Alla har vi olika föreställningar om vilket som vore det ultimata drömjobbet.
De flesta har väl någon gång mimat framför spegeln och drömt om att bli en känd idol. En del vill tjäna snuskigt mycket pengar, ha snygga visitkort och bestämma över vad andra ska göra. Och för några hägrar möjligheten att få ägna livet åt sitt stora intresse. Alla har vi olika drivkrafter, ambitioner och mål.
När jag var liten ville jag bli skogshuggare. Möjligen inspirerad av Monty Pythons klassiska The Lumberjack Song. Men när jag insåg att dagens moderna skogsarbetare snarare är maskinoperatörer än glatt trallande transvestiter byttes mina drömmar mot andra. Och sedan dess har jag flera gånger reviderat min bild av vad som vore det absoluta drömjobbet.
Efter att i flera år ha arbetat med personalfrågor i en ansvarsposition vet jag att det är bland det mest spännande och utmanande man kan ägna dagarna åt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se mig jobba i en organisation som inte genomsyras av värderingar om något större än att bara tjäna snabba pengar till företagets aktieägare.
Vilken tur då att just Forum Syd – en av Sveriges största biståndsorganisationer med ca 250 anställda i fyra världsdelar – tyckte att jag skulle passa som deras personalchef! Så när jag i fredags skrev på anställningskontraktet var det med full förvissning om att detta verkligen är ett av mina absoluta drömjobb!
En riktigt trevlig julklapp faktiskt! Så God Jul på mig själv. Och, för den delen, på er också. God Jul allesammans!
24 december 2007
19 december 2007
En tut o pling o tjong-maskin
Idag har jag julhandlat.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
Ja, jag vet att jag dissade julhandling för bara fyra bloggar sen. Men små söta systerdöttrar är undantagna alla sådana principer. Dess-utom har jag som mål att systerdottern ifråga ska lära sig säga mitt namn denna jul, så då måste man ju ordna med lite mutgåvor för att lossa tunghäftan!
Men egentligen är jag ganska värdelös på julhandel. Eftersom jag avskyr trängsel och vassa armbågar söker jag mig automatiskt dit där det är minst folk. Problemet är att det sällan finns så mycket roligt att köpa i de mörka hörn av affärerna där inga andra galna julhandlare är.
Men jag bet ihop och kastade mig huvudstupa in i kommersialismens käftar, och kom faktiskt ut med förståndet i behåll! Och med en musikmaskin av den mest vedervärdigt enerverande sort ett barn på 1,5 år kan viljas ha.
Emily kommer att älska den. Och hennes föräldrar kommer att hata mig. Men de kan ju å andra sidan redan uttala mitt namn, så det spelar inte så stor roll.
16 december 2007
Hjältedåd i förorten
En helt vanlig lördagseftermiddag i förorten (antar jag, brukar inte vara där så ofta). Småbuset har – i brist på vettigare saker att pyssla med – satt fyr på en återvinningsbehållare för gratistidningar i biljetthallen på pendeltågsstationen.
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
Vår modiga hjälte och fagra hjältinna (hjältesagor ska vara könsrolls-stereotypa!) gör entré precis när den stora plastbehållaren börjar smälta och en svart otäck rök sprider sig i biljetthallen.
Naturligtvis skrider vår hjälte och hjältinna omedelbart till handling - utan någon som helst tanke på sin egen säkerhet! Men de tvingas snart ge upp de tappra och våghalsiga försöken att släcka elden, då hettan och den giftigt stickande röken blir dem alltför övermäktig.
Ett raskt samtal till damen på 112 räddar situationen och strax kommer en röd tut-tutbil med slangar och hela brandsläckarkitet. Proffsen gör det som de är bäst på och snart är elden släckt.
Vår hjälte och hjältinna avböjer folkets hyllningar och brandchefens tjat om att hålla en gemensam presskonferens. Istället försvinner de diskret med nästa pendeltåg in mot stan. Mot nya hjältedåd. Nästa gång kanske på en pendeltågsstation nära dig!
Kungen hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen när jag kom hem. Ville visst ge mig en medalj. Men äsch, det var väl inte så märkvärdigt det där. Och man ska ju inte överdriva…
13 december 2007
Jag hade varit nazist
För ett tag sen såg jag filmen "Sophie Scholl – de sista dagarna" på DVD. Om hur den blott 21-åriga Sophie tillsammans med sin bror Hans och några vänner trotsade nazismen och spred flygblad på universitetet i München. För det fick de betala med sina liv i giljotinen i februari 1943.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
07 december 2007
För alla er som inte vill ha mjuka paket
Tyvärr gissar jag att mitt kritiska inlägg om julkommersen inte når hem i stugorna. Därtill är väl de flesta av er alltför hjärntvättade av de multinationella storföretagens reklambudskap.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
Men om ni nu absolut måste köpa julklappar så kan ni ju lika gärna köpa dem av mig! Så kan jag ge pengarna till Stadsmissionen istället, och få gott samvete (som en kritisk kommentator tyckte).
Därför – endast här och nu – ett superdunderkanonbra erbjudande bara för er. Årets hårda julklapp alla kategorier!
Kommer med full nöjd-kund-garanti. (Hittills har ingen klagat iallafall...)
Finns också i en signerad deluxeversion med jordgubbssmak.
Eller helgjuten i choklad!
Diskret avsändare utlovas.
06 december 2007
Julkommers
Läser i dagens DN att svensken i genomsnitt handlar julklappar för 5500 kronor per person. Det är inga små summor precis. Och så brukar folk klaga över att de aldrig har några pengar, att bensinen är för dyr eller över trängselavgifter på 10 kr! Norrlänningar handlar tydligen mest, för 7000 spänn per person. Sjutusen! Köper dom skotrar till varannan, eller vadå?
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
Dessutom är siffran egentligen högre. I min familj – liksom i flera av min vänners familjer – har vi helt slutat med julklappar eftersom vi har nått en tid i livet då man redan har allt man behöver. Lägg därtill alla ensamstående och pensionärer, och några hundratusen invandrare som inte ens firar svensk jul. Så när jag inte julhandlar alls är det någon annan som tokshopar för det dubbla!
Inte ens när jag som barn översköljdes av leksaker och annat roligt på julafton fick jag klappar för så mycket pengar. Så jag kan faktiskt inte riktigt begripa vad det är folk handlar. Dessutom är det mesta ju helt bortkastat. Alla vet att de flesta julklappar man får vill man ändå inte ha, utan folk ska sen ägna mellandagarna åt att springa och byta. Eller så ställs prylarna undan i ett skåp nånstans och glöms bort.
Stadsmissionens kampanj träffar därför så rätt: "Vem minns vad man fick i julklapp förra året – ge en gåva som verkligen betyder något istället!"
Fast i den nämnda summan ingår också julmat. Vilket betyder att om jag inte heller i år köper några julklappar, så kan jag utan dåligt samvete se fram emot att få frossa i godis och julmat för över femtusen spänn! Smask - now we're talking om nåt som jag gillar! Beach 2008 börjar först efter nyår...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
