Den lilla snickarverkstan

Tänk er en äldre man. Den händiga fixartypen som alltid har nåt på gång. Pular och snickrar och donar och har sig. I sitt källarförråd har han inrett en liten verkstad. Gamla sockerlådor fyllda med allehanda saker, och väggarna dignar av verktyg av olika sorter. På hyllorna travar med gamla cigarrlådor fulla med skruvar och spikar och allt annat som kan vara bra att ha. Naturligtvis är alla lådor ordentligt märkta med sitt innehåll.

I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.

Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.

Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.

När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.

För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.

Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.

Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.