Jag vill också svettas i tighta kläder

Den sötsura doften av svett, liniment och sportdryck ligger som ett lätt dis över gräsmattan på Frescati. En skrällig högtalaranläggning rabblar startnummer på de som kommer i mål. Människor köar till korvkiosktältet, står i klungor runt resultattavlorna och halvligger stretchande varstans det finns lite plats över.

Det är en av vårens första motionslopp. Tvåtusen löpare i tights och svettmönstrade t-shirts rinner i en strid ström fram mot målfållan och får en banan och en billig medalj som belöning. Pain - som hävdar att hon springer bäst med bubbeldricka i vätskebältet – får också en liten flaska mousserande som jag tagit med, vilket verkar vara en uppskattad törstsläckare efter den dryga milens knatande.

Det är något visst med stora folkliga idrottsevenemang. De flesta som är med har inte större ambitioner än tävlingen mot sina egna tider. Men oavsett om man löper banan runt på lätta ben eller sliter ont för varje steg så finns det en gemenskap i motionsintresset. Bäst gillar jag den stora orienteringstävlingen 5-dagars, som varje sommar under en vecka samlar ca 15 000 löpare i en skog någonstans i Sverige. Tioåriga knattar springer för allt vad benen bär bredvid lugnt lunkande tanter 70+ (!). Elit och nybörjare sida vid sida. Alla lika värda. Och i slutändan är det ju ändå pannkakorna i matsalen som är det viktigaste.

När jag står där på gräsmattan inser jag att det var allt för länge sen som jag luktade liniment, och att jag saknar det. Här ska börja löptränas på allvar igen. Några medaljer lär jag aldrig ta. Men vad gör väl det. Den gemenskap som finns i att svettas tillsammans med tusentals andra människor slår det mesta.