Packat och klart

Hattifnatt styrde imorse kosan söderut, närmare bestämt till den skånska metropolen Malmö. Och naturligtvis måste detta rapporteras. Så här kommer ett rykande färskt reportage - live från bloggens utsände!

När jag klev ut ur stationshuset var det första som slog emot mig lukten av våt betong. Minns genast Jennys tips om gropen med stort G, som inte får missas om man är gropnörd som jag. Och den är sannerligen imponerande. Gropen som så småningom ska bli Citytunneln och en ny underjordisk järnvägsstation. Men jag sliter mig loss, det finns ju så mycket annat att se också!

Under parollen "Effektiv turist, javisst!" hinner jag på några få timmar se två fasadklättrande fönsterputsare på Turning Torso, känna på de solvarma tegelstenarna på Malmöhus slott, titta på Öresundsbron (på avstånd dock), spana på solbadande bikinibrudar på kajen i Västra Hamnen, klättra genom en ubåt och fingra på diverse tekniska manicker på Teknik och Sjöfartsmuseet, väja för två oroligt vakande gåsförälder med nyfödda gula dunbollar i släptåg i Slottsparken, äta glass på Lilla torg* samt kolla på utställningen om de vita rödakorsbussarna på Humanitetens Hus.

Senast jag var här regnade det i två hela dar, men nu visar sig staden från en mycket bättre sida. För en turist finns det både det ena och det andra att välja på. Alltid hittar man väl nåt. Och om inte annat kan jag tänka mig att besöka piren i Västra Hamnen igen... Men någon recension av det lokala köket kan jag tyvärr inte ge. Min resa är för kort för att jag ska våga riskera att störa tarmfloran, så det får bli en klassisk McBurgare.

Men nu känns det ändå som om jag är tämligen klar här. Återstår att bli packad. Vilket ju alltid är roligast i glada vänners lag. Så därför vänder jag näsan norrut, mot brudarna i Lund. Mitt tåg går kvart över sju imorrn bitti. Det ska nog hinnas med en och annan pilsner innan dess!

*Faktum är att jag köpte en glass på Lilla torg - trots att jag egentligen inte alls var sugen på glass - bara för att kunna skriva att jag ätit glass på Lilla torg. Trovärdighet är A och O för en seriös resereporter!

Skogsmullar i storstan

Det bränner varmt och skönt genom ozonhålet när jag styr ut på Riddarfjärden. I motvinden får magmusklerna jobba lite extra, men det känns att vinterns teknikträning på gymmet ändå gjort en del nytta. Girar runt Reimersholme och en vägg av plåt tornar upp sig om styrbord när jag paddlar förbi m/s Sunnanvik som ligger vid Liljeholmskajen och lossar cement. Vid Hornstulls strand gräver en grävskopa djupa hål i kajen och på Liljeholmsbron är trafiken som vanligt tät och högljudd.

När jag en kort stund senare vilar på paddeln och sakta svänger runt Årsta holmar guppar några sothöns och herr och fru Storskrake förbi. En vitsippsäng breder ut sig på en av holmarna. Solen glittrar i vattnet och doften av tjära från en av båtklubbarna smyger över viken. Av stadens oljud hörs nästan inget. Det är helt lugnt, bara några måsar som kivas.

Stockholm är en märklig stad. Ena stunden ful, larmig, smutsig och skräpig. Betong, klotter, bilar och buller. Men sväng om ett hörn och du befinner dig mitt ute i klorofyllen. Med ett djurliv som är ganska häpnadsväckande för en miljonstad. Det känns aningen schizofrent. Men sån är effekten av att välutbildade naturromantiker köpt upp innerstan. Inte nog med att vi ska ha nära till en storstads hela nöjesutbud, kunna cykla till jobbet och krypa hem från krogen. Vi ska ha skogen inpå knutarna också.

Bredvid huset där jag bor växer det en stor gran. Den skymmer utsikten för några lägenheter och därför har de boende uppvaktat staden (på vars mark granen står) om att få hugga ner den. Men tydligen finns det bara fem granar på Södermalm, så därför måste vi vara rädda om de som finns.

För något år sedan ville man bygga ett nytt hus i grannkvarteret. En liten gräsmatta, några buskar och en ful klippa skulle bli lägenheter. Men genast ordnades det med namninsamlingar bland de som redan har någonstans att bo. "Bygg gärna, men inte här" var slagordet. Precis som så många gånger förr.

Jag har också varit skogsmulle en gång. Och visst är det trevligt med blommor och fågelsång. Men för den skull behöver man inte krama varje träd som finns inom räckhåll. Nej, då är det väl bättre att samla all betong på ett ställe: i stan - där skogen redan är nedhuggen och marken asfalterad. Så låter vi den natur som finns vara i fred!

Den nakna sanningen?

En fördel med att sitta ensam hemma och skriva är att ingen vet hur man ser ut eller är klädd. Håret kan vara tovigt och otvättat. Kläderna både trasiga och omoderna. Den som ska tycka i en tevesoffa däremot, måste båda stylas och sminkas. Jag tycker också, men mitt utseende har ingen betydelse för mina åsikter. Nackdelen är att jag visserligen aldrig kommer att bli en kändis om ingen vet hur jag ser ut. Jag kommer aldrig att få slinka före i kön på Stureplan eftersom jag är "han från teve". Men jag tror att jag kan leva med det. Eftersom jag ju inte är Bert Karlsson så skulle jag ändå aldrig våga säga vad jag egentligen tycker när tevekamerorna riktades mot mitt håll.

Dessutom, om jag var med i teve lika ofta som jag skriver här, så skulle mitt klädkonto skena som en bistungen häst (det är bara politiker som har samma kläder två gånger i teve). Men nu behöver jag ju inte ens ha några kläder på mig. Vad vet ni om huruvida just dessa bokstäver skrivs i bara mässingen? Eller inte. Ni kan ju gissa! Jag varken dementerar eller bekräftar.

Visst skulle jag kunna installera en webcam. Men det är ju roligare att kittla er fantasi. Så får ni chansen att skapa er en egen bild i huvudet av en stor författare i arbete...

World Wide Web

Natten mellan måndag och tisdag den här veckan gick Hattifnatt och blev en globetrotter! Helt utan min vetskap eller inblandning. När jag ikväll kollade besöksstatistiken så såg jag nämligen till min stora förvåning att de första utländska besökarna hittat hit. Fem kineser, en taiwanes och en spanjor har följt diskussionen om min nya cykel. Fascinerande! Speciellt som man inte kan googla sig hit (jag har inte lagt upp adressen i sökmotorerna) utan man måste ha länken själv.

Jag tänkte skriva en hälsning till mina nya vänner från långtbortistans. Men tyvärr stödjer inte min browser kinesiska tecken, så det får vara. Dessutom är ni säkert industrispioner som är ute efter hemligheten bakom svenska kvalitetscyklar. Och det är nog dumt att börja skriva meddelanden till utländska hemliga agenter på sin hemsida. Rätt var det är knackar väl Säpo på dörren och man blir bortsläpad av CIA och flugen till något hemligt läger.

Med tanke på hur nojiga jänkarna brukar vara finns jag säkert redan på deras lista. Mitt öde är beseglat - flygplanen lyfter troligen vilken minut som helst! Så om det inte kommer några nya bloggtexter de närmsta dagarna så vet ni vad som har hänt. Då vore det schysst om nån kunde ringa Amnesty och be dem lobba lite för mig. Hälsa att jag varit medlem länge, så kanske jag får lite förtur!

Snabba cykelaffärer

Jag har länge behövt en vardagscykel. Visserligen promenerar jag mer än gärna både halvmilen och mer därtill om det behövs, men ibland finns det inte tid att traska. Dessutom är det ju rasande trevligt att cykla nu när vårvärmen slår alla rekord.

Min förra hoj och jag skildes åt efter en smärre dispyt under en krogrunda förra sommaren. Det var visserligen ingen märkvärdig cykel: en sån där Asientillverkad sak som kommer i kartong som man får släpa hem och skruva ihop själv. Och kvaliteten var ju så klart därefter också, fanskapet rostade ihop redan efter ett par år. Men trots att styrstången glappade betänkligt, fotbromsen gett upp fullständigt och silvertejp höll andra väsentliga delar på plats, så fick den länge duga i brist på bättre. Ända tills en varm augustikväll då den till sist ledsnade på mig och låset slutade fungera. (Så om det är någon som behöver en cykel – ett renoveringsobjekt som det ju brukar heta i annonserna - varsego! Den står låst runt en lyktstolpe utanför El Mundo på Erstagatan. Glöm inte att ta med vinkelslipen för att kapa blocklåset bara.)

Jag satte mig därför i eftermiddags och surfade på Blocket efter en ersättare. Inget mer importerat billigt skit vill jag ha. Nej, robust svensk design håller bäst i längden. Och följer det med lite retrokänsla också så är det så klart pluspoäng. Vis av tidigare surferfarenheter vet jag att de bra och prisvärda objekten alltid försvinner innan man knappt hinner blinka, men jag hittar faktiskt några bra cyklar utlagda senaste dygnet som ingen annan hunnit få korn på än.

Ett par telefonsamtal senare sitter jag på gröna linjen mot Hökarängen. Affären görs snabbt upp och 400 spänn fattigare är jag nybliven ägare till rödvit skönhet av märket Monark. Den har säkert 50 år på nacken och är rostig både här och där. Men den har riktigt lyse med dynamo och går som en klocka när jag trampar hem mot Södermalm. Och den skramlar knappt ett dugg. Vad kan man mer begära?

Mitt liv som konsult

Jag är i konsultbranschen. Relationskonsultbranschen. Av någon anledning anser en del av mina vänner att jag är den stora experten på kärleksrelationer. Riktigt hur jag fått det ryktet är för mig outgrundligt. (Kanske är det så enkelt som att jag är den enda i vänskapskretsen som anses kunna hålla tyst, vilket denna text i såna fall motbevisar fullständigt.)

Under vintern har jag med varsam hand guidat några av mina vänner genom relationsmystikens skärgård. Jag har hjälpt dem kryssa mellan blindskär och förrädiska grund. Periodvis har jag fått överta kaptensansvaret för såväl formuleringar av flirtiga mejl som val av tillfälle för att skicka heta sms. Jag har tipsat om bra restauranger för den första dejten, varit smakrådgivare av presenter och avrått från onyktra och oövertänkta uppvaktningar sena lördagskvällar.

Mina klienter har likt barn vårdats under mina faderliga beskyddar-instinkter, och försiktigt fått pröva att stå på egna darriga ben. Och det har gått riktigt bra för dem. På varsitt håll är två dejter nu på väg att växa till något mer. Och likt alla föräldrar kan jag, med en blandning av stolthet och vemod, bara se på när de nu klarar sin seglats på egen hand. Igår berättade H - som bara för några veckor sen inte kunde skicka ett enkelt mejl till sin dejt utan att först bolla formuleringarna med mig - att hon nu helt plötsligt gått i säng med karln ifråga. Det gjorde mig mållös. Jag var ju inte tillfrågad om det lämpliga i det hela. Experten var helt plötsligt inte längre behövd.

Tyvärr är det en del av det här jobbet. När det gäller relationer är alla tal över två minst en för mycket. Men jag vet att konjunktur-cykeln vänder uppåt igen. När den grå vardagen smyger sig på, sexlivet torkar ut och tankarna om huruvida gräset är grönare någon annanstans kommer. Då behövs vi konsulter igen. Ni har mitt telefonnummer. Och under tiden håller jag mina expertkunskaper uppdaterade via kvällsblaskornas söndagsbilagor.

Frihet i ett plåtskal?

Påsktider är också konstrundetider. Och bor man inte i trakterna av Österlen så duger södra Dalarna gott. Vi hinner med över 30 visningar på två dagar i byarna kring Säter och Avesta. Glada och taffliga amatörer blandat med halvproffs. Jämfört med vernissager i storstan så är det så mycket trevligare med besök hemmahos. Vi besöker lador, logar och vardagsrum. Och de bjuder på smågodis och whisky istället för torra chips och surt vin, vilket så klart ger pluspoäng.

Passar också på och tar en tur på egen hand i föräldrarnas bil. Äntligen köra helt själv för första gången. Få uppleva friheten som folk brukar prata om. Men vad då frihet? På min cykel kan jag känna vinden i mitt hår, höra fåglarna och känna dofterna från skog och ängar. I min kajak finns inga väjningsregler eller hastighets-begränsningar att bry sig om. Jag tar mig vart jag vill hur jag vill när jag vill. Men instängd i en plåtlåda som luktar plast, olja och avgaser hittar jag ingen frihetskänsla. Att åka rakt fram på tråkig väg tillsammans med en massa andra, gud så tråkigt! Jag tröttnar efter trekvart och vänder hem igen. Besviken. Har jag tagit alla dessa körlektioner för detta? Jag kommer nog aldrig att bli en ny James Dean.

Att bocka av

Många människor skriver listor. Packlistor, inköpslistor, att-göralistor. En del är mer listiga än andra. T ex känner jag en äldre man som varje vecka skriver en att-göralista för de kommande sju dagarna. Överst varje dag står det "Äta frukost." Sen skriver han upp allt som händer, varje telefonsamtal han ringer och vad som kommer med posten. En förteckning över livet liksom. Andra som för detaljerade listor försvarar det med att man känner sig duktig om man får bocka av många saker. Och skriver man upp även de mest basala sysslorna så blir det så klart många bockar att bocka.

Även jag skriver listor. Men eftersom det ju finns roligare saker att göra i livet så blir det inte så ofta och så många saker att göra. Bara de riktigt stora och långsiktiga projekten hamnar där. Nackdelen med det är så klart att man inte så ofta får uppleva den tillfredställelse som bara en riktigt bock kan ge.

Men idag är jag också lite Bror Duktig, och min att-göralista har blivit ett projekt kortare. Trafikinspektören blev nämligen helt charmad av min redogörelse för hur Döda-vinkelsensorn fungerar på den splitternya Volvo jag körde. En kvinnlig inspektör kanske hade brytt sig mer om den tant som höll på att mista livet på ett övergångsställe. Men vi män har ju alltid haft en bättre förmåga att fokusera på väsentligheterna i tillvaron. Så det lilla rosa plastkortet blev mitt. Tack och bock!

Stenar

I min ungdoms glada dagar brukade jag åka på scoutläger varje sommar. För er stackare som aldrig fått åka på något scoutläger, så kan jag berätta att det är en tillställning där en massa ungdomar i gröna skjortor tältar, eldar, bygger saker och sjunger hurtiga sånger. Riktigt roligt faktiskt!

Varje läger är indelat i avdelningar med olika namn. Och till traditionen hör att respektive avdelning skriver en skojig sång eller hejig ramsa om sin avdelning, som man sedan framför vid någon av veckans lägerbål. En gång - jag vill minnas* att det var på Scoutihop på Skräddartorp 1983 - hette vår avdelning "Stenen". När de andra scoutpatrullerna vid lägerbålet sjöng söta små sånger om träd, blommor och annat fånigt, så diktade vi ihop följande käcka ramsa:

Stenen är rund - rundast är vi!
Stenen är dum - dummast är vi!
Stenen är hård - hårdast är vi!
Stenhård!

I helgen tvingades min plånbok och jag konstatera att ingenting har förändrats på tjugofem år. Stenar är runda, dumma och hårda. Och självrisken för plåt- och lackskador på en hyrbil hos OKQ8 är exakt 1500 kronor.

* Att jag kommer ihåg en fånig ramsa från sommaren 1983 måste väl vara ännu ett bevis för Alzheimern! Nutidsminnet försvinner alltmer och återgången till barndomen har börjat. Vad kommer härnäst, bloggtexter om min första skoldag, eller kanske rent av recepttips på trolldeg??