Den första riktiga föreläsningen på universitetet. Även nu är det svårt med sittplatser till alla. "Det brukar alltid försvinna några stycken efter ett par veckor" förklarar föreläsaren. Sen tar hon en krita och börjar skriva på svarta tavlan. Nittonåringarna kan inte läsa vanlig skrivstil och avbryter flera gånger, men jag är mest fascinerad över att det fortfarande finns kritor och svarta tavlor.
På ett universitet!
Föreläsaren klargör att frågor under lektionen inte är tillåtna. "Spar dem tills på fredag så börjar vi den föreläsningen med tio minuters frågestund. Och om ni inte kommer ihåg dem då så var det nog inte så viktigt." Ursäkta, men var tog den akademiska diskussionen vägen? Jag är van vid att man frågar – och ifrågasätter – kring det som föreläsaren säger. Här får vi inte ens be om ett förtydligande om vi inte förstår.
Sen får vi välja klassrepresentanter och rösta om att dom som kommer fem minuter för sent inte får komma in på lektionen utan får vänta utanför till nästa rast. Rösta om! Visst, som gammal kåraktiv är jag positiv till studentinflytande. Men det här är ju absurt! Min bänkgranne Grodan fnissar uppgivet åt spektaklet och dunstar på lunchrasten. Jag börjar sakta förstå varför humanister och samhällsvetare inte brukar gå på sina föreläsningar.
I den förra bloggen jämförde jag lokalerna med en gymnasieskola. Men det här är inte ens som på gymnasiet. Snarare mellanstadiet. Den enda skillnaden är nog att de söta flickorna i bänkraden framför inte har flätor som man kan rycka i när man har tråkigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tur att det finns söta flickor i bänkraderna i allafall. Många verkar det vara också. Det kan väl på sikt få upp Universitetet från jumboplats?
för övrigt anser ingen vettig person att stockholms högskola är ett riktigt universitet. det är som att kalla karlstad, växjö och de andra småskolorna för universitet. peter går på tallkrogen university
Skicka en kommentar