Strax efter klockan tre igår eftermiddag tvingades hoppet ge upp för verkligheten. Kvar fanns bara insikten om att all fortsatt vård var förgäves. Kroppens kamp mot den aggressiva sjukdomen förlorad. Egentligen visste jag det redan sen länge, men vissa saker vägrar förnuftet acceptera trots överväldigande bevisning. Och hoppet, det ack så fåfänga hoppet, är ju som bekant det sista som överger en. Men när den medicinska expertisen står maktlös kan utgången bara bli en. David kan inte ensam besegra Goliat.
Ända sen den 5 maj har jag sett fram emot den här dagen. Jag har svettats i mina tighta trikåer. Jag har plågats av kramp och träningsvärk. I mina knän har tusen glödgade knivar vridits om, medan jag vänt dövöronen till. Men jag har uthärdat. Och nu kände jag mig redo. Hade till och med förhoppning om nytt personbästa, trots att det var sex år sedan jag senast vågade mig på en så lång distans. Men av allt detta blev intet.
Mänskligheten har hittat på klusterbomber, stadsjeepar och dokusåpor. Men inför förkylningsbacillerna står vi fortfarande maktlösa. En tanke ilar genom hjärnan: kanske försöka i alla fall? Men förståndet segrar. En mil med en förkylning. Möjligtvis. Men tre? Aldrig. Det kan vara en chansning som blir ens sista.
För tio år sen drabbades jag av bakterien TWAR, också känd som orienterarsjukan eftersom flera elitorienterare och långdistanslöpare trillade ner stendöda. Mitt hjärta rusade och stod still om vartannat i flera månader. En intressant men inte speciellt angenäm upplevelse. Visserligen överlevde jag den gången, med det tog ett halvår innan jag var helt återställd. En resa som jag inte vill göra om igen.
Därför sitter jag nu hemma framför datorn och dricker apelsinjuice istället för att med regntunga steg närma mig Abborrbacken och de sista fem helveteskilometrarna till målet på Grönsta gärde. Det blev inget Lidingölopp i år. Och jag som har längtat efter den där pizzan sen mitten av augusti!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar