Morgonlöpningen runt Långholmen begränsades också imorse till två varv. Visserligen hade kanske kondisen räckt till mer. Men den molande värken i vänster knä är svår att helt nonchalera. Och bröstsmärtorna signalerar säkert någonting de också. Vet bara inte vad, så det är nog lika bäst att ignorera dem.
Och jag ska inte gnälla - jag har ju ändå två ben kvar att ha ont i! Värre var det för den franska amiralen Dupetit-Thouars. Jag läste nyligen om honom i en bok om slaget vid Trafalgar (då Lord Nelson kicked some ass med Napoleons flotta, och blev en staty med en massa duvskit på en hög stolpe mitt i London, ni vet). Författaren beskriver tämligen ingående vad som hände den som råkade hamna i vägen för en kanonkula – och var dum nog att överleva. Den olycklige fick en sup och sen plockade skeppsläkaren fram bensågen. Amputera eller dö. Eller amputera och dö ändå.
Stackars amiral Dupetit-Thouars fick först ena armen bortskjuten. Sen den andra. Och sen ena benet. Men inte klagade han inte. Istället beordrade han sina mannar att stötta upp honom i en tunna med kli varifrån han kunde fortsätta kommendera sitt skepp till the bitter end. Plikten framför allt. Och en riktigt karl gnäller ju inte för skitsaker!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar