Not so sweet dreams

Jag avskyr drömmar. Inte kakorna alltså - nej, absolut inte små-kakorna! Utan såna som snurrar runt i ens huvud när man sover. Fast man varken vill eller har bett om det.

Riktigt otäcka mardrömmar är inte de värsta. Kanske för att jag så sällan har dem. De drömmar som jag tycker mest illa om är istället de som är väldigt verkliga men ändå en aning skruvade. Där huvudpersonerna beter sig illa. Men inte så mycket att drömmen blir orealistisk.

Surrealistiska drömmar kan man ju oftast bara skaka av sig när man vaknar, och för det mesta är de raderade ur minnet innan man ens hunnit lyfta huvudet från kudden. Men de drömmar som är väldigt verklighetsnära dröjer sig ofta kvar. Ligger och gnager i bak-huvudet. Jag vet att det var en dröm, men det kunde lika väl ha varit på riktigt. Så då skulle de människorna som var med i den ju kunna ha sagt eller gjort precis så. Varit precis så utstuderat gemena och illvilliga.

Och så går jag runt och är på dåligt humör. För något som inte har hänt och aldrig kommer att hända. Som t ex den gången för några år sen när jag som chef höll i en ganska infekterad löneförhandling, och jag en natt drömde att en av de fackliga företrädarna på egen hand höll presskonferens om förhandlingsläget. Jag var sur på honom i flera dar för det.

Nu tänker jag inte berätta vilka personer som figurerade i den dröm som inspirerade till denna text. För även om ingen av dem står speciellt högt på min popularitetslista ens när jag är vaken, så är de faktiskt oskyldiga just den här gången. Fast det så klart, de för-störde flera timmar av en i övrigt väldigt fin dag så helt oskyldiga kan de ju inte ha varit…

Vaniljdrömmar är verkligen att föredra!