
Nu är cirklarna slutna, jag är tillbaks där allting började. Allt det som hänt är historia. Från och med nu är det nya cirklar som ska påbörjas. Och kanske kommer jag om tjugo år igen åter att sitta och titta ut över korsningen Vasagatan/Ringvägen i Västerås, och dagdrömma om den tid som varit.
20 augusti 2007
Opium för folket
För folk som har det svårt med törsten har staten inrättat Systembolag och åldersgränser på krogen. Spelare måste också ha rätta åldern inne, eftersom deras svaga själar annars så lätt kan fastna i missbruksträsket. Rökare jagas med varningstexter med bokstäver så stora att även en blind kan läsa dem. Och de stackars matglada förnedras i bantningsteve och på kvällstidningslöpsedlar av typen "Kicki köpte falukorv i smyg".
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
Men ingen sätter gränser för mitt missbruk. Ingen värnar min hälsa och min plånbok. Ingen bryr sig om att jag idag släpade hem ytterligare ett par kilo begagnade böcker, att förena med alla de andra på mina hyllor.
Det sägs ofta att missbruk och dåliga vanor är ärftliga. I mitt fall är det definitivt så. För min far är den flitigaste läsaren och boksamlaren jag känner till. Mamma beklagar sig per telefon över att han på årets Englandssemester nosat reda på cirka femtio nya fynd i diverse antikvariat och begagnataffärer. Och det var ändå en helt normal sommarskörd, så då kan ni tänka er ungefär hur det ser ut hemma hos mina föräldrar.
Världens längsta bokbord på Drottninggatan idag. 700 bord med böcker! De skulle lika gärna ha kunnat dela ut gratis tjack till knarkarna på plattan, eller haft rea på kattmat för pensionärer. För mig är det samma sak. Måste dit! Måste ha!
Ett par timmar senare raglar jag hemåt på värkande fötter. Men nöjd, det blev en del fynd. Erich Maria Remarque för tre kronor. Émile Zola i halvfranskt band för en tjuga. Och en fyra-fem böcker till för under hundralappen tillsammans. (Rent budgetmässigt går min last inte riktigt att jämföra med att snorta kokain. Men å andra sidan är ju fördelen med knark att det inte på långa vägar är lika utrymmeskrävande som att ha ett eget bibliotek hemma!)
Nu har jag tio olästa böcker bredvid min säng, och två påbörjade. Kanske dags för en vit månad? Eller en vecka i alla fall. Jag har haft det förr. Men vet också hur lätt jag trillar dit igen. Bara jag råkar gå förbi ett spännande skyltfönster måste jag in och kolla. Kanske det finns ett fynd i någon låda eller i en dammig bokhylla. Jakten går vidare!
12 augusti 2007
Top Secret
Vill ni veta en hemlis? En riktig superduperhemlis!
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
Inget litet fånigt om vem som råkade sova hos vem i fredags kväll, vilka Stureplansprofilerna är, eller att Pernilla Wahlgren ska ha barn tillsammans med Runar.
Nej, här pratar vi Hemligt med stor röd stämpel. Sånt som man kan få många dollars för att avslöja, eller fängelse om man är orutinerad. En riktig och alldeles sann försvarshemlighet.
Magnus och jag råkade snubbla över den när vi häromdan utforskade en av skärgårdens mer okända öar. Egentligen letade vi efter kantareller och en 50 meter hög utsiktsklippa. Vilket är lite svårt (att leta både väldigt högt och väldigt lågt samtidigt). Så vi misslyckades med båda uppgifterna. Men istället snubblade vi över en militär anläggning. Med höga stängsel, taggtråd och fotoförbud. Så hemlig att inte ens vägen som ledde fram till den fanns med på kartan (i alla fall inte vår femton år gamla och ganska undermåliga svartvit-i-en-guidebok-karta).
På en ö i Stockholms södra skärgård - cirka en timmes båtresa från Nynäshamn - snurrar en hög radarmast sitt eviga snurr, letandes efter främmande landstigningsfarkoster och spionerande tyska båtturister. Mer än så tänker jag inte säga. För då är det ju ingen hemlis längre. Och eftersom jag tänker lägga grunden till min Monacopensionärsvistelse med denna lilla upptäckt vill jag ju inte att någon av er ska hinna före!*
*Ett liten varning dock – om Sverige skulle råka i krig – håll er borta från Ålö. Det är stor risk för att många bomber kommer att ramla ner just där! (Men detta säger jag bara till er, mina vänner, så sprid det inte. Vem vet vem som lyssnar. En svensk tiger ni vet!)
10 augusti 2007
Åh åh åh åh åhhhhhh!
Min granne har skaffat en ny tjej. Jag har inte sett henne än. Däremot har jag hört henne*.
Det är säkert jättetrevligt att ha sex med öppen balkongdörr (är ens partner inget vidare kan man ju alltid titta på utsikten under tiden!) Men samtidigt blir ofrånkomligen ens erotiska förehavanden en manifestation för halva kvarteret. Fast i denna egocentriska tid av dokusåpor och bloggar är det kanske precis vad man kan förvänta sig av sina grannar. Se på mig! Och om du inte ser mig – hör mig!
Piraten klagar på att porren stirrar henne i ansiktet på väg till jobbet. Men jag får den serverad som en mycket effektiv aptitdämpare när jag i lugnan ro försöker äter min middag.
Och till lunch. Och frukost.
Funderar på om jag ska ringa efter de kommunala kaninjägarna. Men nej, det går snart över. När de rosa molnen skingras och grälen om disken och smutstvätten smyger sig på. Till dess får de väl ha sitt lilla roliga. Och jag har ju redan börjat ladda för Beach 2008 så om min aptit blir förstörd under tiden så är det kanske bara bra!!
*Varför är det alltid kvinnor som låter mest när folk har sex? I de flesta andra sammanhang är det männen som är högljudda och tar plats. Varför inte i sänghalmen? Och hur fungerar det i ett lesbiskt förhållande??
Det är säkert jättetrevligt att ha sex med öppen balkongdörr (är ens partner inget vidare kan man ju alltid titta på utsikten under tiden!) Men samtidigt blir ofrånkomligen ens erotiska förehavanden en manifestation för halva kvarteret. Fast i denna egocentriska tid av dokusåpor och bloggar är det kanske precis vad man kan förvänta sig av sina grannar. Se på mig! Och om du inte ser mig – hör mig!
Piraten klagar på att porren stirrar henne i ansiktet på väg till jobbet. Men jag får den serverad som en mycket effektiv aptitdämpare när jag i lugnan ro försöker äter min middag.
Och till lunch. Och frukost.
Funderar på om jag ska ringa efter de kommunala kaninjägarna. Men nej, det går snart över. När de rosa molnen skingras och grälen om disken och smutstvätten smyger sig på. Till dess får de väl ha sitt lilla roliga. Och jag har ju redan börjat ladda för Beach 2008 så om min aptit blir förstörd under tiden så är det kanske bara bra!!
*Varför är det alltid kvinnor som låter mest när folk har sex? I de flesta andra sammanhang är det männen som är högljudda och tar plats. Varför inte i sänghalmen? Och hur fungerar det i ett lesbiskt förhållande??
09 augusti 2007
Borta med vinden
Sommaren är kort
Det mesta regnar bort
Men nu är den här
Så ta för dig, solen skiner idag.
Hösten kommer snart
Det går med vindens fart
Så lyssna på mig;
Solen skiner, kanske bara idag .
Sällan har väl Tomas Ledins sommarplåga från 1982 passat så bra som denna vecka. Och speciellt i söndags kväll. Efter veckor av regn och solabstinens kom äntligen värmen. Och eftersom man bara kan flyga ballong när det är fint väder prisade vi vädergudarna som visat sin nåd över den bokning vi gjorde i början av juni, då ovetandes om vilken sommar det skulle bli.
Känslan när marken försvinner under fötterna är svindlande. Jag – som normalt får stora darren om jag står på en hög stege – känner ingen höjdrädsla alls. Möjligen en känsla av overklighet. Som en kamerautzoomning ungefär. Allt blir mindre och mindre. Men inte så pyttigt som från ett flygplan, man har fortfarande kontakt med världen där nere. Människor vinkar, en hund skäller och jagar ballongens skugga, en älgko med kalv tittar fånigt och smått uttråkat på oss när vi glider förbi.
För glider gör vi. Med vindens hastighet. Först nu går det upp för mig hur klyschigt det uttrycket är. Ibland går det ganska fort i ballongen. Ibland rör vi knappt på oss. Hela tiden med vindens fart. Fast det känns inte, för i ballongen är det helt vindstilla.
Efter att ha studsat en gång i ett krondike landar vi snyggt och prydligt mitt i en havreåker. Därefter företas traditionellt dop i champagne av alla förstagångsflygare. Jag miste min oskuld för många år sedan så jag slipper bli blöt i håret. Men jag tar emot mitt adelsdiplom, det tredje där jag utnämns till markgreve. Borde väl räcka som inträdesbiljett på nästa slottsbal!
*Televinken har så klart de fräckaste bilderna!
Det mesta regnar bort
Men nu är den här
Så ta för dig, solen skiner idag.
Hösten kommer snart
Det går med vindens fart
Så lyssna på mig;
Solen skiner, kanske bara idag .
Sällan har väl Tomas Ledins sommarplåga från 1982 passat så bra som denna vecka. Och speciellt i söndags kväll. Efter veckor av regn och solabstinens kom äntligen värmen. Och eftersom man bara kan flyga ballong när det är fint väder prisade vi vädergudarna som visat sin nåd över den bokning vi gjorde i början av juni, då ovetandes om vilken sommar det skulle bli.
Känslan när marken försvinner under fötterna är svindlande. Jag – som normalt får stora darren om jag står på en hög stege – känner ingen höjdrädsla alls. Möjligen en känsla av overklighet. Som en kamerautzoomning ungefär. Allt blir mindre och mindre. Men inte så pyttigt som från ett flygplan, man har fortfarande kontakt med världen där nere. Människor vinkar, en hund skäller och jagar ballongens skugga, en älgko med kalv tittar fånigt och smått uttråkat på oss när vi glider förbi.
För glider gör vi. Med vindens hastighet. Först nu går det upp för mig hur klyschigt det uttrycket är. Ibland går det ganska fort i ballongen. Ibland rör vi knappt på oss. Hela tiden med vindens fart. Fast det känns inte, för i ballongen är det helt vindstilla.
Efter att ha studsat en gång i ett krondike landar vi snyggt och prydligt mitt i en havreåker. Därefter företas traditionellt dop i champagne av alla förstagångsflygare. Jag miste min oskuld för många år sedan så jag slipper bli blöt i håret. Men jag tar emot mitt adelsdiplom, det tredje där jag utnämns till markgreve. Borde väl räcka som inträdesbiljett på nästa slottsbal!
*Televinken har så klart de fräckaste bilderna!
04 augusti 2007
Nummer 100!
Ikväll fyller Hattifnatt 100 inlägg!
Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?
Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!
För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!
Många ord har det blivit sedan den 29 november förra året då fnatten föddes en mycket sen kväll. 24 130 ord om man ska vara exakt. Tänk vad det kunde ha blivit om jag varit mer seriös. En avhandling allra minst. Eller kanske en ny bestseller på pockettoppen?
Visst, 24 000 ord är ju kanske inte så jättemycket om man jämför med en del andra bloggare. Såna som Linda Skugge och Alex Schulman (lite namedropping är alltid bra för att ge extra snurr i sökmotorerna!) sprutar säkert ur sig det på en förmiddag. Men å andra sidan är ju kvaliteten här så mycket högre!
För att fira detta jubileum så bjuder vi på en liten bonus för er trogna läsare. En s k directors cut, dvs tidigare opublicerat material. En text om allas vår käre amiral Dupetit-Thouars, som skrevs tidigare i våras men av någon anledning ratades då. Mycket nöje - och så hoppas jag att vi ses vid 200-strecket!
En riktig man gnäller inte
Morgonlöpningen runt Långholmen begränsades också imorse till två varv. Visserligen hade kanske kondisen räckt till mer. Men den molande värken i vänster knä är svår att helt nonchalera. Och bröstsmärtorna signalerar säkert någonting de också. Vet bara inte vad, så det är nog lika bäst att ignorera dem.
Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.
Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!
Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.
Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!
02 augusti 2007
Pride – en blogg om tolerans...
Det är Pride-tider. Som nästgårdsgranne till festivalområdet är det svårt att undvika spektaklet. Och missförstå mig rätt – jag har alls inget emot att en massa gaymänniskor stänger in sig bakom ett högt staket och är gayiga med varandra. Men måste de göra det just här?
Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.
Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.
Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!
Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.
Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.
Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
