Att bygga en trappa tillhör förvisso inte de allra största bedrifterna i mänsklighetens historia. Inte som att flyga till månen eller upptäcka Amerika precis. Men ett litet steg för en människa kan vara ett stort steg för mänskligheten. Och utan en trappa kan ju man inte ta några steg alls!
När jag sitter i det gassande solskenet och timme efter timme bearbetar de tjocka brädorna med mitt stämjärn och min hammare känns det väldigt genuint på något vis. På samma sätt - med endast några enkla verktyg - byggdes en gång de skepp som stolt seglade över världshaven. Det är en stolt tradition jag nu för vidare när den nya trappan till mina föräldrars balkong karvas fram ur några grova timmerstockar. (Ok, jag kanske tar i lite, men det kändes nästan så!)
När jag hukandes på gräsmattan sågar upp brädorna snurrar cirkelsågens skarpslipade klinga bara någon decimeter från mitt skrev. Minsta lilla konstruktionsfel i Clas Ohlsonmaskinen och jag kan omskola mig till kastratsångare. Men den håller - jag är fortfarande man! Och som alla män är jag ju som manligast när jag får bygga och snickra lite. Kan dessutom några farliga maskiner användas finns det inget som slår testosteronkicken. Vilket nog är bra. Efter allt prat om småkakor den senaste tiden har jag ett rykte att återupprätta!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
jag har för mig att det finns en historia om en ingenjörsstuderande som mätte ut fel så trappan till ett hus hamnade fel
Varför allt hype om ostindiefararen, när det finns en annan mycket mer värdig snickarbedrift i ett litet samhälle, någonstans i vänliga Västmanland?
Nu hänger jag inte alls med!? Vilken trappa? Och vilken snickarbedrift??
Skicka en kommentar