Möten

Nya människor. Nästan varje dag möter man dem. Det kan vara helt oplanerat: en ny granne i trappen, en taxichaufför, en onykter snygging vid en bardisk. Andra möten är noga inplanerade: en jobbkontakt, ett läkarbesök eller kanske en dejt. De flesta möten blir aldrig mer än ett kort ögonblick av delad tid. Lika snart glömt igen. Men ibland kan ett möte också vara början på en livslång gemenskap.

Under året som gått har jag mött massor med människor. Gamla bekanta och nya ansikten. Många minns jag inte alls. Andra vill jag nog helst inte möta någon mer gång. Men några av er ser jag fram emot att träffa igen. Ni vet vilka ni är. Jag hoppas vi ses snart. Tills dess - sköt om er och ha ett riktigt Gott Nytt År!

Just can´t get enough

Jag har hittat en ny favoritradiostation. Den sänder från Prag så reklamen är helt obegriplig för den som inte begriper tjeckiska. Men som tur är det reklam ganska sällan och mellansnack inte alls. Den enda musik de spelar är konstiga remixar, covers och bootleginspelningar. Med ett och samma band. Hela tiden. Men det räcker ju så, vem behöver mer när livet redan är fullkomligt?

http://www.abradio.cz/radio/depeche-mode#

Tradition som rutin

Julen är en tid av traditioner. Eller om det är rutiner. Skillnaden kan ibland vara ganska hårfin.

I min familj tas inte julpyntet fram och sätts upp förrän den 23:e, och granen kläs alltid på julaftons förmiddag. Som det alltid har varit. Var och en har sina givna roller. Och alla är väl införstådda med hur det ska vara. Allt pynt har sin plats. Som det alltid har varit. Ibland uppstår en kort diskussion om att sätta en bonad på en annan vägg eller ställa en tomte i ett annat rum. Men familjemedlemmen som kommit med förslaget får alltid finna sig i att bli nedröstad. Man får inte rubba på julmallen.

När jag var liten var julafton årets längsta dag. Från att jullovsmorgon på teve var slut till Kalle Anka började var det en oändlig tidsrymd som segade sig fram. Men som vuxen är det nästan som vilken ledig dag som helst. Julfirandet sker enligt ett givet mönster. Snudd som på rutin. Och med det är också den förväntan man hade som barn borta.

Men det är kanske så vi vill ha det. Trygghet finns i det man är van vid. I det som är rutin. Förändringar rubbar våra cirklar och gör oss oroliga. När SVT vill ändra i Kalle Anka blir det folkstorm. Traditionen är att allt ska vara tradition.

Och det fina med att ha rutiner är att man blir rutinerad, det vill säga duktig. Vilket inte är så tokigt, det är ju alltid kul att vara bra på nåt. Dessutom på något som ingen annan är. I vår familj är vi ena hejare på att fira jul. På vårt sätt!

Minnen man inte minns

Tidigare i höstas hittade jag en super 8-projektor i soprummet. Precis en sån som min pappa länge letat efter för att kunna titta på våra gamla semesterfilmer från 70-talet. Så nu när familjen samlats inför det traditionella julfrossandet var det dags för filmvisning hemma i tevesoffan.

Det är mycket märkligt att se sig själv från en tid man inte kommer ihåg. Fotografierna i albumen har man sett så många gånger att man inte längre vet om man minns den tiden själv eller bara tror sig minnas via de alltmer blekta bilderna. Men de här filmsekvenserna har jag inte sett på över tjugo år så det är som om det vore för första gången. Det är jag fast jag inte minns det. Det kunde lika gärna vara vilken treåring som helst.

Filmerna är korta, bara tre minuter långa, så tempot är högt. Jag som cyklar runt på min trehjuling utanför huset i Karlstad. Öppnar paket på min tvåårsdag på en äng utanför Uppsala. Leker på stranden hos mormor och morfar i Mablethorpe den sommaren min syster döptes. Hela tiden medveten om kameran: skrattar mot fotografen, showar lite för publiken.

Samtidigt har filmerna något lätt surrealistiskt över sig i och med att de inte har ljud. Det är svårt att inte få associationer till Chaplin eller Helan och Halvan. Och det kanske var det som satte stopp för en vidare skådespelarkarriär. Övergången från stumfilm till dito med ljud blev mitt fall.

Eller är det Bush?

Idag fick jag ett mejl med besked om en tjänst som nu blivit tillsatt av en annan sökande.

Det är alltid tråkigt att få höra att man inte nådde ända fram. Att det fanns femtielva andra kandidater som hade dubbelt så lång erfarenhet men bara var hälften så gamla. Men det är inte det första mejlet av det slaget som kommit i min brevlåda den senaste tiden, och jag tar det oftast inte så hårt. Men skillnaden den här gången är att jag inte ens hade sökt tjänsten ifråga!

Räcker det inte med att få nej på de jobb man söker. Måste de skicka ut nej även annars?

Anar en konspiration bland stans arbetsgivare, det hela luktar psykologisk terror lång väg. Nu förstår jag plötsligt mycket bättre varför ingen vill ge mig de drömjobb som jag vill ha. Det måste vara borgarna som ligger bakom – för det kan väl knappast vara en slump att jag får nej på alla ansökningar sen vi fick ny regering och nytt styre i stadshuset?

Jag kanske borde söka jobbet som partiledare för Socialdemokraterna istället. Politisk erfarenhet har jag ju, och det verkar inte vara så många andra kandidater som slåss om den platsen. Sen ska Reinfeldt minsann få för att han är dum mot mig!

En kväll på Zinkensdamms IP

Isen är gnistrande blank, det är helt vindstilla och den svarta kvällshimlen gör att den orangeaktiga bollen syns bra även vid långpassningar. Kylan biter bara lite lätt i nästippen men glöggen värmer ändå bra i pausen. Perfekta förhållanden för lite vintersport med andra ord.

När de reklamprydda spelarna tar fart och flyger fram på sina skarpslipade skridskor är det svårt att förstå hur det kan ha sett ut när sporten för första gången utövades, i norra England i mitten av 1800-talet. Säkert på typiskt brittiskt vis, med strikt om än mycket opraktisk klädkod. Och i pausen en formell men engagerad diskussion om reglerna över en kopp te.

Det första målet kommer redan efter 50 sekunder och östgötarna hämtar sig sen aldrig. I slutet rinner siffrorna iväg, som de så lätt gör. Söders gröna stoltheter vinner komfortabelt och jag kan inte annat än instämma i hemmapublikens ramsa "Ojämna lag- dela om!"

Hammarby Bandy - IFK Motala 13-2

Ett brev med posten

Det är alltid roligt att få riktig post. Speciellt glad blir jag när det ligger ett brev på hallgolvet med ett rött frimärke med bokstäver jag inte kan läsa. Från Azerbajdzjan! Kuvertet innehåller ett brev, några teckningar och ett fotografi. Gulara är jättesöt på kortet: har en blå tröja på sig, det kolsvarta håret uppsatt med en vit rosett och ett hemlighetsfullt leende. Hon har blivit stor nu, fyller tolv i början av januari.

Föreståndaren i SOS-barnbyn skriver om allt roligt barnen får göra, om några som är så duktiga att de blivit uttagna till olika utbildningar och skolans fotbollslag som kommit bra i en stor turnering. Jag får också veta hur det går för Gulara. Att hon är en snäll och omtänksam flicka, men att hon också kan vara högljudd och olydig. Och hennes skolresultat är som vanligt inte alltför lysande, hon är intelligent men lat och motsträvig.

Det är bra. Jag vill inte ha en tillrättalagd bild om vilken idyll det inte är. Har man bott på barnhem sen man var fem år gammal är livet nog inte alltid så kul. Då får man vara lite busig och ouppmärksam i skolan. Dessutom vill jag inte att mina pengar ska gå till att uppfostra en mes. Mycket hellre en smart tjej med attityd - Gulara kommer nog att klara sig finfint i livet!

Stefan

En vän och före detta kollega är borta. Efter många års helvete i djupa depressioner valde Stefan i fredags att sluta sitt liv.

Vi började på riksdagskansliet ungefär samtidigt, i mitten av 1990-talet. Det var ett litet tight gäng, de flesta i samma ålder, som arbetade och umgicks mycket tillsammans. Stefan var en självklar deltagare och en respekterad och omtyckt kollega.

Sen sjukdomen slog dig i järn har vi haft en allt glesare kontakt. Och jag försöker förtränga de gånger jag ringt och din röst varit så oändligt trött och uppgiven. Bläddrar istället i fotoalbumet och minns allt roligt vi varit med om. Minns vår cykling till Gotland. Minns den underbara oktoberhelgen i Finnhamn när du firade din trettioårsdag. Minns din värme, din stora klokhet och alla dina underfundiga kommentarer i fikarummet.

Du valde nog den enda vägen, ingen orkar i längden med det som du genomlidit de senaste åren. Tack för den tid jag fick förmånen att känna dig.

Stefan blev 39 år gammal.

Personlighetsutveckling

Tog en krogrunda med Michael, en av mina äldsta vänner, igår. Det var väldigt trevligt, vi träffas allt för sällan numera. Som det lätt kan bli när livet rinner iväg, fullt med vardagsrutiner och jobbstress.

Om man har känt varandra i ett kvarts sekel (!) men inte längre umgås lika ofta som förr så blir det ofrånkomligt en hel del prat om svunna tider. Om allt roligt vi varit med om, allt dumt som gjorts, och alla personer vi känt. Om det man inte längre minns, och allt det som man inte vill minnas.

Det är snart tjugo år sen som sommarnatten var så där underbart ljummen när vi körde runt på landsvägarna i Mickes föräldrars nya Volvo. Lyssnade på Springsteen och målade upp alla stora planer. Tjugo år är en ofattbar lång tid, men det känns som alldeles nyss.

Någonting i mig vill väldigt gärna vara kvar där och då. Vill tillbaks till det bekymmersfria, oskuldsfulla livet. Vägrar bli vuxen. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är tiden som har format en till det man är. Och jag är inte säker på att mitt 17-åriga alter ego var en person som jag skulle vilja umgås med idag. Både naiv och oerfaren, och troligen lite smådryg också. Så där som bara tonåringar är. Helt utan den charm, världsvana och i övrigt underbara och ödmjuka personlighet jag utvecklat sen dess.

Om tjugo år kommer vi att sitta där igen. Och jag kommer att dissa Mikke årgång 2006 som en ganska oerfaren och smådryg typ. I alla fall jämfört med den person jag tror mig vara då. Kommer min egen självbild någonsin att hinna ifatt mig själv?

Var det verkligen bättre förr?

Det lackar som bekant mot jul, och det är dags att baka saffransbröd så jag tar fram min nya fina receptbok. Det finns två olika varianter på lussekatter att välja mellan. Om man gör det på "mormors" vis ska saffranet blandas med brännvin (oklart hur mycket) innan det tillsätts i degen.

Inte så konstigt om de som var med då tycker att det var bättre förr. Om man blev lite dragen bara av att äta lussebullar blir ju så klart livet mycket roligare. Men jag fegar och väljer det moderna receptet istället. Med kesella men utan sprit. Visserligen kanske lite brännvin skulle pigga upp julfikat, men det är nog inte värt det. Saffransbaksmälla är inte att leka med!

Kändisskvaller

På Konsum där jag brukar handla är det ofta kändisar. Inte dokusåpavarianter utan riktiga superkändisar. Av den typ som kallas för rockikon (med rätta), blir invalda i Svenska Akademin eller vinner förtalsmål mot Expressen.

När jag jobbade med Birger brukade han ofta prata om hur jobbigt det var att bli igenkänd. Att inte kunna gå in i en affär som vem som helst. Där varje köp blir en politisk markering. Där valet mellan DN och Svenskan, mellan lättmjölk och standard, mellan 88:an och Magnum inte längre handlar om tycke och smak, utan är något som hon i kassan och alla i kön kommer att berätta för vänner och bekanta om.

Som den gången Birger kom tillbaks till kiosken i den lilla hålan och tanten mindes exakt vad han köpte när han var där senast. Vilket var för tio år sen.

Jag har arbetat tillsammans med kändisar i flera år. Jag vet hur mycket många av dem längtar efter att kunna leva ett vanligt liv. Att slippa blickarna och kommentarerna bakom ryggen. Att få välja vilken tidning man vill läsa utan att någon bryr sig. Jag om någon borde veta hur jobbigt det är.

Ändå kan jag inte låta bli att notera vilka varor kändisen framför mig har i sin korg. Kanske finns där nåt smaskigt skvaller?

Se på mig!

Fredrik Sträng har klättrat upp för de sju högsta bergen på sju olika kontinenter på mindre än sju månader. När han ikväll håller ett föredrag på Stockholmsmässan om sina äventyr får vi se foton med häftiga vyer och höra honom berätta med stort engagemang om sina upplevelser.

Och han får det att låta som att det knappt ens är någon större bedrift att göra en toppbestigning. Bara man tränar lite innan och ser till att inte bli sjuk. Fredrik fick en halsinfektion 100 meter från toppen på Mount Everest och fick vända. Vilket ju kan vara lite tråkigt om man tränat 20 timmar i veckan i flera år för att nå dit.

Men den fråga som hela tiden gnager i mitt bakhuvud får jag aldrig något svar på. Varför? Varför satsar man alla sina pengar, viker flera år till träning och förberedelser och riskerar sitt liv flera gånger om? Vad är det som driver en att fortsätta framåt när stormvindarna viner och kölden ligger på en dödligt låg nivå? Vad och varför?

Kanske ger Linda Rosing svaret, när hon intervjuas i DN idag: "Jag vill bevisa för mina föräldrar att jag är duktig, jag vill att de ska känna sig stolta och säga det till mig. När jag viker ut mig handlar det inte om att vara fin för killar, det är för att mina föräldrar ska se mig. Jag har aldrig hört dem säga att de är stolta över mig. Den dagen ser jag fram emot."

Fredrik hyllas som en hjälte och äventyrare. Linda hånas som en naiv bimbo. Men de förenas i sitt gemensamma mål. Att bli sedda. Att bli bekräftade. Att ens föräldrar ska vara stolta.

Men det måste väl finnas enklare sätt?

Lusse lelle

För första gången på flera år blev det inget luciafirande för min del. En av de braiga förmånerna med att jobba i riksdagshuset är nämligen att någon av de stora kyrkokörerna i stan brukar komma och uppträda på lucidagens morgon. Glögg, vacker sång och skön stämning är en fin tradition. Och så brukar det alltid vara lite kul bonus med småtärnorna som svimmar... (någon sa att de håller ljuset för nära ansiktet och därför får syrebrist!?)

Jag minns min barndoms luciatåg i missionskyrkan. Det är inga ljusa minnen. Inte bara att man skulle tvingas bära en hemsk stjärngosseutstyrsel. Dessutom skulle det sjungas. Tärnorna var alltid så många, och kunde gömma sig i mängden. Men vi pojkar var bara fyra. Och ingen av oss hade direkt fått några skönsångargener i arv. Tillställningen var säkert lika pinsam för våra föräldrar som för oss.

Gud, varför hörde du inte vår bön? Jag hade gärna betalat ett halvårs veckopeng för lite syrebrist!

Söt som socker

Var till the English Shop i Söderhallarna idag. Skulle bara handla lite småsaker till dear mother inför vårt traditionella brittiska juldagsfirande. Men kan inte låta bli att gå runt och sukta bland alla godsaker de har. Marmelader, teer, kakor, choklad, gelegodis...mmm! Och så klart efterrättsmixar i regnbågens alla färger och med oklart innehåll.

Jag köpte två paket med ett pulver som blandat med hett vatten blir som gele ("strawberry flavour"). Varva med stelnad vaniljsås, grädde och lite annat så får man världens i särklass godaste efterrätt! Inte den mest näringsrika desserten kanske. Men sen när blev vitaminer godare än socker?

Little Red Corvette

Jag har fått en bil. Den är jättefin. Och röd. Vi har varit ute och åkt hela kvällen, min bil och jag. Tutat på cyklister, tittat på älgar som sprang över vägen och nästan kört på en motorcyklist. Mestadels har vi bara kört runt inne i stan och tagit det lite lugnt, men det hann bli en kort tur ut på landet också. Den går som en klocka och är hur lättkörd som helst. En riktigt pärla.

Himla praktisk är den också. Man kan gå och leta efter nåt gott i kylskåpet medan den kör vidare på egen hand. Så tutar den lite när det blir en jobbig situation som jag som van förare får rycka in och lösa. I en vägkorsning fick vi frågan "Är det vanligt att unga män överskattar sin körförmåga?" Dum fråga. Vi kryssade nej på den och körde obekymrat vidare. Min lilla röda virtuella bil och jag.

Kraschlandning

Julkonsert i Sankt Jacobs kyrka i Kungsträdgården. Det är andra advent och stämningsfullt som det sig bör.

På få platser är historiens vingslag så tydligt hörbara som i en gammal kyrka. Medan de ljusa stämmorna från kören lägger sig mjukt över kyrkbänkarna, och lågorna på de oräkneliga stearinljusen fladdrar i draget från publikens andhämtning, tänker jag på alla dem som suttit här före mig. På alla de tusen och åter tusen som har genomlidit predikningar, uppfyllts av lovsång, fått tröst i sin förtvivlan och bannats för sina synder.

Jag studerar altartavlan med sina skulpturer och utsmyckningar. Otaliga är de som faschinerats av figurerna, förgyllningarna och de vackra målningarna. Jacobs kyrka byggdes för över 350 år sen. I en tid då det var få som kunde konsten att läsa, och det istället var målningar som dessa som gav liv till prästens ord. Kanske de enda bilder som vanligt folk såg i sitt liv. Generation efter generation av församlingsbor har i århundraden drömt sig bort i de bibliska berättelserna. Historiens vingslag ekar under de mäktiga valven.

När jag kommer hem googlar jag på St Jacob. Läser att den gamla altarutsmyckningen försvann för länge sen, och att den nuvarande uppfördes i samband med en omfattande renovering på 1930-talet. Figurerna föreställer några församlingsanställda samt konstnären själv. Det skulle lika gärna kunna vara Folkets Hus i Surahammar.

Ätstörning

För att äta julbord krävs strategi, något som ganska få vet om eller klarar av att lägga upp. Vilket ju är lite märkligt med tanke på den långa tradition av julhetsätande som ändock finns i detta land. En del tror att de tips som så här års brukar spridas i kvällstidningarna är rätt väg. Men blaskorna har ju fel om det mesta annat, så varför skulle de vara trovärdiga i denna fråga? Visst kan man äta en hel måltid baserad på revbensspjäll, lax och löjrom. Men hur gott är det egentligen?

Endast den som har lång erfarenhet vet att tänka annorlunda. Vet att det kritiska momentet är att klara av att motstå det bländverk som dukats upp inför de svultna gästerna. Om du ska bli en framgångsrik julbordsbesökare gäller det att börja med att inspektera de mörka hörnen. Var finns dessertbordet? Och vilka skatter döljer sig på det?

Idag har H och jag gjort vårt bästa för att skövla dessertbordet på Hamburger Börs. Definitivt ett av de bättre som funnit sin väg till min mage. Tiramisu (serverades i långpanna!), chokladmousse, dito pannacotta, konfekt och olika sorters småkakor är bara ett axplock av läckerheterna.

Den sista tuggan tog jag för 11 timmar sen. Sockerchocken har fortfarande inte gått över.

Identitetskris

Ikväll är det exakt åtta veckor sen som jag loggade ut från min dator, och för sista gången stängde dörren till mitt arbetsrum vid Mynttorget. I nästan två decennier har jag arbetat för partiet. Först som frivillig entusiast, de senaste elva åren som tjänsteman inom den högsta ledningen. I oktober klev jag av tåget.

Under alla dessa år har jag alltid försvarat partiet. Inför familj och vänner, på fester med onyktra okända ibland otrevliga människor, i officiella sammanhang både i jobbet och privat. Alltid vara partisten. Ett med partiet.

Men bakom kulisserna finns det som försöks döljas inför tevekamerorna. Maktkåta, giriga människor som fixar jobb till kompisar, släktingar och älskarinnor. Som utnyttjar systemet för att få mer trots att man redan mycket har. Som ljuger, myglar och konspirerar.

För två månader sen stängde jag dörren. Men många av mina vänner utanför den politiska sfären vet fortfarande inget. Att inför sig själv inse och medge att det man trott på och slitit för inte var mer har varit svårt. Det som skulle vara annorlunda visade sig vara blott en illusion. Men fortfarande håller jag skenet uppe. Allt är bra. Fortfarande talar jag om partiet som "vi". Det är lättast så.

Det kommer en tid då jag inte längre försvarar partiet i diskussionen på efterfesten. Det är med väldigt blandade känslor jag ser fram emot den natten.

Kursändring

Mitt engagemang i Sveriges största humanitära frivillgorganisation har länge varit vacklande. Möten, möten, möten, remisser, handlingsplaner och fler möten. Lägg därtill insamlings- och medlemsvärvningsmål som är långt bortom realismens gränser. Det ska vara kul att vara frivillig. Men det är det inte.

Ikväll ännu ett möte. Om ett nytt projekt som började så bra men sen tagit en riktning som jag inte tycker är speciellt intressant. Vi dricker chai-te. Hälften varmt vatten, hälften kokt mjölk. Smaksatt med kanel och kardemumma. Och lyssnar på Annie som har kommit för att dela med sig av sina erfarenheter av ett liknande projekt. Hon inspirerar, entusiasmerar, peppar och övertygar. Helt plötsligt känns allt väldigt meningsfullt och rätt igen.

En person, en timme, en fika och plötsligt har det skepp jag nyss var på väg att lämna satt fulla segel och återfått styrförmågan. I farten tackar jag ja till valberedningens fråga om att bli ordförande igen. Fler möten. Det ska bli roligt!

Space Oddity

Fullmånens bleka sken lyser upp ett land med rymdfeber. Trettifem år efter att Apollo 11 landade på månen ska en svensk ut och åka. Men hallå, vad är grejen? Han ska inte ens till månen, bara snurra några varv runt jorden. Det gjorde en rysk hund på 50-talet.

Vår alldeles egna astronaut tror att det finns liv i rymden. Det kanske det finns. Men det vill ju inte träffa oss så varför bry sig?

Om den snygga tjejen man hoppas på inte svarar på ens sms eller ringer som hon lovat så borde till och med en som disputerat i partikelfysik inse att hon inte vill ses igen. I årtionden har världen sänt ut radiosignaler i rymden och skickat rymdsonder med meddelanden. Men ingen ringer tillbaks. När ska vi fatta?

Löpande band

Ett rekryteringsföretag söker nya kandidater. Över hundra personer trängs i ett rum utan luft för att höra om företagets organisation. Ingen bryr sig. Därefter är det köbildning till listorna med intervjutider.

Efter två timmars väntan får varje förhoppningsfull träffa en rekryterare och fem korta minuter på sig att sälja in sin enastående förträfflighet. First impression last. Någon andra chans hinns inte med. Kvinnan 55+ med det ovårdade håret och den stora kaffefläcken på blusen kommer tillbaks och säger glättigt att intervjun gick bra. Ingen i rummet tror henne.

Bedömning på löpande band. Inte olikt en Idol-uttagning. Men vi slapp i alla fall sjunga.

Bakom fasaderna

Åt lunch med Jenny idag. På en Thai vid Medborgarplatsen. Hon berättade om en föreläsning på sitt jobb där de fått lära sig att prata Med varandra, inte Om sina kollegor. Jag kom då att tänka på Metallica-dokumentären "Some kind of Monster" som gick på teve igår. Om när de hårdaste av de hårda gick i gruppterapi för att lösa sina interna problem.

När terapeuten frågar Lars Ulrich varför han inte kan prata med sin far om deras relation, när han kan formulera det i terapisoffan med de andra bandmedlemmarna, så blir han svarslös. Pappan, som står brevid, skruvar besvärat på sig.

Varför är det så svårt att möta någon annans ögon med ärlighet? Varför sinar orden när man ska formulera en uppriktighet inför de som står en närmast? En inlånad femtusenkronorskonsult har knappast svaren. Möjligtvis en miljonerdollarsterapeut. Men jag orkade inte se klart filmen så jag fick inte veta. Och det spelar kanske inte så stor roll. Jag gör som alla andra, och gömmer mig bakom en anonym bloggsignatur istället.

Nätdejting

På Blocket kan man hitta mycket skojigt. Ramlar över en dejtingsida som är till salu. För ynka 10 miljoner får man tillgång till hela hemsidan, databaser och alla inloggningar.

Jag antar att tanken är att man ska köpa den för att tjäna pengar. Men den som äger en dejtingsida äger ju också makten att radera vem man vill. Till exempel alla av manligt kön under 55... Eller att hacka deras sidor och ta över deras identiteter!

Varför sitta och meta när man kan jaga stimmet med nät? Jag ska nog ta och ringa banken imorgon, borde kunna belåna lägenheten lite mer.

Vinstvarning

Köpte tolv skraplotter på Stadsmissionen häromdan. Enligt texten på baksidan ska det vara vinst på var 4,2 lott, d v s bland mina 12 lotter borde det vara 2 till 3 stycken med vinst. Men jag har oddsen med mig: hälften av dem faller ut med vinst. Tar ett snabbt beslut att satsa järnet och gå All in. Om man inte vågar satsa kan man ju aldrig vinna! Får sex nya lotter, varav 3 med vinst. Fixar snabbt nya lotter. Men den här gången är det bara nitar. Spelet är slut.

Jag gjorde det klassiska felet att inte lägga av när det gick bra. Det som skiljer proffsen från amatörerna i den här branschen. Men, what the heck, det viktigaste är ju inte att vinna. Det viktigaste är att nästa gång som någon sträcker fram en mugg och en handtextad lapp mot mig i tunnelbanan, så kan jag med gott samvete vända bort blicken och hasta vidare.

Fredagsnöje med Bellman

Stadsvandring i Gamla Stan en fredag kväll. Ett helt oplanerat, ganska annorlunda men ändå väldigt trevligt fredagsnöje. Det är Stefans bostadsrättsförening som arrangerar och jag tar chansen och hänger på.

"Fredman" och hans tidsenligt utklädda kumpan är mer än lovligt runda under fötterna redan innan vi startar. Så det tar oss ungefär en timme att vandra de första ca 20 metrarna från Staffan Sasses gränd till Köpmangatan. Ytterligare 1,5 timme senare har vi gått en kort promenad runt slottet. Våra guider har glömt bort verser i samtliga sånger de försökt framföra, gett oss olika versioner av samma historier vid gator vi passerat. Samt vid några kritiska lägen under vandringen tagit stöd av diverse husväggar för att hålla balansen.

Jag är tveksam till om jag lärde mig så mycket nytt. Men vi hade väldigt roligt. Och det är väl det som är det viktigaste med en fredagsunderhållning!

Att bli gammal

Under mig bor en äldre man som inte tål ljud. Han kommer ibland upp och bultar på min dörr och skäller för att jag dammsuger mitt på dan, eller har vänner hemma på en enkel middag någon kväll. Men trots att han förpestar min tillvaro kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom, som så lätt blir så störd av så lite.

I olika sammanhang har jag haft en hel del med äldre människor att göra. Många är jätterara; omtänksamma, snälla och kanske lite småtrevligt vimsiga. Så som en gammal tant eller farbror ska vara. Men tyvärr är alldeles för många istället både otrevliga, egoistiska, fördomsfulla och trångsynta.

Det som skrämmer mig mest är att dessa människor en gång var annorlunda. Och en dag kommer jag kanske att vara som dom.

Buuu!

Klockan är strax efter tolv. Novembermörkret ligger sedan många timmar sänkt över staden. Fönster efter fönster slocknar, det är dags att gå till vila för att orka möta en ny arbetsdag. Men samtidigt är tiden inne för nästa skift att gå på - spöktimmen är här!

Min mormor trodde på spöken. Klart man gör när man själv har sett ett, eller hur!? Men samtidigt är det nu över tio år sedan hon gick bort och jag har inte sett skymten av henne sen dess. Så kanske hade hon trots allt fel? Men jag vill inte tro det. Ens mormor, som levt så länge, borde ju ha koll på så grundläggande frågor som de om livet och döden. Eller finns det vissa kriterier man måste uppfylla för att bli spöke? Mormor var, så vitt jag vet, inte olyckligt kär. Hon nämnde heller aldrig något om att hon hade ett stort behov av att komma tillbaks och hämnas någon. Så som de klassiska spökena brukar göra.

Jag tror inte att det finns någon Gud, och inte heller på någon himmel eller helvete. Men att tillbringa de kommande tusen åren som maskföda lockar inte jättemycket. Och jag vill absolut inte missa mitt eget begravningskaffe! Så på nåt sätt måste jag komma på hur man ska göra för att bli spöke. Innan det är dags att plocka ner skylten. - Alla tips mottages tacksamt!