Pride – en blogg om tolerans...

Det är Pride-tider. Som nästgårdsgranne till festivalområdet är det svårt att undvika spektaklet. Och missförstå mig rätt – jag har alls inget emot att en massa gaymänniskor stänger in sig bakom ett högt staket och är gayiga med varandra. Men måste de göra det just här?

Som den storstad Stockholm påstår sig vara är det väl just här som HBT-personer har lättast att leva ett hyfsat vanligt liv. Dessutom finns det nog ingenstans där omgivningen är så "open-minded" som på Söder. Så varför då lägga Pride i Tantolunden? Här frälser man ju inga nya upplysta. Bättre vore väl då att låta festivalen turnera runt i de mest homofoba landsortshålor som finns. Så att Kenny, Conny och Jonny också får en chans att se att alla bögar inte pratar som mumintroll eller klär sig som Babsan.

Folk får ha vilken sexuell läggning de vill, jag kunde inte bry mig mindre. Men är det nåt jag inte tål så är det lantisar. Därför irriterar jag mig fasligt på alla bonnläppar som just nu invaderar min närmiljö. Som står på fel sida i mina rulltrappor, tredubblar min kö på Konsum och strosar runt i maklig takt (läs snigelfart) på mina gator.

Sprang ihop med min f d kollega Charles, som också bor granne med Tanto, på stan och hans teori var att Pride är en hämnd för Almedalen, Båstad, Smögen och alla andra småhålor som fylls av vilt supande stockholmare sommartid. Om det är sant så tycker jag att det är väldigt tyket av dem. Dessutom har inga riktiga Söderbor råd att spruta skumpa på varandra – mer rättvist vore väl då att lägga Pride på Stureplan. Så får jag ha mina gator för mig själv!