In i dimman

Alla brukar väl skylla på dåligt minne ibland. Men nu kan jag inte låta bli att undra om inte Alzheimersen börjat komma på allvar ändå. För det kan väl inte vara helt naturligt att ideligen glömma bort vad man gör när man duschar? Inte så att jag inte fattar att jag duschar, för det kan jag lista ut om jag inte är alltför onykter. Men den senaste tiden har jag allt som oftast börjat tappa bort mig i själva tvagningsproceduren. Har jag schamponerat håret? Har jag tvålat in fötterna? Är öronen skrubbade? För att vara på säkra sidan är det nog bäst att göra det en gång till. Men glömmer strax igen vad jag gjorde nyss. Lite småjobbigt är det. Men jag blir i alla fall ren!

Eller så är det inte glömska utan mest förvirring. Som till exempel häromdan när jag hade lagat pasta och skulle ha lite ketchup på. Visserligen är det ganska ovanligt att jag använder ketchup. Men inte mer sällan än att jag faktiskt kommer ihåg hur en ketchupflaska ser ut jämfört med andra plastflaskor. Och jag kan ju läsa. Men ändå hällde jag jordgubbssaft på pastan. (Vilket - inte speciellt otippat - visade sig missa kvalplatsen till min topphundra lista över kulinariska höjdpunkter med tämligen bred marginal!)

Förvirrad och glömsk. Det verkar som om ålderstecknen hopar sig med en alarmerande fart. Synd bara att det är vår. Om jag tappar bort mig på stan och stapplar runt med tom blick och halvöppen mun, så kommer ingen att hjälpa mig att hitta hem. Farbrorn har vårkänslor hör jag folk viska bakom min rygg när jag famlar efter... efter vadå? Vet inte, det har jag glömt.

Om...

Om. Det lilla korta ordet. Bara två bokstäver (svårt att stava fel!) Men svindlande stora perspektiv öppnas när det rullar fram på tungan. Tänk om!

Jag har så klart sett intervjuerna med Göran Persson som gått på teve den här veckan. Inklusive en hel del av extramaterialet på nätet. Visserligen är det för stunden lite kul med skvaller, men det som dröjer sig kvar längst i minnet är ändå den korta snutten om mordet på Anna Lindh.

Om hon och hennes väninna hade valt att gå ut på stan en kvart senare. Eller kanske tagit en sväng förbi Åhléns först. Då hade ja-sidan med stor sannolikhet vunnit EMU-folkomröstningen. Göran Persson hade avgått för flera år sedan och Socialdemokraterna hade kanske, med en ny och karismatisk partiledare, hållt ställningarna mot alliansen i höstas. Om inte om. Då hade två små barn haft en statsminister som mamma idag.

Skruva perspektiven några varv vill - ett annat politiskt mord med en balkanyngling som huvudperson. I juni 1914 tar en nittonåring med sig sin pistol när han går ut på stan. Och han råkar hamna i ett gathörn just när ärkehertigen Franz och hans fru åker förbi i sin bil. Skotten i Sarajevo blir som bekant gnistan som utlöser första världskriget. Vilket sen, genom freden 1918, lägger grunden för andra världskriget. Totalt dör ca 70 miljoner människor i de båda krigen. Bara i Europa. Om inte unge herr Princip råkat promenera förbi just där och då, så hade kanske världen sett helt annorlunda ut idag. Om inte om.

Frågan som infinner sig är ju tämligen självklar. Vilka vägval gör jag som påverkar resten av mitt liv? Kanske andra människor? Hela världen? Tanken svindlar. Och kittlar.

Idag valde jag att tacka nej till en lunch med Magnus. Istället skrev jag den här texten och gjorde en sallad som jag åt framför ett halvt avsnitt av Desperate Housewives. På så sätt hoppas jag ha förhindrat minst två skilsmässor samt en regeringskris i Mexico. Om. Kanske om.

Nöjesfält för vuxna

Små barn tycker om att gå på tivoli. Tjatar om att få åka till Legoland eller Disneyworld. Stora barn går på mässa. Båtmässa. Husvagnsmässa. Kattmässa. Trädgårdstomtemässa. I sann demokratisk anda finns det nåt för alla och envar. Själv har jag idag varit på Vildmarksmässa.

Själva idén med att natur- och friluftsintresserade ska ta pendeln till Älvsjö, och vara inomhus i en stor hangarliknande mässhall en hel dag, känns lite bakvänd. Dessutom tillsammans med en massa andra människor. Friluftsare är ju annars ofta kända som lite enstöriga typer, som helst flyr både storstad och folksamlingar. Men många är också ganska prylnördiga. Och till skillnad från de små barnen så har de stora ofta en betydligt större veckopeng att spendera på sina leksaker.

På Gröna Lund kan den som vill roa sig med berg- och dalbanor, Fritt fall eller att skvalpa runt i kärlekstunneln. Attraktionerna på Älvsjömässan är i grunden desamma - vatten och höga höjder - även om roligheterna så klart är lite kundanpassade. Den nyfikne kan t ex prova på att klättra på klättervägg eller göra eskimåsväng i en bassäng. Eller varför inte utmana en Mount Everest-bestigare på vem som kan hänga längst tid i en isyxa.

På en vildmarksmässa behöver man inte lägga pengarna på dyra åkband, eller köpa sockervadd och popcorn till hutlösa priser. Den som vill kan säkert t o m äta sig mätt på gratis smakprover av frystorkad renskav. Men ändå är det ett djupt hål i min plånbok när vi åker hem. Jag var ju bara tvungen att köpa bl a ett eldstål (tändstickor är för 08-or!), en spork och ett par paddelhandskar för vinterpaddling. Och en ny kajakbok. Så ny att den inte är tryckt än. De hade inte ens ett provexemplar att bläddra i. Men det räckte med att få se hur omslaget - troligen - kommer att få se ut för att vi skulle bli sålda.

Som tur är har jag ingen kredit på mitt kontokort. För vi var också väldigt nära att slå till på en paddlingsresa till Grönland i sommar. Visserligen kostar utflykten ca 3000 kr/dag (i tio dar). Men fotona från förra årets tur var bland de läckraste jag sett. Och försäljaren var ju så bra!

Glass i stora lass

Här kommer en vårblogg till. Visserligen tycker jag kanske inte att det är helt på sin plats att skriva två gånger i rad om nåt så banalt som våren. Men jag fick lite dåligt samvete efter min dissning i söndags. Och göteborgarn har ju helt rätt i att våren knappast kan lastas för att jag gav mig ut på en lerig promenad i fel skor. Rätt kläder för rätt väder borde väl en scout som jag kunna, kan man tycka. Och om man cyklar nästan tre mil och bara får punka två gånger så har man ju faktiskt lyckats undvika punktering i 29 998 meter. Vilket faktiskt är en mindre bedrift med tanke på hur mycket grus det var och hur blankt mitt bakdäck är…

Så för att ge våren lite upprättelse så måste jag bara kommentera det vårigaste av det våriga – årets glassnyheter!

GB återvinner en gammal kändis i år: Top Hat kommer tillbaks. Det är kanske ett säkert kort, för deras övriga sortiment känns lite skakigt. Eller vad sägs om en lakritsstrut, eller en ny Magnum med kaffesås i. Inget jag kommer att springa omkull gamla tanter i kioskkön för precis! Det mest intressanta i den frysboxen är nog Solero Blackberry Smoothie. Visserligen med bananglass i men nog ändå värd ett försök.

Sia Glass däremot verkar ha haft väldigt roligt på senaste julfesten. Eller hur förklarar man annars smaker som "Kokos Citrongräs", "Banan Rödbeta", "Viol" och "Chokladboll" (Sant!!) Sia Glass VD säger att "Man måste våga vara djärv och öppen för influenser utifrån. Svenska glassätare är rätt öppna för att pröva nya smaker. Men vi tummar aldrig på principen att det ska smaka gott…" men det låter mest som en efterhandskonstruktion i mina öron. Ungefär som när vi på gymnasiet skulle skriva en labbrapport efter ännu ett kemiexperiment man inte begripit mer än hälften av.

Möjligtvis kan en strut med Lemoncurd* tilltala mitt brittiska barndomssinne, men jag tror nog ändå att jag fegar ur. Folk får kalla mig konservativ, träig och tråkmåns, men jag hävdar ändå envist att rödbetor ska serveras varma med en klick smör. Inte ligga djupfrysta under ett lager av strössel och kolasås.

* Om ni aldrig bott på ett B&B på den idylliska engelska landbygden: Lemon Curd är ett pålägg, ungefär som Nutella men med citronsmak (så klart). Kan också köpas på Konsum.

Vårkänslor

Igår sken solen och lockade till årets cykelpremiär. Fick punktering två gånger.

Melodifestivalfinal. Peter, 2,5 år, hojtar glatt varje gång det syns ballonger i teverutan. En annan får inte ens en nakenchock att glädja sig över.

Söndagspromenad i vårvädret på Järvafältet. Det regnar lite lätt. Leran skvätter på mina byxor och smältvattnet letar sig in i mina skor.

Slutspelsbandy på Zinken. Vi kommer försent och får se andra halvlek från en kulle med ett busksnår i vägen. Bajen gör fyra mål men tyvärr är den delen av planen skymd bakom ena läktaren.

Våren är här. Måhända är jag lite stingslig, men den fick ingen kanonstart i år. Bättre kan du!

En helt vanlig torsdag

Ambitionen med den här bloggen är att vara lite mer än bara en lista på saker som händer. Det finns det så många av ändå. Oftast föga intressanta. Men undantag är till för att göras, och idag känns som en bra dag för just det.

Min torsdag börjar med ett möte. Klockan sju. (Tidiga möten är bra, då måste man skärpa sig redan från början!) Vi har slutavstämning på ett renoveringsprojekt i bostadsrättsföreningen. Alla är överens om att arbetet gått bra. Målarfirman bryr sig inte ens om att bråka om de hundrafemti tusen som de sumpade på planering för ett fortsättningsjobb som vi sen inte beställde. Och det känns ändå som småpengar i sammanhanget.

Förmiddagen rusar förbi. Hinner knappt med att läsa DN, uppdatera mig på bloggvärlden och svara på morgonens mejlskörd. Magnus ringer för att höra hur gårdagens halkkörning gick. Men jag hinner inte prata eftersom jag måste rusa ut på lunch.

Beställer en makloubi. Det är min favorit på den libanesiska restaurangen på Jakobsgatan. Sen går Petra och jag till Kulturhuset för att kolla på fotoutställningen med Sally Mann. Det är vackert och mystiskt men vi blir ändå lite besvikna. Hade hoppats på mer.

Efter lunchen promenerar jag längs Norr Mälarstrand bort till Kajakklubben. Vevar 4000 meter i paddlingsmaskinen och kör lite bänkpress innan jag joggar över Västerbron hem. Ser att isen håller på att gå upp. Det ska bli varmt och blåsigt till helgen så då går nog islossningen fort. Förhoppningsvis dröjer inte kajakpremiären så länge till.

Seneftermiddan bjuder på mer tid framför datorn. Jämför priser och läser tekniska specifikationer för köksfläktar. Bestämmer mig för en vit från Electrolux. Surfar också på lite jobbsökarsajter men hittar inte så mycket och tröttnar ganska snart.

Kvällen blir lugn. Skriver den här bloggen och tittar på lite teve. Ringer H som är ute på dejt. Hon har bett mig göra det, utifall nätflirten hon ska träffa visar sig vara ett psykfall. Men hon verkar ok så jag ska inte störa.

Sen tar jag adjö av en gammal bekant. Gittan har varit en trogen följeslagare sedan hösten 1995. Min första och mest flitigt använda mejl. Partiets intranät med massor av spännande diskussionsmappar och människor. När jag ber admin döda mitt konto kapar jag också det sista bandet till partiet. Men det är nog bara jag som kan bli nostalgisk över ett mejlkonto.

Läser ut Svinalängorna innan jag somnar.

Det har varit en helt vanlig torsdag. Ganska lik många andra dagar, men ändå speciell på sitt lilla vis. Det har också varit internationella kvinnodagen. Jag kan inte riktigt se att det påverkat min torsdag. Men jag kanske kan kompensera det imorgon. Då har jag en lektion i avancerad stadskörning i trafikkaoset vid Skanstull. Om jag lovar att köra på någon sur stockkonservativ gubbe så kanske vi kan låta udda vara jämt?

Falleri fallera falleralla

SCB har räknat fram att var tionde svensk är fet. (Jo, de skriver fet, inte nåt fegt och politiskt korrekt.) Var tionde person - det är ju jättemånga! Men om jag känner nio personer, och ingen av dem ens skulle kunna kvala in under rubriken "Lite rund i konturerna, inte alls farligt men borde kanske dra ner lite på kakorna vid trefikat" så vem är då den tionde? Rent matematiskt är ju svaret ganska enkelt. För statistik ljuger väl aldrig?

Och nu trillar den berömda polletten ner med ett ljudligt klonk. I förra veckan fick jag nämligen ett mejl från en person som jag normalt brukar räkna in i skaran av mina goda vänner. Hon skrev: "när jag såg dig sist såg du rätt rultig ut". Inte jättesnällt tyckte jag och beklagade mig för en annan god vän. Som dock visade föga förståelse – "det är ju ändå mest småbarn som man kallar för rultiga". Fast skulle det vara så mycket bättre? Inte alls speciellt tröstad sökte jag sympati hos Svenska Akademiens lilla blå istället. Där står det att rultig endast används på personer av kvinnligt kön. En upplysning som inte heller direkt fick mitt självförtroende att hoppa jämfota. Jag är tydligen inte bara småfet, folk tycker att jag ser ut som ett tjejigt babyface också...

Vän nr 2 menade istället att det finns värre saker att tänka på. Som t ex att rumpan börjar falla ner när man uppnått en viss livsmognad. Något jag överhuvudtaget inte funderat på tidigare. Men hon har så klart helt rätt. Den berömde Newton och hans lagar var inte ett elände bara på fysiklektionerna. Nu letar de sig ända in i mina underkläder också!

Min rumpa, en gång fast och fin och berömd i fyra socknar, kommer snart alltså att vara ett minne blott. Men det är ju egentligen inte ett dugg konstigt. Det finns väl få saker som skulle tåla att man satt på dem i över 30 år utan att en viss deformation skulle börja skönjas. Och belastningen minskar ju inte direkt med åren om man säger så. Men lite tråkigt är det, jag tycker att min rumpa passade ganska bra ihop med resten av min personlighet. Jag får väl försöka trösta mig med att jag inte är ensam. Alla ska vi den vägen falla!

Till historien om mejlet om rultighet ska väl kanske tilläggas att ursprunget var att jag påstod att jag har samma kroppsform som killen till höger i den här lilla filmen som min knäppa tjejkompis skickat mig. (Inga likheter med de två rara gossarna i övrigt!)

Nummer 1000!

Jag hade tänkt belöna min 1000:e besökare med något fint litet pris. För att uppmuntra den trogna läsekretsen. Och det är ju alltid kul att göra någon glad som inte alls förväntar sig det!

Men så slumpade det sig att det blev jag själv som blev den som passerade den magiska millenniumgränsen! Det kanske kan tyckas lite märkligt. Men när jag tänker efter så är jag nog faktiskt den trognaste besökaren. Och det var inte alls planerat, så jag blev lite överraskad också. Så då är väl jag en lika rättvis pristagare som någon annan!

Medan jag funderar ut ett bra pris till mig själv, så får ni andra satsa på att ta nästa spurtpris. Var det finns säger jag inte, då blir det ju ingen överraskning!

En pilsner är inte bara en pilsner

Det finns få tillfällen då man så uppenbart kombinerar nöje med nya kunskaper, som vid ölprovning. Visserligen kan det behövas en del alkoholvana för att nöjet inte ska bli så stort att allt man lärt är borta nästa morgon. Men det skulle väl å andra sidan ändå inte vara hela världen. Det viktigaste är ju att man har roligt!

Därför tackade jag självklart på stående fot ja när Riitta ringde. Har man en bror som startat eget bryggeri med flera prisbelönta öl (varför har inte jag en sån brorsa för?), så måste man ju låta sina vänner få del av den kunskapen. Och det ville jag så klart inte missa!

Jag är ingen nybörjare på pilsner. Det var många år sen mina kunskaper passerade det stadium där öl delas in i Pripps blå, Norrlands guld och Guinness. Men att jag fortfarande visste så lite hade jag ingen aning om. Och har ni koll på att det t ex finns tio olika typer av öl? Med totalt 64 underkategorier! Bara av veteöl - som ju ändå är en av mina personliga favoriter - finns det fem olika varianter: tysk Weissbier, Dunkelweizen, Belgisk vit, amerikansk och Weissenbock. Att det snurrade i mitt huvud berodde bara delvis på alkoholstyrkan, när lördagskvällen avrundades med en söt och stark (9,4%) polsk porter.

Även den andra faktorn uppfylldes med råge. För trevligt hade vi, så trevligt att jag missade sista tåget hem till Stockholm. Men vad gör väl det när man får chans att mingla med människor som inte undrar om man kommer från Värmland när man berättar att man är uppväxt i Fagersta. Och vars största intresse inte är kvadratmeterpriset på ens lägenhet. Ibland saknar jag inte Stockholm ett dugg.

(Den som är intresserad kan nörda ner sig ytterligare i ölkategorier här.)

Det värsta med teoriprovet är inte trafikreglerna

Trogna läsare minns säkert min vånda över en frisyr som är ute och cyklar vid fel tillfälle. Allt sedan dess har jag pinats av vankelmod under sömnlösa nätter och håglösa dagar. En plågsam kamp mellan snålhet och fåfänga. Den senare vann visserligen till slut. Men allt var ju helt utan mening!

Varför har ni, som jag trodde var mina vänner, inte sagt något? Varför har inte en enda av er velat bespara mig all denna vånda? Varför har ingen unnat mig att få sova om nätterna? Varför har inte ni alla körkortsinnehavare sagt att man inte får ha glasögonen på sig när man blir fotograferad?

Vad spelar det för roll hur frisyren hur ser ut, om det mest framträdande draget av fotografiet är en närsynt plirande idiot (inte alltför olik en inavlad kusin till den lokala byfånen!)

Jag har alltid mina glasögon på mig. Utan dem känner jag mig naken. Det är knappt min egen mamma har sett mig utan glasögon på. (Sant!) Men nu kommer det för evigt att finnas en puckobild i en stor databas någonstans, som bara väntar på att bli nertankad av Expressen så fort jag råkar begå något litet - troligen helt oskyldigt! - snedsteg.

Men jag fick en liten revansch. Med endast ett (1!) fel spöade jag skiten ur tanterna och förortskidsen som också var där, men som moloket fick gå hem underkända. Nu kan inget stoppa mig innan den lilla röda bilen blir min (visst är den snygg!) och vi tillsammans gör sommarvägarna osäkra! Någon som vågar följa med?

Mikke Nyfiken

Det är jättekul med alla kommentarer! Skriv mera!!

Men jag har ett litet personlighetsproblem - jag är så ofantligt nyfiken av mig! Så snälla, för att bespara mig sömnlösa grubblerier, skriv gärna ditt namn när du kommenterar. Det är bara att klicka på "Other" och skriva nåt i den första rutan (skit i rutan om webbadress om du inte vill).