Jag svettas inte i tighta kläder

Strax efter klockan tre igår eftermiddag tvingades hoppet ge upp för verkligheten. Kvar fanns bara insikten om att all fortsatt vård var förgäves. Kroppens kamp mot den aggressiva sjukdomen förlorad. Egentligen visste jag det redan sen länge, men vissa saker vägrar förnuftet acceptera trots överväldigande bevisning. Och hoppet, det ack så fåfänga hoppet, är ju som bekant det sista som överger en. Men när den medicinska expertisen står maktlös kan utgången bara bli en. David kan inte ensam besegra Goliat.

Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.

Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.

För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.

Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!

Eau de Odör

För övrigt stinker min köksvask just nu gammal bondfångare, eftersom jag i ett ryck av badrumsskåps-tenta-städning hällde ut en flaska rakvatten med bäst före datum nån gång i mitten av 90-talet.

Det ger en fin bismak åt makaronerna (på den tredje dagen av pastaladdning börjar en viss mättnad infinna sig, så all variation i matlagningen är välkommen!)

Släkten framför allt!

Nackdelen med att lära är att man inte alltid blir klokare. Den som endast känner till de stora dragen kan oftast leva med den schimära enkelheten i dessa. Men desto mer man vet om detaljerna ju mer komplexa och motsägelsefulla visar sig saker ofta vara. Och om man dessutom läser juridik så finns där också ett stort mått av politik inbyggt. Vilken inte alltid verkar helt logisk.

Det är tenta i arbetsrätt på lördag. Pluggandet går nog som det borde. Men i måndags trätte jag en lång stund med vår föreläsare om det absurda i delar av lagstiftningen. Jag fick inget större gehör, vilket gjorde mig tämligen frustrerad. Normalt brukar jag kunna lita på att det finns en inbyggd rimlighet och en smula sunt förnuft i de flesta regler. Men tydligen inte.

Visste ni t ex att det är helt okej att diskriminera någon pga övervikt, ålder eller skönhet (eller brist på). Däremot får man inte diskriminera någon pga längd. Det beror på att kvinnor generellt anses vara kortare än män. Så därför blev den arbetsgivare som vägrade anställa personer under en viss längd* fälld i Arbetsdomstolen för könsdiskriminering.

Men samtidigt får man som arbetsgivare välja att anställa sin nittonårige helt omeriterade - och ganska korkade - manlige kusin till en chefstjänst, framför en kvinna med dubbla examina och femtons års arbetslivserfarenhet. Detta eftersom släktingar – hur enfaldiga och osnutna de än är – är undantagna från alla regler om diskriminering.

Var är logiken i detta? Vad är vitsen med att med små små steg kämpa för allas lika rättigheter och villkor på arbetsmarknaden när det ändå finns de mest korkade undantagsregler.

Jag tyckte att jag hade ganska bra koll på arbetsrättslagstiftningen innan jag började denna kurs. Nu, fyra veckor senare, känner jag mig mer osäker än någonsin. Det är ingen bra ingång i ett tentapluggande. Och inte lär mitt resultat väl bli bättre av att jag ägnar tiden åt att skriva blogg istället för att sitta med näsan i lagboken…

*Orsaken var att den som är för kort riskerar att drabbas av förslitningsskador i axlarna pga att arbetet ifråga innebär en hel del (installations)arbete på hög nivå över golvet.

Bara en vecka kvar!

Kvällens 18 km runt Långholmen känns som en bra sista långlöpning. Det hade kunnat bli nåt varv till också, men mörkret faller snabbare än jag räknat med så jag joggar hemåt istället. Det vore väldigt onödigt att stiga snett på en dold rot eller sten - en vrickad fot är det sista jag vill ha nu när det bara är en vecka kvar.

Kvällen är underbart brittsommarskön: luften är så klar den någonsin kan bli i en storstad, och temperaturen alldeles lagom för att bara springa i t-shirt och halvlånga tights. Min knappt 2h långa mix av Depeche Mode-remixar dunkar i takt med löpstegen. Medan kilometrar blir till ännu fler kilometrar springer jag som så många gånger förr och hallucinerar om allt onyttigt jag ska äta nästa lördag. Bara en vecka kvar...

De sista två månaderna har kanske varit den nyttigaste tiden i mitt liv. Inga onödiga kalorier, inget socker, minimalt med fett. Knappt något gott över huvud taget. Inte ens öl! (då förstår ni kanske vad jag genomlidit!) Men vad gör man inte för att nå den perfekta matchvikten. Och ska man ta sig runt 3 mil på en terrängbana finns det ju ingen anledning att släpa på fler kilon än nödvändigt. Det blir nog jobbigt ändå.

Men på lördag kväll ska jag frossa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av mina två favoritpizzor som är godast, så det blir nog en av varje. Sen slinker ju en big pack glass alltid ner. Och en stor påse smågodis låter väl som den perfekta avrundningen. Snart...

På lördag kl 13.10 går startskottet för startgrupp 5 i Lidingöloppet. Bara en vecka kvar!

Nu är det bara den tråkigaste delen av förberedelserna kvar: att tömma kroppens depåer på gamla kolhydrater. Att äta kolhydrat-fattigt flera dar i rad är både svårt och trist , och som student är det ju dessutom lite extra knepigt att avstå från både nudlar och snabbmakaroner. Det blir liksom inte så mycket kvar att leva på. Men man kanske kan ha ketchup på riskakor? (Det är ju trots allt bara en vecka kvar!)

Att komma hem igen

Att vara borta och sen komma hem igen brukar oftast vara en mycket kluven känsla. Å ena sidan längtan efter sin egen säng. En varm dusch. Vila. Men när man tar steget över den egna tröskeln så är samtidigt också resan och upplevelsen så definitivt över. Tillbaks till den jämngrå vardagen igen.

En ofrånkomligt trist del i en hemkomst är att man måste packa upp. Om man bara varit på Mallis en vända brukar det förstås gå ganska snabbt. Töm väskan i tvättkorgen och ställ spritflaskorna bland de andra i skafferiet, så kan man sätta sig framför teven sen.

Men om man varit en helg i skärgården är det oftast mer jobb när man kommer hem än innan man åkte. Allt ska inte bara packas upp, utan måste också noggrant gås igenom. Tältet ska torkas, saker som gått sönder lagas, ett genomsotigt spritkök diskas. Och inrökta kläder ska sorteras - eftersom många friluftskläder inte mår bra av att tvättas allt för ofta - i en hög med jättesmutsiga (tvätt) och en med bara lite småskitiga (som kan få anstå till nästa gång om man vädrar dem en stund).

Så nu ligger ett tält draperat i sina beståndsdelar över hela mitt vardagsrum. På krokar och galgar hänger kläder på tork. Och på mitt golv springer diverse småkryp som tog chansen att få lift in till storstan. Men fördelen med att inte resa till så exotiska platser är att insekterna man får med sig hem är tämligen ofarliga. Blödig som jag är så har jag inte heller hjärta att köra ut dem igen. Höstrusket är inte så roligt när man är liten. Och för den delen så har jag inget emot lite sällskap när mörkret faller på!

Om paddlingen gick bra? Klart den gjorde! En lagom blandning av blåst och strålande solsken gjorde helgen till en av höstens riktiga höjdare. Trots SMHI:s varningar blev det alldeles perfekt väder för ett gäng nybörjarpaddlare. Och när vi lessnat på kajka runt steg vi iland på en sandstrand, slog upp våra tält i lä och satte oss på en klippa och njöt av solnedgången över fjärden. Medan brasan sprakade sitt gemytliga sprak så smakade den lagom kalla ölen så gott som lagom kall öl bara kan smaka efter en hel dag på sjön! (Televinken hade så klart kameran med sig!)

Krösus Sork

Kursen jag läser i Västerås handlar just nu en hel massa om fastighetsvärdering. Vilket lite förenklat är läran om att lista ut vilka sorts hus man kan tjäna kosing på, och hur man plockar ut så mycket hyra av sina stackars hyresgäster som möjligt. Inte direkt det ämne som intresserar mig mest här i världen. Men så är det ju när man pluggar – för att komma åt de göttiga kunskaperna måste man också genomlida en hel del annat trams.

Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som får en del människor att ägna hela sitt liv åt att tjäna så mycket pengar som möjligt. Varför man väljer att jobba som en liten iller så att man ändå inte hinner sätta sprätt på allt man drar in? Istället dör de i en hjärtinfarkt vid 55+ med ett välfyllt bankkonto som arvingarna klöser varandra blodiga över.

Men om man nu har lite klöver över så måste de ju placeras nånstans. På banken eller i kakburken - på gammeltantförnuftigt vis - går väl på ett ut med dagens usla sparräntor. Sen finns förstås aktier, obligationer, räntefonder och allt vad det heter. Osexigt och smått livsfarligt. Så fort man vänder ryggen till ramlar börsen ihop som ett korthus och hälften av ens surt ihopsparade slantar försvinner all världens väg. Den resan har jag redan gjort en gång, och tänker inte göra om!

Sen kan man ju köpa serietidningar för pengarna också.

Själv slutade jag läsa Bamse någon gång i början av 1980-talet. Men vissa vägrar bli vuxna mer än andra. Min kompis H shoppade förra helgen loss i just serietidningsvärlden. Och för tjugotvåtusen pix borde man väl kunna få ganska många kassar med gamla tidningar kan man tycka. Men H fick bara en tidning. Eller, om man ska vara helt petnoga, så var det inte ens en hel tidning. Bara en framsida. För 22 000 kronor! Och då ingår inte ens ram. Visserligen nr 4 från 1974, vilket han noga poängterar (vad som nu är så speciellt med just den?) Men nja, jag skulle kunna tänka mig en hel massa andra saker att göra för tjugotvå lakan. Fast det kanske mest beror på att jag ju alltid gillade Läderlappen bättre.

Den fula ankungen

(eller Arvet efter Pavarotti)

En ny säsong av förnedringsteveprogrammet Idol har börjat den här veckan. Jag tillhör vanligtvis inte den trognaste tittarskaran, men såg några minuter igår hemma hos en god vän som hade det på i bakgrunden.

Kamerorna följer kandidaterna som köar för att visa upp sina obefintliga talanger och låta sig hånas. Eftersom programidén ingalunda är ny kan jag inte ens med att tycka synd om dem - de vet ju mycket väl vad de ger sig in på. Och tydligen är två minuter i teve värt det priset.

Men det finns så klart undantag. Ett av de flitigast visade klippen på sajten YouTube är t ex från den första uttagningen av engelska tevetävlingen Talang från i våras.

Huvudpersonen heter Paul Potts. Och bara att ha blivit döpt efter en av historiens värsta massmördare (Pol Pot) ger ju vem som helst sympatipoäng! Lägg sen till att han inte är det vackraste guds genbank producerat, blev mobbad hela sin uppväxt och förlorade oskulden nånstans 30+ så har vi grundreceptet i vilken sliskig American-Dreamfilm som helst.

Juryns miner när han förklarar vad han ska sjunga är obetalbar. Likaså deras ansiktsuttryck när han sen öppnar munnen. Och därtill publikens reaktioner.

Killen gick så klart och vann hela tävlingen. Blev megastjärna och sjöng sig rätt in i massornas hjärtan. Hollywood kunde inte ha regisserat det bättre. Jag har sett klippet om och om igen och ryser varje gång. Men sen är jag ju också en sucker på snyftiga filmer med lyckliga slut.

Mina damer och herrar: Paul Potts!

Tut i luren

Vanadisplan, norra Stockholms innerstad.
Måndag den 3 september kl 15.00. Prick.

Helvetet väller över oss utan någon som helst förvarning. Chocken är fullständig och omedelbar. Den idylliska vardagslunken slits i småbitar. Runt omkring mig springer folk hukande med panikslagna ansikten. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Först efter någon sekund inser jag att det är ett ljud. Ett ljud med en omänsklig volym.

Är det något som exploderat? Ett flygplan som störtat? Ett skenande godståg med signalfel? Men såna ljud brukar förändras – de uppstår, når sitt crescendo och dör sen ut. Det här är en ihållande ljudmatta från ingenstans. Den som befunnit sig i ett litet rum tillsammans med ett tjutande inbrottsalarm kan kanske känna igen sig. Det går inte längre att tänka, rent instinktivt försöker man bara fly därifrån. Men hur gör man när man befinner sig utomhus och inte ens kan lokalisera varifrån ljudet kommer?

Visserligen finns det inte längre någon militär hotbild mot konungariket Sverige, och i konsekvensens namn är det ju då också rimligt att det skärs ner på försvarsutgifterna. Men att bara ha en enda flygsiren i hela Vasastan, och vrida upp volymen på just den på max, är nog inte det mest genomtänkta som försvaret gjort.

Dessutom – om man kan simulera rymdfärder i dator och testa kärnkraft utan att verkligen genomföra härdsmältor – så borde det väl finnas diskretare sätt att kolla om Hesa Fredrik fortfarande fungerar!

Not so sweet dreams

Jag avskyr drömmar. Inte kakorna alltså - nej, absolut inte små-kakorna! Utan såna som snurrar runt i ens huvud när man sover. Fast man varken vill eller har bett om det.

Riktigt otäcka mardrömmar är inte de värsta. Kanske för att jag så sällan har dem. De drömmar som jag tycker mest illa om är istället de som är väldigt verkliga men ändå en aning skruvade. Där huvudpersonerna beter sig illa. Men inte så mycket att drömmen blir orealistisk.

Surrealistiska drömmar kan man ju oftast bara skaka av sig när man vaknar, och för det mesta är de raderade ur minnet innan man ens hunnit lyfta huvudet från kudden. Men de drömmar som är väldigt verklighetsnära dröjer sig ofta kvar. Ligger och gnager i bak-huvudet. Jag vet att det var en dröm, men det kunde lika väl ha varit på riktigt. Så då skulle de människorna som var med i den ju kunna ha sagt eller gjort precis så. Varit precis så utstuderat gemena och illvilliga.

Och så går jag runt och är på dåligt humör. För något som inte har hänt och aldrig kommer att hända. Som t ex den gången för några år sen när jag som chef höll i en ganska infekterad löneförhandling, och jag en natt drömde att en av de fackliga företrädarna på egen hand höll presskonferens om förhandlingsläget. Jag var sur på honom i flera dar för det.

Nu tänker jag inte berätta vilka personer som figurerade i den dröm som inspirerade till denna text. För även om ingen av dem står speciellt högt på min popularitetslista ens när jag är vaken, så är de faktiskt oskyldiga just den här gången. Fast det så klart, de för-störde flera timmar av en i övrigt väldigt fin dag så helt oskyldiga kan de ju inte ha varit…

Vaniljdrömmar är verkligen att föredra!