I lördags, när vår lilla hyrda Nissan Micra slirade runt på dåligt plogade vägar med en helt igenisad bakruta, förbannade jag Kung Bore och alla hans kusiner. Men ikväll, när snön på de nedtyngda granarna gnistrade i det varma ljuset från ellamporna, glidet var alldeles makalöst och temperaturen lite lagom kall, så blev jag påmind om hur underbar vintern kan vara.
När rådjuret stilla betraktade oss i månskenet kände jag att jag aldrig ville åka hem igen. Men upplevelsen var starkare än mina otränade skidmuskler så nio kilometer fick räcka som säsongspremiär. Imorgon kommer jag nog inte att kunna gå, men vad gör väl det!
29 januari 2007
25 januari 2007
Vad barn egentligen tycker och tänker
Det sägs att neanderthalarna dog ut eftersom de inte hade något språk. För om man inte har ett ordförråd så kan man inte heller formulera tankar. Känslor har man så klart: glad, trött, hungrig, ont. Och kanske kan jag till och med förmedla dessa känslor. Men för att bygga ett samhälle behövs mer. Det behövs kommunikation.
Förra helgen spenderade jag fyra dygn tillsammans med en sex månader gammal bäbis. Och även om jag tror att hennes föräldrar kanske skulle ta lite illa upp om jag jämförde henne med en neanderthalare (hon är mycket sötare!), så finns likheten i avsaknaden av ett språk där. Jag ser när hon verkar vara glad, och jag hör när hon är inte fullt lika glad. Ibland kan vi förstå varför, men lika ofta inte.
En dag kommer hon att lära sig att prata och då blir hon mycket enklare att förstå. Men då kommer hon inte längre att vara den där lilla gulliga ungen som alla ska kittla i magen och göra fåniga ljud för. För det kanske är just avsaknaden av ett uttrycksmedel som vi kan förstå som gör att vi tycker så mycket om småbarn. Samma som med djur. De kan inte tala om hur dumma i huvet de tycker att vi är. Så därför tolkar vi det som att de älskar oss över allt annat. Vi skulle bara veta!
Förra helgen spenderade jag fyra dygn tillsammans med en sex månader gammal bäbis. Och även om jag tror att hennes föräldrar kanske skulle ta lite illa upp om jag jämförde henne med en neanderthalare (hon är mycket sötare!), så finns likheten i avsaknaden av ett språk där. Jag ser när hon verkar vara glad, och jag hör när hon är inte fullt lika glad. Ibland kan vi förstå varför, men lika ofta inte.
En dag kommer hon att lära sig att prata och då blir hon mycket enklare att förstå. Men då kommer hon inte längre att vara den där lilla gulliga ungen som alla ska kittla i magen och göra fåniga ljud för. För det kanske är just avsaknaden av ett uttrycksmedel som vi kan förstå som gör att vi tycker så mycket om småbarn. Samma som med djur. De kan inte tala om hur dumma i huvet de tycker att vi är. Så därför tolkar vi det som att de älskar oss över allt annat. Vi skulle bara veta!
23 januari 2007
Åren går
Försöker få ihop en text om likheten mellan neanderthalare och småbarn. Men som så många andra kvällar vill det sig inte riktigt. Att skriva en början är ofta inte så svårt, kanske går till och med mellanstycket bra. Men när jag ska till och knyta ihop det till nåt begripligt så ebbar inspirationen ut.
Ägnar därför istället en stund åt att googla på gamla kompisar. Alltid kul att se vad folk man inte längre har kontakt med sysslar med nuförtiden. Mårten blev yrkesofficer som han alltid drömde om när vi gick i skolan, Janne har slutat sälja skyddsrum(!) och skaffat sig ett jobb med lite mer fast inkomst. Och Sanna som läste till byggingenjör sadlade om och blev flygledare istället. Kul, de verkar reda sig fint i livet. Men lika många fler får jag inga träffar alls på. Var tog de vägen?
Hittar ett nytaget foto på ett ex också. Hon ser gammal ut. Visserligen var det många år sen jag sist träffade henne. Men inte så många år. Eller? Kanske lika bra att det tog slut. Vem vill vara tillsammans med en tant? Men jag blundar när jag borstar tänderna - för att slippa se min egen spegelbild. Det är nog säkrast så.
Ägnar därför istället en stund åt att googla på gamla kompisar. Alltid kul att se vad folk man inte längre har kontakt med sysslar med nuförtiden. Mårten blev yrkesofficer som han alltid drömde om när vi gick i skolan, Janne har slutat sälja skyddsrum(!) och skaffat sig ett jobb med lite mer fast inkomst. Och Sanna som läste till byggingenjör sadlade om och blev flygledare istället. Kul, de verkar reda sig fint i livet. Men lika många fler får jag inga träffar alls på. Var tog de vägen?
Hittar ett nytaget foto på ett ex också. Hon ser gammal ut. Visserligen var det många år sen jag sist träffade henne. Men inte så många år. Eller? Kanske lika bra att det tog slut. Vem vill vara tillsammans med en tant? Men jag blundar när jag borstar tänderna - för att slippa se min egen spegelbild. Det är nog säkrast så.
17 januari 2007
Nattdrömmar
Jag är vanligtvis ganska dålig på att dagdrömma och planera. Speciellt om semestrar, resor och annat kul. Inte alls som en del som kan tillbringa timmar med att bläddra i resekataloger och surfa efter nya spännade ställen att åka till. Jag lever hellre i nuet än att ägna tid åt att drömma om nåt som sen ändå inte blir som man tänkt sig.
Men det som idag är framtid blir också någon gång ett nu. Och det händer då ibland att även jag inser fördelen med lite framförhållning. När resorna är slutsålda och alla man känner är uppbokade med annat är det inte roligt att stå ensam kvar hemma.
Så jag kan om jag vill. Och med lite hjälp går det ännu bättre. Ikväll bestod hjälpen av min medpaddlerska no 1 och lite ljust belgiskt öl. Och därmed har också de första lösa dragen i planeringen av paddlingssäsongen 2007 skissats upp. Kanske blir det Västkusten eller Gryts skärgård. Eller varför inte Ålands hav?
Inatt ska jag drömma om vågskvalp, varma brisar och spegelblanka vatten. Om solnedgång över skären, månskenspaddling och historier vid lägerelden. När januariregnet strilar ner känns det väldigt långt bort. Men man kan ju alltid drömma. Det är mycket lättare på natten än på dagen.
Men det som idag är framtid blir också någon gång ett nu. Och det händer då ibland att även jag inser fördelen med lite framförhållning. När resorna är slutsålda och alla man känner är uppbokade med annat är det inte roligt att stå ensam kvar hemma.
Så jag kan om jag vill. Och med lite hjälp går det ännu bättre. Ikväll bestod hjälpen av min medpaddlerska no 1 och lite ljust belgiskt öl. Och därmed har också de första lösa dragen i planeringen av paddlingssäsongen 2007 skissats upp. Kanske blir det Västkusten eller Gryts skärgård. Eller varför inte Ålands hav?
Inatt ska jag drömma om vågskvalp, varma brisar och spegelblanka vatten. Om solnedgång över skären, månskenspaddling och historier vid lägerelden. När januariregnet strilar ner känns det väldigt långt bort. Men man kan ju alltid drömma. Det är mycket lättare på natten än på dagen.
15 januari 2007
Auktionsfynd
Hört talas om Stig-Åke Lund? Konstnären? Nej, inte jag heller. Men Google visste så klart bättre. Till exempel att nämnde Stig-Åke minsann har varit verksam som konstnär i 35 år. Och att hans verk finns på museer och gallerier världen över. Bland annat på Nationalmuseum i Stockholm och på Metropolitan Museum of Art i New York.
Snart också på min hallvägg! Ropade för tjugo minuter sen in en liten blå sak föreställande Mariaberget, för drygt 500 spänn. Det måste ju vara ett verkligt fyndpris för en sån konstkändis!
Nu gör det inte längre så mycket att borgarna återinfört inträde på museerna. Jag kan ju ha konstvisning hemma i hallen istället! Någon som är sugen på billigt vin och jordnötter?
Snart också på min hallvägg! Ropade för tjugo minuter sen in en liten blå sak föreställande Mariaberget, för drygt 500 spänn. Det måste ju vara ett verkligt fyndpris för en sån konstkändis!
Nu gör det inte längre så mycket att borgarna återinfört inträde på museerna. Jag kan ju ha konstvisning hemma i hallen istället! Någon som är sugen på billigt vin och jordnötter?
13 januari 2007
Glitter utan glamour
Tjugonda Knut. Dags att rensa julen ut!
Det känns lite tidigt. Men det beror nog delvis på att jag i år valde att förnya min kollektion av julpynt. Handlade nytt på mellandagsrean och satte upp det lagom till nyårsafton.
Om man var typ två veckor efter alla andra så borde jag väl kunna ha mitt kvar en bit in i februari för att kompensera. Och min röda julstjärna sprider en så fin och kommunistisk stämning kring sig så den behåller jag gärna allra minst till påska!
Dessutom behövs julpyntet för att åtminstone försöka dölja det kaos som råder i lägenheten i övrigt: I vardagsrummet ligger just nu en slaktad tavelram (1,5x1,5 m!) som ska byggas om och återuppstå i ny skepnad. I hallen står målarburkarna staplade på varandra. Och eluttaget som försörjer denna text med fräsch ström är halvt isärplockat, vilket inte känns helt tryggt... För att inte tala om sovrummet som numera bättre skulle gå under benämningen verktygsbod.
Min lägenhetsrenovering är nästan klar. Inte mycket kvar alls. Men tillräckligt för att det ska vara smått kaos. Dock saknar jag, trots alla verktyg, några väsentliga prylar. Måste hämta tillbaks min slipmaskin som jag lånat ut. Köpa en ny roller så jag kan måla sovrumstaket. Och en elektriker vore ju också bra förstås.
Puh, det verkar jobbigt! Glittret får nog ligga kvar ett tag till. Kanske ska jag rentav köpa lite mer. Det är ju så billigt nu efter helgerna, och färgburkarna blir faktiskt mycket finare med lite julpynt på!
Det känns lite tidigt. Men det beror nog delvis på att jag i år valde att förnya min kollektion av julpynt. Handlade nytt på mellandagsrean och satte upp det lagom till nyårsafton.
Om man var typ två veckor efter alla andra så borde jag väl kunna ha mitt kvar en bit in i februari för att kompensera. Och min röda julstjärna sprider en så fin och kommunistisk stämning kring sig så den behåller jag gärna allra minst till påska!
Dessutom behövs julpyntet för att åtminstone försöka dölja det kaos som råder i lägenheten i övrigt: I vardagsrummet ligger just nu en slaktad tavelram (1,5x1,5 m!) som ska byggas om och återuppstå i ny skepnad. I hallen står målarburkarna staplade på varandra. Och eluttaget som försörjer denna text med fräsch ström är halvt isärplockat, vilket inte känns helt tryggt... För att inte tala om sovrummet som numera bättre skulle gå under benämningen verktygsbod.
Min lägenhetsrenovering är nästan klar. Inte mycket kvar alls. Men tillräckligt för att det ska vara smått kaos. Dock saknar jag, trots alla verktyg, några väsentliga prylar. Måste hämta tillbaks min slipmaskin som jag lånat ut. Köpa en ny roller så jag kan måla sovrumstaket. Och en elektriker vore ju också bra förstås.
Puh, det verkar jobbigt! Glittret får nog ligga kvar ett tag till. Kanske ska jag rentav köpa lite mer. Det är ju så billigt nu efter helgerna, och färgburkarna blir faktiskt mycket finare med lite julpynt på!
11 januari 2007
Perspektiv
Den största orättvisan som finns är att ingen själv kan bestämma när och var man föds och tvingas leva sitt liv. Att man inte får välja spelpjäsen i spelet som handlar om sitt eget liv. Varje dag föds det i världen så oändligt många barn som aldrig får en chans, som har förlorat innan spelet ens börjat.
Jag får äta mig mätt varje dag, har en säng att sova i och behöver aldrig frysa när det är kallt. Jag har inget att klaga på. Inte heller tror jag att de flesta av er, kära läsare, har det (har man råd med en dator är de flesta andra problem i det stora hela ganska futtiga!). Men ändå är vi inte nöjda.
Magen är för stor, brösten för små, maten för salt, vädret för varmt, mobiltelefonen för gammal, festen för tråkig, lönen för låg, chefen för dum, ens partner för trist. Det verkar knappt finnas någon gräns för hur missnöjda vi kan bli. Gnäll, gnäll, gnäll! Och oftast bara om små skitsaker.
Det dör 1000 människor varje timme av svält i världen. Varje timme! De flesta av dem är barn. Om du och jag hade råkat födas i ett annat land hade det kanske varit våra barn. Men vi hade tur. Och då har vi också ansvaret för att hjälpa dem som inte hade det.
Klicka här. Och sluta gnäll!
Dessutom är det ju det tristaste som finns att lyssna på. Så sluta gnäll! Nu gör jag också det.
Jag får äta mig mätt varje dag, har en säng att sova i och behöver aldrig frysa när det är kallt. Jag har inget att klaga på. Inte heller tror jag att de flesta av er, kära läsare, har det (har man råd med en dator är de flesta andra problem i det stora hela ganska futtiga!). Men ändå är vi inte nöjda.
Magen är för stor, brösten för små, maten för salt, vädret för varmt, mobiltelefonen för gammal, festen för tråkig, lönen för låg, chefen för dum, ens partner för trist. Det verkar knappt finnas någon gräns för hur missnöjda vi kan bli. Gnäll, gnäll, gnäll! Och oftast bara om små skitsaker.
Det dör 1000 människor varje timme av svält i världen. Varje timme! De flesta av dem är barn. Om du och jag hade råkat födas i ett annat land hade det kanske varit våra barn. Men vi hade tur. Och då har vi också ansvaret för att hjälpa dem som inte hade det.
Klicka här. Och sluta gnäll!
Dessutom är det ju det tristaste som finns att lyssna på. Så sluta gnäll! Nu gör jag också det.
10 januari 2007
Störst, bäst och vackrast
Jag förstår inte hur en del kan tycka att det är svårt att köra bil. Två pedaler (den i mitten använder jag aldrig, den är mest i vägen) och en ratt. Hur svårt kan det vara att hålla reda på egentligen?
Själv kör jag som en gud! Däremot skulle man kunna avskaffa alla konstiga regler och skyltar som bara krånglar till det i onödan. (För att inte tala om alla andra som är ute och kör som om de vore odödliga.) Det vore mycket lättare om man bara hade en regel: störst går först. Precis som på högstadiet när skolans stora buse körde om hela matkön utan att blinka, trots heldragen linje, och ingen protesterade. Om elefanten trampar på myran gör det mer ont än när myran hoppar på elefanten. Därför stiger man åt sidan när elefanten kommer.
En sommar när jag jobbade på bygge blev chefens lilla vita Mazda överkörd. Inte påkörd, överkörd! Det var ingen stor bil innan, och inte blev den större av närkontakten med en bulldozer. Så jag har bestämt mig. Jag skippar uppkörning och teoriprov och sånt tjafs, och skaffar en sån här istället. Vem behöver bry sig om företrädesregler då!
Själv kör jag som en gud! Däremot skulle man kunna avskaffa alla konstiga regler och skyltar som bara krånglar till det i onödan. (För att inte tala om alla andra som är ute och kör som om de vore odödliga.) Det vore mycket lättare om man bara hade en regel: störst går först. Precis som på högstadiet när skolans stora buse körde om hela matkön utan att blinka, trots heldragen linje, och ingen protesterade. Om elefanten trampar på myran gör det mer ont än när myran hoppar på elefanten. Därför stiger man åt sidan när elefanten kommer.
En sommar när jag jobbade på bygge blev chefens lilla vita Mazda överkörd. Inte påkörd, överkörd! Det var ingen stor bil innan, och inte blev den större av närkontakten med en bulldozer. Så jag har bestämt mig. Jag skippar uppkörning och teoriprov och sånt tjafs, och skaffar en sån här istället. Vem behöver bry sig om företrädesregler då!
09 januari 2007
Topplistan
Jag tokshoppade en ny almanacka häromdan, så nu kan det nya året börja på riktigt. Dags att vända nytt blad och gå vidare typ. Men först kanske 2006 ska summeras, det hör ju liksom till början av ett nytt år.
Tänkte först skriva en topplista över dejter värda att minnas (av olika anledningar) men Magnus var lite tveksam till den idén så vi skippar det. Jag presenterar därför istället stolt listan över
2006 års bästa konserter
1. Depeche Mode på Stadion i juli. Lågoddsare som tar hem förstaplatsen! Sommarvarmt och 30 000 i publiken. Dessutom spelade de låtar de inte spelat live på över 15 år. En magisk kväll!
2. Thåström i Annexet i mars. Andra gången samma vecka jag såg honom. Thåström var kanon båda gångerna men det var en mycket bättre publik i Globen vilket höjde konserten ett par snäpp till!
3. Bruce Springsteen på Hovet i maj. Gammal traditionell amerikansk folkmusik med Bruce och hans stora band. Spelglädje som man sällan får nöjet att uppleva!
4. Bo Kaspers Orkester på Cirkus i december. Jämfört med spelningen på jazzfestivalen var det här inför en mer trogen publikskara och de kunde då leka lite mer. Speciellt ett trumpetsolo som var helt makalöst!
5. Peps Persson i Borås i maj. Inte alls min musiksmak egentligen men det var grymt ös i den lilla lokalen.
Bubblare
Johan Piribauer m fl (vårvisfestival) på Sten Sture i Gamla Stan, Depeche Mode i Globen, Thåström i Västerås och i Visby, Lisa Ekdahl i Visby, Eva Dahlgren och Bo Kaspers Orkester på Skeppsholmen (jazzfestivalen).
Klassiska topplistan (måste ju visa att jag inte bara är ett popsnöre!)
1. Sommarkonsert (flöjt och harpa) i Adolf Fredriks kyrka med bl Bach, Grieg, Sibelius och Peterson-Berger. Lätt, somrigt och vackert!
2. Kungliga Filharmonikerna i Konserhuset i samband med riksdagens högtidliga öppnande (bl a Bizet, Wagner, Elgar och Tjajkovskij). Filharmonikerna är alltid filharmonikerna!
3. Fläskvartetten på Skeppsholmen (eller snarare under, i ett helt nedsläckt bergrum – mycket suggestivt!)
Tänkte först skriva en topplista över dejter värda att minnas (av olika anledningar) men Magnus var lite tveksam till den idén så vi skippar det. Jag presenterar därför istället stolt listan över
2006 års bästa konserter
1. Depeche Mode på Stadion i juli. Lågoddsare som tar hem förstaplatsen! Sommarvarmt och 30 000 i publiken. Dessutom spelade de låtar de inte spelat live på över 15 år. En magisk kväll!
2. Thåström i Annexet i mars. Andra gången samma vecka jag såg honom. Thåström var kanon båda gångerna men det var en mycket bättre publik i Globen vilket höjde konserten ett par snäpp till!
3. Bruce Springsteen på Hovet i maj. Gammal traditionell amerikansk folkmusik med Bruce och hans stora band. Spelglädje som man sällan får nöjet att uppleva!
4. Bo Kaspers Orkester på Cirkus i december. Jämfört med spelningen på jazzfestivalen var det här inför en mer trogen publikskara och de kunde då leka lite mer. Speciellt ett trumpetsolo som var helt makalöst!
5. Peps Persson i Borås i maj. Inte alls min musiksmak egentligen men det var grymt ös i den lilla lokalen.
Bubblare
Johan Piribauer m fl (vårvisfestival) på Sten Sture i Gamla Stan, Depeche Mode i Globen, Thåström i Västerås och i Visby, Lisa Ekdahl i Visby, Eva Dahlgren och Bo Kaspers Orkester på Skeppsholmen (jazzfestivalen).
Klassiska topplistan (måste ju visa att jag inte bara är ett popsnöre!)
1. Sommarkonsert (flöjt och harpa) i Adolf Fredriks kyrka med bl Bach, Grieg, Sibelius och Peterson-Berger. Lätt, somrigt och vackert!
2. Kungliga Filharmonikerna i Konserhuset i samband med riksdagens högtidliga öppnande (bl a Bizet, Wagner, Elgar och Tjajkovskij). Filharmonikerna är alltid filharmonikerna!
3. Fläskvartetten på Skeppsholmen (eller snarare under, i ett helt nedsläckt bergrum – mycket suggestivt!)
06 januari 2007
Förälskelse
När jag verkligen vill unna mig någonting så brukar jag gå ut och köpa en ny cd eller en ny bok. Eftersom jag köper alla nya skivor jag vill ha på en gång som de kommer ut, så är det inte alltid helt lätt att komma på någon som man saknar. Så då kan det ibland bli riktiga chansningar. (Att provlyssna i affären är fegt, man provläser ju inte böcker eller hur?)
Sen är det också ofta så att bra skivor inte blir bra förrän efter ett par genomlyssningar. Man måste liksom lära känna varann först innan man kan bestämma sig för att det är ett förhållande att satsa på. Men de gånger det funkar, då jag kommer hem med något okänt och en ny värld öppnar sig kan jag bli alldeles ifrån mig av lycka.
Samma känsla som när man läser en bok med en tidigare oläst författare. Upphetsningen inte bara av den bok jag nu läser, utan också av vetskapen om att det finns fler av samma hand. Som kanske är lika bra - eller ännu bättre. Så mycket mer att upptäcka och lära känna. Som de första små hoppen på de rosa molnen i en förälskelse. Bara att ge sig hän och låta sig berusas.
Sen går det naturligtvis ibland länge utan nya romanser. Då man får försöka överleva med hjälp av gamla bekanta. Idag blev det ett sådant säkert kort: Johann Sebastian Bach. Pålitlig som få. Och jag är ju så svag för begravningsmusik!
Sen är det också ofta så att bra skivor inte blir bra förrän efter ett par genomlyssningar. Man måste liksom lära känna varann först innan man kan bestämma sig för att det är ett förhållande att satsa på. Men de gånger det funkar, då jag kommer hem med något okänt och en ny värld öppnar sig kan jag bli alldeles ifrån mig av lycka.
Samma känsla som när man läser en bok med en tidigare oläst författare. Upphetsningen inte bara av den bok jag nu läser, utan också av vetskapen om att det finns fler av samma hand. Som kanske är lika bra - eller ännu bättre. Så mycket mer att upptäcka och lära känna. Som de första små hoppen på de rosa molnen i en förälskelse. Bara att ge sig hän och låta sig berusas.
Sen går det naturligtvis ibland länge utan nya romanser. Då man får försöka överleva med hjälp av gamla bekanta. Idag blev det ett sådant säkert kort: Johann Sebastian Bach. Pålitlig som få. Och jag är ju så svag för begravningsmusik!
04 januari 2007
Att döden dö
Hur känns det att få veta att man bara har en viss tid kvar att leva?
Visserligen står vi alla för varje dag med den ena foten lite närmare gravens kant. Men de allra flesta av oss har ingen aning om hur många fotsteg det är kvar, och därmed försöker man skjuta tanken ifrån sig. Det kan bli imorgon men hellre tror jag att det är först om många år.
En svårt sjuk cancerpatient som får ett besked av sin läkare. En dödsdömd fånge i sin cell. När allt hopp är grusat och endast faktum kvarstår. Tiden är bokad. Vill man då få det överstökat så fort som möjligt? Eller går det ändå att se något sorts ljuskorn i det allomfattande mörkret?
Imorse kom beskedet om att avrättningen av Saddam Husseins två medbrottslingar som skulle ha ägt rum idag skjutits upp till på söndag. Tre dagar till. Var det ett positivt eller ett negativt besked? Och hur somnar man på kvällen om man vet att man bara har några få dygn kvar att leva?
Jag har alltid haft svårt att se vitsen med religioner. Utom just kanske vid sådana här tillfällen. Om det eviga himmelriket väntar så spelar nog inte ett par dagar hit eller dit så stor roll. Kanske kände de sig rent av lite snuvade på konfekten?
Visserligen står vi alla för varje dag med den ena foten lite närmare gravens kant. Men de allra flesta av oss har ingen aning om hur många fotsteg det är kvar, och därmed försöker man skjuta tanken ifrån sig. Det kan bli imorgon men hellre tror jag att det är först om många år.
En svårt sjuk cancerpatient som får ett besked av sin läkare. En dödsdömd fånge i sin cell. När allt hopp är grusat och endast faktum kvarstår. Tiden är bokad. Vill man då få det överstökat så fort som möjligt? Eller går det ändå att se något sorts ljuskorn i det allomfattande mörkret?
Imorse kom beskedet om att avrättningen av Saddam Husseins två medbrottslingar som skulle ha ägt rum idag skjutits upp till på söndag. Tre dagar till. Var det ett positivt eller ett negativt besked? Och hur somnar man på kvällen om man vet att man bara har några få dygn kvar att leva?
Jag har alltid haft svårt att se vitsen med religioner. Utom just kanske vid sådana här tillfällen. Om det eviga himmelriket väntar så spelar nog inte ett par dagar hit eller dit så stor roll. Kanske kände de sig rent av lite snuvade på konfekten?
02 januari 2007
Nyårslöften
Vilka nyårslöften har ni? Den hastigt utkastade frågan har ingen annan baktanke än att få fart på middagsdiskussionen. Men den visar sig vara oväntat laddad. Runt bordet skruvar folk lite på sig, och den enda gästen som vågar svara på frågan dissar hela tanken med nyårslöften.
Kanske har vi med ålderns rätt nått den luttrade insikten om att nyårslöften sällan eller aldrig hålls. Och löften är ju till för hållas. De är heliga. Att svika ett löfte är många gånger ett stort nederlag. Om jag inte ens kan lita på mig själv, vem ska då göra det?
Eller har vi gett upp tanken om att kunna bli bättre. Visserligen är jag långt ifrån perfekt. Men jag trivs ändå ganska bra med det jag har. Och man kan ju ändå inte lära gamla hundar sitta. Eller?
Nej, jag tror mest bara att vi är lata. Det är långt kvar till Beach 2007 så varför bry sig än. Löprundan kan vi ta en annan dag och det finns ju fortfarande praliner kvar i asken.
Kanske har vi med ålderns rätt nått den luttrade insikten om att nyårslöften sällan eller aldrig hålls. Och löften är ju till för hållas. De är heliga. Att svika ett löfte är många gånger ett stort nederlag. Om jag inte ens kan lita på mig själv, vem ska då göra det?
Eller har vi gett upp tanken om att kunna bli bättre. Visserligen är jag långt ifrån perfekt. Men jag trivs ändå ganska bra med det jag har. Och man kan ju ändå inte lära gamla hundar sitta. Eller?
Nej, jag tror mest bara att vi är lata. Det är långt kvar till Beach 2007 så varför bry sig än. Löprundan kan vi ta en annan dag och det finns ju fortfarande praliner kvar i asken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
