Att Televinken så snabbt skulle få så dålig inverkan på Hattifnatt hade väl ingen kunnat ana. Men kulturskymningen nådde nya bottennivåer ikväll, när de både vännerna besökte det folkligt festligt skönsjungande Skansen.
Först hade några stackars turister länsats på det sista av semesterkassan utanför Gröna Lund. Inte så att vi tiggde till inträdesbiljetterna. Nej, så lågt sjunker jag inte för att få se Anders Lundin, eller Janne Schaffer i zebrakostym. Men att däremot skramla med insamlingsbössa för radiohjälpens kampanj Världens Barn i utbyte mot friplåtar - det är ju en helt annan sak!*
Det kändes härligt svenskt och somrigt att få sjunga Ted Gärdestad och mobiltelefonfotografera en halvnaken Ola Salo. Och så hurrade vi för Pernilla Wahlgrens pappa som firade sin 70-årsdag med att se sitt barnbarn målbrottsskråla en sång i ett nummer som aldrig kommer att visas i Minnenas Television.
Som gammal teknolog har man ju det här med allsång väl blandat med punsch i blodådrorna. Så jag sjöng med av hjärtans lust. Trots att jag inte ens hade någon sångbok. Man kan väl läsa över axeln på de som lagt dyra pengar på att köpa en! Då fick tanten ifråga dessutom min vackra sångröst så nära sitt öra så att hon utan tvekan visste vilken tonart hon just då absolut inte skulle sjunga i!
*Världens Barn skramlar utanför Skansen varje tisdag under sommaren. Om någon vill göra en insats en timme eller två i utbyte mot fritt inträde på Allsången – hör av er till mig så förmedlar jag kontakt!
26 juni 2007
22 juni 2007
Katrineholm
X2000-tåget som lämnade Stockholm C kl 12.05 kommer inte längre än till Katrineholm innan motorn skär ihop. Eftersom det är en storhelg på inkommande tar det över 3 h innan SJ får fram ett nytt tåg. På tre timmar hinner man göra mycket. Om man vill.
De flesta av mina medresenärer väljer att att spendera väntetiden i ett strömlöst och allt mer syrefattigt tåg. Jag tar chansen att göra Katrineholm istället. Vilket väl i jo för sig är ganska snabbt gjort, och inte lämnar ett allt för bestående intryck. Men jag hittar en utmärkt second hand-affär, och återvänder senare nöjt till perrongen med en kasse med några av mina favoritförfattare. Tre Steinbeck, en Fridegård och en Moberg för endast 80 spänn är ett riktigt fynd.
Till skillnad från pendeltågsresenärer - som för ett himla liv så fort tågen är lite sena - så verkar SJ:s kunder vara av den mer tålmodiga sorten. Ingen klagar eller är irriterad, vi får till och med beröm av personalen för att vi är så trevliga. Och visst, att få chansen till ett oplanerat besök i Katrinholm är ju en bonus som kan få vem som helst på gott humör!
De flesta av mina medresenärer väljer att att spendera väntetiden i ett strömlöst och allt mer syrefattigt tåg. Jag tar chansen att göra Katrineholm istället. Vilket väl i jo för sig är ganska snabbt gjort, och inte lämnar ett allt för bestående intryck. Men jag hittar en utmärkt second hand-affär, och återvänder senare nöjt till perrongen med en kasse med några av mina favoritförfattare. Tre Steinbeck, en Fridegård och en Moberg för endast 80 spänn är ett riktigt fynd.
Till skillnad från pendeltågsresenärer - som för ett himla liv så fort tågen är lite sena - så verkar SJ:s kunder vara av den mer tålmodiga sorten. Ingen klagar eller är irriterad, vi får till och med beröm av personalen för att vi är så trevliga. Och visst, att få chansen till ett oplanerat besök i Katrinholm är ju en bonus som kan få vem som helst på gott humör!
21 juni 2007
Mycket Mera Mikke
Ambitionen med Hattifnatt har hela tiden varit att hålla en hyfsat "hög" nivå (vad det nu innebär?). Snarare DN än Expressen. Hellre Vilhelm Moberg än Jan Gulliou. Mer som Gamla än som Nya testamentet. Osv, osv - ni förstår vad jag menar!
Men i den form Hattifnatt har fått passar inte bilder in. Det känns inte riktigt seriöst. Samtidigt som ett fotografi ju ibland förmedla mer än vad tjugo rader rappakalja förmår. Och ibland kräver ju ni, kära läsare, bildbevis för en del av det dravel jag producerar.
Så för att fylla det tomrummet - och min lilla tid med en till blogg att uppdatera - lanseras nu Hattifnatts nya kompis: Televinken!
Med massor med bilder, korta kommentarer och förhoppningsvis frekventa uppdateringar hoppas vi förgylla era torftiga liv så som inget annat gjort sedan Carola vann melodifestivalen 1983.
Mycket nöje!
Men i den form Hattifnatt har fått passar inte bilder in. Det känns inte riktigt seriöst. Samtidigt som ett fotografi ju ibland förmedla mer än vad tjugo rader rappakalja förmår. Och ibland kräver ju ni, kära läsare, bildbevis för en del av det dravel jag producerar.
Så för att fylla det tomrummet - och min lilla tid med en till blogg att uppdatera - lanseras nu Hattifnatts nya kompis: Televinken!
Med massor med bilder, korta kommentarer och förhoppningsvis frekventa uppdateringar hoppas vi förgylla era torftiga liv så som inget annat gjort sedan Carola vann melodifestivalen 1983.
Mycket nöje!
Kroppsarbete
Att bygga en trappa tillhör förvisso inte de allra största bedrifterna i mänsklighetens historia. Inte som att flyga till månen eller upptäcka Amerika precis. Men ett litet steg för en människa kan vara ett stort steg för mänskligheten. Och utan en trappa kan ju man inte ta några steg alls!
När jag sitter i det gassande solskenet och timme efter timme bearbetar de tjocka brädorna med mitt stämjärn och min hammare känns det väldigt genuint på något vis. På samma sätt - med endast några enkla verktyg - byggdes en gång de skepp som stolt seglade över världshaven. Det är en stolt tradition jag nu för vidare när den nya trappan till mina föräldrars balkong karvas fram ur några grova timmerstockar. (Ok, jag kanske tar i lite, men det kändes nästan så!)
När jag hukandes på gräsmattan sågar upp brädorna snurrar cirkelsågens skarpslipade klinga bara någon decimeter från mitt skrev. Minsta lilla konstruktionsfel i Clas Ohlsonmaskinen och jag kan omskola mig till kastratsångare. Men den håller - jag är fortfarande man! Och som alla män är jag ju som manligast när jag får bygga och snickra lite. Kan dessutom några farliga maskiner användas finns det inget som slår testosteronkicken. Vilket nog är bra. Efter allt prat om småkakor den senaste tiden har jag ett rykte att återupprätta!
När jag sitter i det gassande solskenet och timme efter timme bearbetar de tjocka brädorna med mitt stämjärn och min hammare känns det väldigt genuint på något vis. På samma sätt - med endast några enkla verktyg - byggdes en gång de skepp som stolt seglade över världshaven. Det är en stolt tradition jag nu för vidare när den nya trappan till mina föräldrars balkong karvas fram ur några grova timmerstockar. (Ok, jag kanske tar i lite, men det kändes nästan så!)
När jag hukandes på gräsmattan sågar upp brädorna snurrar cirkelsågens skarpslipade klinga bara någon decimeter från mitt skrev. Minsta lilla konstruktionsfel i Clas Ohlsonmaskinen och jag kan omskola mig till kastratsångare. Men den håller - jag är fortfarande man! Och som alla män är jag ju som manligast när jag får bygga och snickra lite. Kan dessutom några farliga maskiner användas finns det inget som slår testosteronkicken. Vilket nog är bra. Efter allt prat om småkakor den senaste tiden har jag ett rykte att återupprätta!
19 juni 2007
Småstadsidyll
Livet i en liten stad har sin speciella charm. Man pratar med grannar. Snackar skit om andra grannar. Vad som händer ute i den stora världen betyder inte så mycket. Lokaltidningen är full av viktigare saker. Som bilder på vinnaren i senaste fisketävlingen, ett reportage om att bygdens stora stolthet Howlin' Pelle* ska sommarprata i radio. Och ett helt uppslag med mingelbilder från senaste pensionärsdansen i Folkets Park.
I järnaffärn springer jag på min gamla klassföreståndare från gymnasiet. Han hälsar artigt men jag ser på honom att han minns mina usla betyg. På kvällen är det dags för veckans tipspromenad. Det kostar fem kronor (bara en sån sak - kan du få nåt i Stockholm ö h t för fem kronor?) att promenera runt en sjö och svara på töntigt enkla frågor. Kaffepaket lottas ut till alla som deltar. Och det lockar. Av kommunens 13 000 invånare är det ca 500 som traskar i elljusspåret varje vecka. Närmare folkfest är det svårt att komma!
Imorgon har förhoppningsvis pappa och jag snickrat färdigt trappan till balkongen, så jag kan ta tåget till storstan igen. Det ska bli skönt att sova i egen säng. Få tillgång till riktigt bredband. Andas avgaser, snubbla över tiggare och höra sirener om kvällarna...
* Alla som har det minsta koll på dagens musikliv vet så klart att Howlin' Pelle är sångare i Fagerstabandet the Hives, ett av Sveriges största musikexportsuccér de senaste åren.
I järnaffärn springer jag på min gamla klassföreståndare från gymnasiet. Han hälsar artigt men jag ser på honom att han minns mina usla betyg. På kvällen är det dags för veckans tipspromenad. Det kostar fem kronor (bara en sån sak - kan du få nåt i Stockholm ö h t för fem kronor?) att promenera runt en sjö och svara på töntigt enkla frågor. Kaffepaket lottas ut till alla som deltar. Och det lockar. Av kommunens 13 000 invånare är det ca 500 som traskar i elljusspåret varje vecka. Närmare folkfest är det svårt att komma!
Imorgon har förhoppningsvis pappa och jag snickrat färdigt trappan till balkongen, så jag kan ta tåget till storstan igen. Det ska bli skönt att sova i egen säng. Få tillgång till riktigt bredband. Andas avgaser, snubbla över tiggare och höra sirener om kvällarna...
* Alla som har det minsta koll på dagens musikliv vet så klart att Howlin' Pelle är sångare i Fagerstabandet the Hives, ett av Sveriges största musikexportsuccér de senaste åren.
Det kommer mera
Hallå alla fans där ute!! Tack för de mängder med tiggarbrev och kommentarer som "Skriv mer", "Vi vill veta allt om ditt liv" och "Du är bäst" osv osv som skickas till mig i en strid ström. Det är alltid lika trevligt att få höra att man är omtyckt och beundrad.
För tillfället lider jag av dålig uppkoppling och vackert väder så livet på Hattifnatt den sista veckan har blivit mer flyktig än vad jag skulle önska. Vilket så klart smärtar mig enormt eftersom jag vet att ni sitter klistrade framför era dataskärmar i brist på egna liv. Men som alla stora stjärnor vet jag att en beundrarskara måste fjäskas för om den ska vara trogen. Därför kommer ni inom kort att bjudas på en extra liten godisbit: Mycket Mera Mikke! Så håll utkik och du kommer att bli rikligt belönad!
För tillfället lider jag av dålig uppkoppling och vackert väder så livet på Hattifnatt den sista veckan har blivit mer flyktig än vad jag skulle önska. Vilket så klart smärtar mig enormt eftersom jag vet att ni sitter klistrade framför era dataskärmar i brist på egna liv. Men som alla stora stjärnor vet jag att en beundrarskara måste fjäskas för om den ska vara trogen. Därför kommer ni inom kort att bjudas på en extra liten godisbit: Mycket Mera Mikke! Så håll utkik och du kommer att bli rikligt belönad!
13 juni 2007
Carpe Diem?
Idag har jag ätit lunch på Gondolen. En sådan lunch som kostar 400 kronor per person för en smaklös hälleflundra, men som man äter för att fira någons 70-årsdag. Vi pratade om det liv som varit. Om förlovningen som inte blev något mer. Om roadtrippen med den nya sportbilen genom det tidiga 60-talets Europa, som slutade på ett champagneparty hos Grace Kelly i Monaco. Om livsresan från parfymfabriken på franska Rivieran till sorteringsmaskinerna på postterminalen i Årsta. Om ålderns ensamhet i en sliten ungkarlslägenhet på Söder.
Alla dessa dagar som tillsammans bildar ett liv. De rusar förbi, och alltför sällan stannar vi upp och reflekterar över vad vi gör med dem. Vår stund på jorden är kort, mikroskopiskt kort. Som en blinkning. Om man inte ser upp missar man hela kalaset. Men det är det enda livet vi har, så det är snudd på kriminellt att bara låta det rinna bort mellan fingrarna.
En dag kommer jag också att sitta på min födelsedag och se tillbaks på alla år som gått. Jag hoppas att det kommer att vara med till-fredsställelse, men jag är långt ifrån säker på det. För precis som alla andra ekorrar fyller jag också min tid med detaljer och oväsent-ligheter för att slippa konfronteras med de stora frågorna. En dag kommer det att vara för sent. Risken är väl tyvärr att man inte ens då kommer att inse det.
Alla dessa dagar som tillsammans bildar ett liv. De rusar förbi, och alltför sällan stannar vi upp och reflekterar över vad vi gör med dem. Vår stund på jorden är kort, mikroskopiskt kort. Som en blinkning. Om man inte ser upp missar man hela kalaset. Men det är det enda livet vi har, så det är snudd på kriminellt att bara låta det rinna bort mellan fingrarna.
En dag kommer jag också att sitta på min födelsedag och se tillbaks på alla år som gått. Jag hoppas att det kommer att vara med till-fredsställelse, men jag är långt ifrån säker på det. För precis som alla andra ekorrar fyller jag också min tid med detaljer och oväsent-ligheter för att slippa konfronteras med de stora frågorna. En dag kommer det att vara för sent. Risken är väl tyvärr att man inte ens då kommer att inse det.
08 juni 2007
Sju sorters kakor
Den andra söndagen efter trefaldighet, d v s nästa helg, ska lilla Emily få huvudet tvättat av en mysko typ i konstiga kläder, och därefter namnet för evigt inskrivet i kyrkböckerna. Men kristna ritualer intresserar mig föga. Det som lockar är så klart dopkaffet. Eller mer precist småkakorna!
Det finns väl få saker som hör ihop så intimt som dop och småkakor. Och det ska vara många sorter att välja mellan. (Eller, man väljer inte - man tar av alla, så ju fler sorter desto fler kakor att äta!). I min familj verkar jag dock vara ensam om denna självklara insikt. Så när jag i den tidiga dopplaneringen ihärdigt propsade på ett dignande kakbord svarade min kära syster kort: "Bra, då bakar du!"
En utmaning är en utmaning. Och inför risken att kakfaten på söndag endast skulle komma att innehålla några torra Mariekex skred jag till verket i början av veckan. Under några dagar har nu kilovis med socker, smör och andra läckerheter passerat mitt bakbord. Kokoskakor, minttoppar, drömmar och schackrutor trängs nu i burkarna. Fyra sorter klara, bara tre kvar!
Men min fantasi börjar ta slut. Så därför vänder jag mig till er, kära läsare, och efterlyser förslag. Vilka är de tre godaste småkakorna? Bästa svar bjuds på småkaksfika på balkongen!!!
Det finns väl få saker som hör ihop så intimt som dop och småkakor. Och det ska vara många sorter att välja mellan. (Eller, man väljer inte - man tar av alla, så ju fler sorter desto fler kakor att äta!). I min familj verkar jag dock vara ensam om denna självklara insikt. Så när jag i den tidiga dopplaneringen ihärdigt propsade på ett dignande kakbord svarade min kära syster kort: "Bra, då bakar du!"
En utmaning är en utmaning. Och inför risken att kakfaten på söndag endast skulle komma att innehålla några torra Mariekex skred jag till verket i början av veckan. Under några dagar har nu kilovis med socker, smör och andra läckerheter passerat mitt bakbord. Kokoskakor, minttoppar, drömmar och schackrutor trängs nu i burkarna. Fyra sorter klara, bara tre kvar!
Men min fantasi börjar ta slut. Så därför vänder jag mig till er, kära läsare, och efterlyser förslag. Vilka är de tre godaste småkakorna? Bästa svar bjuds på småkaksfika på balkongen!!!
06 juni 2007
I år igen
Öhh, vad hände? Nu gick det väl ändå lite för fort! Beach 2007 skulle ju inte komma redan! Helt plötsligt – över en natt känns det som - är alla gräsmattor till brädden fyllda med halvnakna kroppar. Spinkiga bikinibrudar och deffade håriga bringor. Men jag är ju inte alls redo, min sexpack är långt ifrån klar (liknar nog fortfarande mest ett ölfat…)
Jag började planera för sommarsäsongen redan i vintras. Inga fler flottiga uteluncher. Bara äta morötter till mellanmål. Och springa massor med mil varje vecka. Hur kunde det gå så fel? Visst kom det ett par pilsner emellan. (Ganska många om man ska vara petig.) Kanske en och annan glasspinne. Och sen var det ju den där förkylningen som botades med en (mycket framgångsrik!) choklad- och pizzakur.
Men jag tyckte hela tiden att jag var i gott sällskap. Varje gång man går på krogen måste man trängas med resten av stan. Alltid när man vill beställa bord på restaurang så sitter det andra där och svullar. I smågodisdisken är ständigt just mina favoriter slut (och nej, det är inte jag som ätit upp dem alla!). Så vi borde väl sitta i samma båt?
Tydligen inte. Jag känner mig hellurad. Förd bakom ljuset. Snudd på bedragen. Men men, jag får väl göra som så många somrar förr. Ta ett djupt andetag. Och inte andas ut igen förrän i augusti. In med magen och ut med bröstet! Snyggast på stranden vinner en mjukglass!
Jag började planera för sommarsäsongen redan i vintras. Inga fler flottiga uteluncher. Bara äta morötter till mellanmål. Och springa massor med mil varje vecka. Hur kunde det gå så fel? Visst kom det ett par pilsner emellan. (Ganska många om man ska vara petig.) Kanske en och annan glasspinne. Och sen var det ju den där förkylningen som botades med en (mycket framgångsrik!) choklad- och pizzakur.
Men jag tyckte hela tiden att jag var i gott sällskap. Varje gång man går på krogen måste man trängas med resten av stan. Alltid när man vill beställa bord på restaurang så sitter det andra där och svullar. I smågodisdisken är ständigt just mina favoriter slut (och nej, det är inte jag som ätit upp dem alla!). Så vi borde väl sitta i samma båt?
Tydligen inte. Jag känner mig hellurad. Förd bakom ljuset. Snudd på bedragen. Men men, jag får väl göra som så många somrar förr. Ta ett djupt andetag. Och inte andas ut igen förrän i augusti. In med magen och ut med bröstet! Snyggast på stranden vinner en mjukglass!
03 juni 2007
Klorofyll
Det växer på balkongen. Så det knakar är ju ett talesätt man brukar använda när det spirar friskt i krukorna. Men jag hör ingenting. Ialla fall inget som knakar. Helt ljudlöst har mina Lathyrus oduratus växt en knapp decimeter den senaste veckan. Jag är riktigt imponerad med tanke på att de står i ständig skugga på en norrvänd balkong. (Egentligen trodde jag att fladdermöss och stalaktiter var det enda som skulle trivas i det hörnet...)
Att äta egenodlad mat är alltid lite extra trevligt. Nu smakar väl kanske inte luktärter så jättegott. Men mina gröna fingrar har lyckats få liv i mer ätbara växtligheter också. Så jag gjorde mig en lax- och spenatpaj. (Nej, jag har inte odlat lax på balkongen. Pucko! Det var gräslök i den också.)
Pajen blev mycket god. Skulle gärna bjudit er på den. Men nu är den uppäten. Enligt receptet skulle den räcka till mellan sex och åtta personer. Möjligen om man är Jesus. Eller har väldigt mycket sallad till. För mig räckte den till två måltider. Men så var det också en mycket god paj.
Att äta egenodlad mat är alltid lite extra trevligt. Nu smakar väl kanske inte luktärter så jättegott. Men mina gröna fingrar har lyckats få liv i mer ätbara växtligheter också. Så jag gjorde mig en lax- och spenatpaj. (Nej, jag har inte odlat lax på balkongen. Pucko! Det var gräslök i den också.)
Pajen blev mycket god. Skulle gärna bjudit er på den. Men nu är den uppäten. Enligt receptet skulle den räcka till mellan sex och åtta personer. Möjligen om man är Jesus. Eller har väldigt mycket sallad till. För mig räckte den till två måltider. Men så var det också en mycket god paj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
