En grop är alltid en grop!

Åt lunch med kansliets stora Casanova idag. Och diskuterade dejtingstrategier. Han tror på teorin om att man ska verka vara ointresserad för att få de riktig stora fiskarna på kroken. Precis som när man metar. Så länge man sitter och stirrar på flötet nappar det inte. Men så fort man vänder ryggen till en stund får man håven full!

Dess värre stämmer det säkert. Om inte flirt- och dejtingspelet vore så komplext skulle det inte heller finnas dussintals hemsidor och handböcker i ämnet. Men ack så onödigt det verkar! Medan den ena larmrapporten efter andra vittnar om ensamhushållens psykiska ohälsa och allt kortare livslängd så sitter singlarna hemma i sina mörka lägenheter och spelar svårflörtade på dejtingsidor.

Visst, jag kan hålla med om att den som är alltför påflugen lätt får desperationsvarning över sig. Som t ex den amerikanska astronautska som sträckkörde 150 mil iförd en rymdblöja - för att slippa ta kisspauser - för sin stora kärleks skull. Vissa kanske tycker att det är superromantiskt (iallafall om tänker bort den lilla detaljen med blöjan). Men man får nog ändå räkna med att bli lite desperationsstämplad efteråt!

Eller är det så att vi egentligen inte alls spelar? Vi är inte ointresserade, vi är ofokuserade. I dagens snabba samhälle händer det hela tiden så mycket att det omöjligt går att koncentrera sig på en och samma sak någon längre stund. Och som kille - som dessutom knappt kan hålla två tankar igång samtidigt - dyker det ständigt upp nya intressanta saker att titta på. Nåt om sport, eller bilar. Kanske en ny teknisk manick eller ett par snygga bröst som guppar förbi på gatan. Eller en spännande grop. (Det finns ju så många spännande gropar!)

Varför tjejer spelar svårflirtade vet jag däremot inte. Men jag gissar att ert ointresse egentligen mest är en fasad för att ni surar och är avundsjuka på att vi tycker att en grop kan vara mer spännande än vad ni är?