Cyklade till Solna i ett ärende igår. På vägen hem passerar jag Norra begravningsplatsen, och kan inte låta bli att ta en liten tur bland döingarna. Kyrkogårdar är alltid trevliga att strosa runt på. Och är man dessutom är en sucker på kändisar - som jag är - så är Norra det ultimata stället för lite strosande.
Här ligger inte bara den vanliga samlingen av läroverksföreståndare, kronoinspektörer och statskommissarier, som finns på många andra kyrkogårdar. Nej, här vilar också gräddan av Sveriges kändiselit från början och mitten av förra seklet. Strindberg, Branting, Alfred Nobel, Per Albin, Agnes von Krusenstierna och Folke Bernadotte, för att bara nämna några få. På mitt korta besök hinner jag springa på både en grevinna och en prins. Och en "Premiäraktör". Vad gör man för att få en sån titel på sin sten? Dog han knall och fall på premiären? Kanske tog sitt liv efter urusla recensioner??
Jag kan inte låta bli att räkna ut maskpopulationen. Enligt vissa källor så brukar det finnas ca 350 daggmaskar/kvm. Och eftersom den totala ytan på Norra begravningsplatsen är imponerande 62 hektar så finns det m a o minst 217 miljoner daggmaskar där. Det känns tryggt. Om jag nu skulle känna mig lite ensam på min ålders höst så kan jag se fram emot mycket sällskap i livet efter detta.
30 maj 2007
25 maj 2007
The final episode
Min teve, en trogen vän sen många år, ligger för döden. Han har mått dåligt hela våren så jag är inte helt oförberedd. Men det känns ändå tungt och sorgligt. Symptomen har accelererat gradvis, från vita blixtar som fräser förbi till att färgerna flimrar runt i konstiga tjocka streck. Det är uppenbart att det inte längre är en fråga om det oundvikliga, utan om hur lång tid vi har kvar tillsammans.
Samtidigt tror jag att den har haft ett ganska lyckligt liv. Växte upp som hotellteve, av storleken att döma* var det nog inte på något av de mer fashionabla hotellen i stan. Han har visserligen inte velat berätta så mycket om den tiden, men jag är tämligen säker på att han fick sin beskärda dos av dåliga porrfilmer som tonåring. Till sommaren är det exakt tio år sen som vi träffades för första gången och han flyttade hem till mig i min nya lägenhet på Söders höjder. Sedan dess har vi haft ett stilla och harmoniskt liv tillsammans. Visserligen råkade jag hälla ett glas mjölk i hans fjärrkontroll en gång. Men å andra sidan har jag skonat honom från såpaserier, Formel 1 och billiga amerikanska skräckfilmer. Så vi är överens om att låta udda vara jämt!
Frågan är hur jag ska göra hans sista tid så bra som det går? Ska jag titta på allt skräp som finns ett par dygn, för att förkorta hans lidande så fort som möjligt. Eller ska jag ransonera mitt tittande så att vi kanske får en längre och mer kvalitativ tid tillsammans? Eftersom jag tror att han också vill se hela säsongen av House, och det sista avsnittet sänds den 19 juni, så får det bli det senare. Jag ska vårda honom ömt dessa sista veckor och hoppas att han klarar sig hela vägen. För ingen vill ju sluta sitt liv utan att få veta om Dr House får till det med sin exfru eller inte!
*Den är ganska liten men fråga mig inte om tum å sånt för det begriper jag mig inte på!
Samtidigt tror jag att den har haft ett ganska lyckligt liv. Växte upp som hotellteve, av storleken att döma* var det nog inte på något av de mer fashionabla hotellen i stan. Han har visserligen inte velat berätta så mycket om den tiden, men jag är tämligen säker på att han fick sin beskärda dos av dåliga porrfilmer som tonåring. Till sommaren är det exakt tio år sen som vi träffades för första gången och han flyttade hem till mig i min nya lägenhet på Söders höjder. Sedan dess har vi haft ett stilla och harmoniskt liv tillsammans. Visserligen råkade jag hälla ett glas mjölk i hans fjärrkontroll en gång. Men å andra sidan har jag skonat honom från såpaserier, Formel 1 och billiga amerikanska skräckfilmer. Så vi är överens om att låta udda vara jämt!
Frågan är hur jag ska göra hans sista tid så bra som det går? Ska jag titta på allt skräp som finns ett par dygn, för att förkorta hans lidande så fort som möjligt. Eller ska jag ransonera mitt tittande så att vi kanske får en längre och mer kvalitativ tid tillsammans? Eftersom jag tror att han också vill se hela säsongen av House, och det sista avsnittet sänds den 19 juni, så får det bli det senare. Jag ska vårda honom ömt dessa sista veckor och hoppas att han klarar sig hela vägen. För ingen vill ju sluta sitt liv utan att få veta om Dr House får till det med sin exfru eller inte!
*Den är ganska liten men fråga mig inte om tum å sånt för det begriper jag mig inte på!
24 maj 2007
Med framtidspotential?
Fritidshus i Saltsjö-Boo på Värmdö. Liten matplats, trinettkök och två små sovrum. Boarea 25 kvadratmeter (som min första studentlägenhet ungefär). Inte sjötomt, inte ens lite havsutsikt. Men rött med vita knutar och "stor framtidspotential". Budgivningen startar på 2 750 000 kronor.
110 000 kronor/kvadratmeter är snudd på dubbla priset jämfört med innerstadslägenheter. I alla andra sammanhang hade det här klassats som försök till grovt bedrägeri och Sverker hade kommit springande med soptunnan och andan i halsen. Men det här Bostadsmarknaden 2007, och då är allt tillåtet. Till stor del kan jag hålla med. Det är svårt att inte tycka att om man är så dum att man pröjsar 3 mille för 25 kvm så har man för mycket pengar ändå.
Speciellt när man kan få sin sommarstuga helt gratis! Är det någon som har en lastbil att låna ut och vet en trevlig sjötomt nånstans?
110 000 kronor/kvadratmeter är snudd på dubbla priset jämfört med innerstadslägenheter. I alla andra sammanhang hade det här klassats som försök till grovt bedrägeri och Sverker hade kommit springande med soptunnan och andan i halsen. Men det här Bostadsmarknaden 2007, och då är allt tillåtet. Till stor del kan jag hålla med. Det är svårt att inte tycka att om man är så dum att man pröjsar 3 mille för 25 kvm så har man för mycket pengar ändå.
Speciellt när man kan få sin sommarstuga helt gratis! Är det någon som har en lastbil att låna ut och vet en trevlig sjötomt nånstans?
23 maj 2007
Musikabstinens
Musikåret 2007 suger ganska friskt än så länge. Bara två nya skivor av värde har släppts: Fläskkvartetten och Thåströms nya band Sällskapet. Båda visserligen ruskigt bra, men nu vill jag ha lite omväxling i cd-spelaren!
Och på konsertfronten har det hittills varit helt torrlagt. Vid den här tiden förra året hade jag varit på minst fyra större konserter, men nu verkar alla bra band ha fastnat på sofflocket. Om jag åtminstone hade haft en hyfsad konsertsommar att se fram emot. Men det enda jag hittar – och det efter ganska mycket letande – är att the Pouges återförenas och spelar på en festival i Göteborg i augusti. Eftersom jag aldrig hörde dem live när de var i ropet kanske det kan vara kul att se dem. Men bara kanske. Och En spelning gör ju ingen sommar!
År efter år har jag troget betalat STIM-pengar till er. Köpt era dyra skivor trots att det är stenålders att betala för musik numera. Och knappt en gång gnällt när plattorna varit halvtaskiga. Men nu är det pay back time - ut på vägarna med er! Och helst till en konsertscen nära mig!
I väntan på annat spenderar jag mina kvällar på YouTube. Bland alla kul klipp med forna storheter hittar jag en galen frälsningssoldat. Visserligen är det inte live här och nu. Men om jag vrider upp volymen på max, dricker fesljummen öl i plastmugg, trampar mig själv på fötterna (och spiller ut hälften av ölen) samt hoppar frenetiskt upp och ner under refrängen så kanske jag för en kort stund kan inbilla mig själv att det är på riktigt!
Och på konsertfronten har det hittills varit helt torrlagt. Vid den här tiden förra året hade jag varit på minst fyra större konserter, men nu verkar alla bra band ha fastnat på sofflocket. Om jag åtminstone hade haft en hyfsad konsertsommar att se fram emot. Men det enda jag hittar – och det efter ganska mycket letande – är att the Pouges återförenas och spelar på en festival i Göteborg i augusti. Eftersom jag aldrig hörde dem live när de var i ropet kanske det kan vara kul att se dem. Men bara kanske. Och En spelning gör ju ingen sommar!
År efter år har jag troget betalat STIM-pengar till er. Köpt era dyra skivor trots att det är stenålders att betala för musik numera. Och knappt en gång gnällt när plattorna varit halvtaskiga. Men nu är det pay back time - ut på vägarna med er! Och helst till en konsertscen nära mig!
I väntan på annat spenderar jag mina kvällar på YouTube. Bland alla kul klipp med forna storheter hittar jag en galen frälsningssoldat. Visserligen är det inte live här och nu. Men om jag vrider upp volymen på max, dricker fesljummen öl i plastmugg, trampar mig själv på fötterna (och spiller ut hälften av ölen) samt hoppar frenetiskt upp och ner under refrängen så kanske jag för en kort stund kan inbilla mig själv att det är på riktigt!
18 maj 2007
Att pilla isär en mojäng!
En del saker växer man aldrig ifrån. Som t ex den obändliga lusten att pilla isär saker för att se hur de ser ut inuti. Kameror, väckar-klockor och radioapparater är bara några av de saker som tvingats öppna sitt hjärta för mig. Tyvärr dock ofta med ett ganska förödande resultat vad det gäller den fortsatta funktionen på prylen ifråga.
Många stora uppfinnare har börjat sin bana med att skruva isär andras apparater. Men eftersom jag inte är ett dugg tekniskt lagd så begriper jag ändå oftast inget av det jag hittar inuti. Än mindre förstår jag hur jag ska skruva ihop allt igen. Men det är ju alltid kul att titta lite på alla kugghjul och fjädrar och andra mojänger, så jag har glatt fortsatt med pillandet.
Mitt skruvintresse fick sig dock en liten törn den gången i tidiga tonåren när jag försökte laga en lampa. 220 volt senare var toppen på mitt ena långfinger mest att likna vid geggamoja. Fast det läkte så småningom, och i skolan var det till och med lite coolt att sakna fingeravtryck på ena fingret!
Idag på eftermiddagen hade dock minnet av min strömförande närkontakt bleknat tillräckligt för att jag skulle våga plocka fram skruvmejseln igen. Och det blev min blåa fina dammsugare som hamnade på operationsbordet. Trots sin relativa ungdom har den levt ett hårt liv i mina ombyggnadsprojekt. Kilovis med slipdamm har försvunnit in i dess mage. Och in i själva motorn också. Den senaste tiden har den tjutit som en flygsiren av ansträngning, vilket varken varit bra för min hörsel eller för grannfriden. Det var m a o hög tid för en rensning av luftrören!
Att få isär den var oväntat enkelt. Visserligen trillade det loss lite saker som jag inte riktigt hann se var de kom ifrån. Men det är jag ganska van vid från tidigare experiment, så det bekymrade mig inte så mycket. Sen dammsög jag hela motorn med en annan damm-sugare (som jag delvis byggt om med hjälp av ett sugrör och lite silvertejp!).
Väl ihopskruvad igen var det med stor förväntan jag satte kontakten i eluttaget. Den första frågan gällde om huruvida dammsugarhöljet blivit strömförande eller inte. Det finns bara ett sätt att testa en sån sak: mitt gamla långfinger fick än en gång träda i tjänst. Inga blixtar för ögonen, inga otäcka muskelspasmer, ingen geggamoja - inte strömförande! Men skulle den fungera? Jodå, den startade med ett karakteristiskt dammsugarmuller. Hurra, jag har lyckats skruva isär nåt och ihop det igen - och manicken fungerar! Eller… sladdvindan verkar ha lagt av… men äsch, det kan jag nog leva med!
Många stora uppfinnare har börjat sin bana med att skruva isär andras apparater. Men eftersom jag inte är ett dugg tekniskt lagd så begriper jag ändå oftast inget av det jag hittar inuti. Än mindre förstår jag hur jag ska skruva ihop allt igen. Men det är ju alltid kul att titta lite på alla kugghjul och fjädrar och andra mojänger, så jag har glatt fortsatt med pillandet.
Mitt skruvintresse fick sig dock en liten törn den gången i tidiga tonåren när jag försökte laga en lampa. 220 volt senare var toppen på mitt ena långfinger mest att likna vid geggamoja. Fast det läkte så småningom, och i skolan var det till och med lite coolt att sakna fingeravtryck på ena fingret!
Idag på eftermiddagen hade dock minnet av min strömförande närkontakt bleknat tillräckligt för att jag skulle våga plocka fram skruvmejseln igen. Och det blev min blåa fina dammsugare som hamnade på operationsbordet. Trots sin relativa ungdom har den levt ett hårt liv i mina ombyggnadsprojekt. Kilovis med slipdamm har försvunnit in i dess mage. Och in i själva motorn också. Den senaste tiden har den tjutit som en flygsiren av ansträngning, vilket varken varit bra för min hörsel eller för grannfriden. Det var m a o hög tid för en rensning av luftrören!
Att få isär den var oväntat enkelt. Visserligen trillade det loss lite saker som jag inte riktigt hann se var de kom ifrån. Men det är jag ganska van vid från tidigare experiment, så det bekymrade mig inte så mycket. Sen dammsög jag hela motorn med en annan damm-sugare (som jag delvis byggt om med hjälp av ett sugrör och lite silvertejp!).
Väl ihopskruvad igen var det med stor förväntan jag satte kontakten i eluttaget. Den första frågan gällde om huruvida dammsugarhöljet blivit strömförande eller inte. Det finns bara ett sätt att testa en sån sak: mitt gamla långfinger fick än en gång träda i tjänst. Inga blixtar för ögonen, inga otäcka muskelspasmer, ingen geggamoja - inte strömförande! Men skulle den fungera? Jodå, den startade med ett karakteristiskt dammsugarmuller. Hurra, jag har lyckats skruva isär nåt och ihop det igen - och manicken fungerar! Eller… sladdvindan verkar ha lagt av… men äsch, det kan jag nog leva med!
15 maj 2007
Goebbels, Keitel, Jodl, Himmler …
Dom finns överallt. Nördarna. När man minst anar det hoppar de fram och översköljer en med sina kunskaper om de mest ointressanta saker. Om såpaskandaler, melodifestivaler eller hockeyfinaler.
Nördar finns i alla samhällsklasser och av alla sorter. För det är dags att avliva myten: nörderi är inte ett typiskt manligt fenomen! Den stora skillnaden mellan män och kvinnor är att – på typiskt manligt ojämnställt vis – så rankas det manliga nörderiet högre än det dito kvinnliga. Att ha sett samtliga avsnitt i de senaste fem årens sjukhusserier på teve slår inte lika högt som att med bakbundna ögon kunna plocka isär motorn på en Chevrolet Impala årsmodell 1963. Men likafullt är dem båda nördar.
Orättvisan ligger oftast i att vi män har mer pengar att spendera på vårt nörderi, och ingen ifrågasätter heller att vi gör det. Samtidigt som man fnyser åt tanten som spenderar hela sin pension på att köpa porslinstomtar så är det ingen som tycker att mannen som lägger en halv förmögenhet på att åka på bortamatcher är ett dugg konstig.
Min mamma är en typisk nörd. En matnörd. Hon ägnar större delen av sin vakna tid åt att bläddra i kokböcker, läsa recept, planera måltider och laga mat. Och när hon inte står i köket själv så läser hon krogrecensioner och fantiserar om restaurangbesök. Visst kan man vara intresserad av mat, det är det många som är. Men när man tio år senare kommer ihåg vad samtliga i sällskapet åt på en viss restaurang är man bevisligen en nörd!
(För att ingen ska tro att jag här offentligt baktalar min mor, så vill jag bara säga att det är väldigt trevligt med en mamma som ständigt provar nya tårt- och efterrättsrecept. Hon kunde ju istället ha varit den typen av nörd som kan rabbla all fotbollsstatistik utantill. Och hur kul barndom hade det varit på en skala...)
Själv är jag inte ett dugg nördig. Att det finns minst 70 maxisinglar med Depeche Mode i min skivsamling tycker jag bara tyder på ett stort musikintresse. Och att jag kan namnen på Hitlers alla generaler är inte ett dugg nördigt. Det är ju bara vanlig allmänbildning!
Nördar finns i alla samhällsklasser och av alla sorter. För det är dags att avliva myten: nörderi är inte ett typiskt manligt fenomen! Den stora skillnaden mellan män och kvinnor är att – på typiskt manligt ojämnställt vis – så rankas det manliga nörderiet högre än det dito kvinnliga. Att ha sett samtliga avsnitt i de senaste fem årens sjukhusserier på teve slår inte lika högt som att med bakbundna ögon kunna plocka isär motorn på en Chevrolet Impala årsmodell 1963. Men likafullt är dem båda nördar.
Orättvisan ligger oftast i att vi män har mer pengar att spendera på vårt nörderi, och ingen ifrågasätter heller att vi gör det. Samtidigt som man fnyser åt tanten som spenderar hela sin pension på att köpa porslinstomtar så är det ingen som tycker att mannen som lägger en halv förmögenhet på att åka på bortamatcher är ett dugg konstig.
Min mamma är en typisk nörd. En matnörd. Hon ägnar större delen av sin vakna tid åt att bläddra i kokböcker, läsa recept, planera måltider och laga mat. Och när hon inte står i köket själv så läser hon krogrecensioner och fantiserar om restaurangbesök. Visst kan man vara intresserad av mat, det är det många som är. Men när man tio år senare kommer ihåg vad samtliga i sällskapet åt på en viss restaurang är man bevisligen en nörd!
(För att ingen ska tro att jag här offentligt baktalar min mor, så vill jag bara säga att det är väldigt trevligt med en mamma som ständigt provar nya tårt- och efterrättsrecept. Hon kunde ju istället ha varit den typen av nörd som kan rabbla all fotbollsstatistik utantill. Och hur kul barndom hade det varit på en skala...)
Själv är jag inte ett dugg nördig. Att det finns minst 70 maxisinglar med Depeche Mode i min skivsamling tycker jag bara tyder på ett stort musikintresse. Och att jag kan namnen på Hitlers alla generaler är inte ett dugg nördigt. Det är ju bara vanlig allmänbildning!
09 maj 2007
En sommarflirt?
Idag har jag blivit marknadsundersökt. Det var en sån där undersökning som var i form av ett gruppsamtal, där ett företag samlat några väl (förutsätter jag eftersom jag var inbjuden) utvalda personer, bjussade på lunch och sen mjölkade oss på åsikter. Det är inte så ofta som jag får betalt för att tycka saker, så det var lite kul.
Sen är det ju alltid roligt när någon flirtar med en också. Och en av kvinnorna som var där kopplade verkligen på hela charmregistret. Det var mycket länge sen – om någonsin – som jag blivit så råflörtad med! Jag kan bespara er detaljerna, förutom den att hon vid presentationsrundan vände sig mot mig och mycket tydligt poängterade att hon var S-i-n-g-e-l !
Dock tror jag att jag krossade hennes hjärta i slutet av gruppsamtalet, eftersom jag då dissade hennes åsikter ganska ordentligt. Men det var nog lika bra så. Hon var trots allt 74 bast. Visserligen tänker en av mina grannar – en känd svensk manlig skådespelare – gifta sig med ett tretti år yngre lammkött i sommar. Och hon var ovanligt välbevarad för sin ålder, för att använda ett inom vissa kretsar bevingat uttryck. Men nja, jag tyckte inte att personkemin synkade tillräckligt. Det kanske hade kunnat bli en sommarflirt. Men då satsar jag hellre på mer seriösa relationer.
Sen är det ju alltid roligt när någon flirtar med en också. Och en av kvinnorna som var där kopplade verkligen på hela charmregistret. Det var mycket länge sen – om någonsin – som jag blivit så råflörtad med! Jag kan bespara er detaljerna, förutom den att hon vid presentationsrundan vände sig mot mig och mycket tydligt poängterade att hon var S-i-n-g-e-l !
Dock tror jag att jag krossade hennes hjärta i slutet av gruppsamtalet, eftersom jag då dissade hennes åsikter ganska ordentligt. Men det var nog lika bra så. Hon var trots allt 74 bast. Visserligen tänker en av mina grannar – en känd svensk manlig skådespelare – gifta sig med ett tretti år yngre lammkött i sommar. Och hon var ovanligt välbevarad för sin ålder, för att använda ett inom vissa kretsar bevingat uttryck. Men nja, jag tyckte inte att personkemin synkade tillräckligt. Det kanske hade kunnat bli en sommarflirt. Men då satsar jag hellre på mer seriösa relationer.
07 maj 2007
Normalt onormal
H har inte riktigt koll på adressen till lägenhetsvisningen så vi får fråga en tant om vägen. Och tajmingen visar sig vara perfekt: precis när vi hittat rätt nummer dyker mäklaren upp. Jag - som ikväll är med som smakråd och bostadsrättsexpert - uppehåller med tråkiga frågor om stambyten och kommande renoveringar, medan H snokar runt i skåpen. Mäklaren svarar trevligt och svävande på mäklares vis, men hans uppenbara behov av en näshårstrimning gör mig lite distraherad. Samtidigt verkar H något brydd. Det skulle ju vara en tvåa, men trots att hon går tre varv i den lilla lägenheten hittar hon bara ett rum. Hon mimar till mig att vi ska sticka så vi förklarar oss nöjda. Mäklaren säger hej och försvinner i sin bil. Det hela är över på mindre än 10 minuter.
Väl ensamma igen går det upp för oss att vi varit i fel lägenhet. Den rätta visningen var på en annan våning. Men frågan är då vad vi varit på? En visning utan anslag i porten, utan erbjudande om att skriva på en intresselista, utan andra nyfikna intresserade, och med en mäklare som har glömt papprena i bilen. Frågetecknen är många. Synd bara att man inte är tjugo år yngre. Då hade det här definitivt varit upptakten till den rafflande historien om "Mysteriet med mäklaren med de långa näshåren".
Men vi är tråkigt vuxna och går till nästa visning istället. Och konstaterar återigen hur lika alla lägenheter är numera. När jag flyttade till Stockholm och letade efter min första lya var jag på över 60 visningar innan jag bestämde mig. Och ingen lägenhet var den andra lik. Men det är uppenbart hur stor genomslagskraft Martin Timell och grabbarna i Roomservice har haft de senaste åren. Kaffe Lattefärger, slipade trägolv och oljade bänkskivor i köken. Ljust och luftigt, och med färgaccenter i soffkuddarna och IKEA-mattorna. Inte en enda tapet i någon av de fyra lägenheter vi kollar på. Men exakt samma lampor i två av dem.
I jakten efter att skapa den trendiga och moderna lägenheten har vi alla dräglat över inredningstidningarna och makeoverprogrammen. Och resultatet är därefter. Alla lägenheter ser ut att vara beställda ur en och samma katalog. Det är med dystert sinne jag tvingas konstatera att även jag misslyckats med att skapa något speciellt. Trots alla timmar med spackelspaden och målarburkarna så ser min lägenhet precis ut som alla andras. Det som jag trodde var trendigt onormalt är bara väldigt tråkigt normalt.
Väl ensamma igen går det upp för oss att vi varit i fel lägenhet. Den rätta visningen var på en annan våning. Men frågan är då vad vi varit på? En visning utan anslag i porten, utan erbjudande om att skriva på en intresselista, utan andra nyfikna intresserade, och med en mäklare som har glömt papprena i bilen. Frågetecknen är många. Synd bara att man inte är tjugo år yngre. Då hade det här definitivt varit upptakten till den rafflande historien om "Mysteriet med mäklaren med de långa näshåren".
Men vi är tråkigt vuxna och går till nästa visning istället. Och konstaterar återigen hur lika alla lägenheter är numera. När jag flyttade till Stockholm och letade efter min första lya var jag på över 60 visningar innan jag bestämde mig. Och ingen lägenhet var den andra lik. Men det är uppenbart hur stor genomslagskraft Martin Timell och grabbarna i Roomservice har haft de senaste åren. Kaffe Lattefärger, slipade trägolv och oljade bänkskivor i köken. Ljust och luftigt, och med färgaccenter i soffkuddarna och IKEA-mattorna. Inte en enda tapet i någon av de fyra lägenheter vi kollar på. Men exakt samma lampor i två av dem.
I jakten efter att skapa den trendiga och moderna lägenheten har vi alla dräglat över inredningstidningarna och makeoverprogrammen. Och resultatet är därefter. Alla lägenheter ser ut att vara beställda ur en och samma katalog. Det är med dystert sinne jag tvingas konstatera att även jag misslyckats med att skapa något speciellt. Trots alla timmar med spackelspaden och målarburkarna så ser min lägenhet precis ut som alla andras. Det som jag trodde var trendigt onormalt är bara väldigt tråkigt normalt.
05 maj 2007
Jag vill också svettas i tighta kläder
Den sötsura doften av svett, liniment och sportdryck ligger som ett lätt dis över gräsmattan på Frescati. En skrällig högtalaranläggning rabblar startnummer på de som kommer i mål. Människor köar till korvkiosktältet, står i klungor runt resultattavlorna och halvligger stretchande varstans det finns lite plats över.
Det är en av vårens första motionslopp. Tvåtusen löpare i tights och svettmönstrade t-shirts rinner i en strid ström fram mot målfållan och får en banan och en billig medalj som belöning. Pain - som hävdar att hon springer bäst med bubbeldricka i vätskebältet – får också en liten flaska mousserande som jag tagit med, vilket verkar vara en uppskattad törstsläckare efter den dryga milens knatande.
Det är något visst med stora folkliga idrottsevenemang. De flesta som är med har inte större ambitioner än tävlingen mot sina egna tider. Men oavsett om man löper banan runt på lätta ben eller sliter ont för varje steg så finns det en gemenskap i motionsintresset. Bäst gillar jag den stora orienteringstävlingen 5-dagars, som varje sommar under en vecka samlar ca 15 000 löpare i en skog någonstans i Sverige. Tioåriga knattar springer för allt vad benen bär bredvid lugnt lunkande tanter 70+ (!). Elit och nybörjare sida vid sida. Alla lika värda. Och i slutändan är det ju ändå pannkakorna i matsalen som är det viktigaste.
När jag står där på gräsmattan inser jag att det var allt för länge sen som jag luktade liniment, och att jag saknar det. Här ska börja löptränas på allvar igen. Några medaljer lär jag aldrig ta. Men vad gör väl det. Den gemenskap som finns i att svettas tillsammans med tusentals andra människor slår det mesta.
Det är en av vårens första motionslopp. Tvåtusen löpare i tights och svettmönstrade t-shirts rinner i en strid ström fram mot målfållan och får en banan och en billig medalj som belöning. Pain - som hävdar att hon springer bäst med bubbeldricka i vätskebältet – får också en liten flaska mousserande som jag tagit med, vilket verkar vara en uppskattad törstsläckare efter den dryga milens knatande.
Det är något visst med stora folkliga idrottsevenemang. De flesta som är med har inte större ambitioner än tävlingen mot sina egna tider. Men oavsett om man löper banan runt på lätta ben eller sliter ont för varje steg så finns det en gemenskap i motionsintresset. Bäst gillar jag den stora orienteringstävlingen 5-dagars, som varje sommar under en vecka samlar ca 15 000 löpare i en skog någonstans i Sverige. Tioåriga knattar springer för allt vad benen bär bredvid lugnt lunkande tanter 70+ (!). Elit och nybörjare sida vid sida. Alla lika värda. Och i slutändan är det ju ändå pannkakorna i matsalen som är det viktigaste.
När jag står där på gräsmattan inser jag att det var allt för länge sen som jag luktade liniment, och att jag saknar det. Här ska börja löptränas på allvar igen. Några medaljer lär jag aldrig ta. Men vad gör väl det. Den gemenskap som finns i att svettas tillsammans med tusentals andra människor slår det mesta.
01 maj 2007
Konsten att elda en brasa
Valborg på Riddarholmen är fackeltåg, kör med vårsånger, lite musik av "Södra Bergens Balalajkor", tal av Anders Carlberg från Fryshuset. Och fånigt mellansnack av Jörgen "Björne" Lantz . Allt i ett rasande tempo. Programmet avverkas på mindre än en timme. Skynda, skynda. Folk har inte tid att stanna. Måste vidare. Ut på krogen. Hem till teven?
Och inte kan moderna storstadsmänniskor göra upp en ordentlig eld heller. Lite knastertorrt gammal rivningsbråte som snabbt flammar upp och sen rasar ihop i en hög med glöd. Spektaklet är nerbrunnet efter knappa timmen. Min ungdoms majbrasor var något helt annat. De var flera meter höga, väl byggda med både virke och ris ordentligt varvat för den bästa effekten. Sen brann de halva natten också.
Fast den bästa brasa jag sett - förutom när jag o syrran råkade tutta på ängen hemma - var när en snubbe eldade upp sågverket i Västanfors. Hela stan var där och kollade, och eldskenet syntes flera mil bort. Det var ingen liten skitbrasa av rivningsbråte. Nej, det var prima virke rakt igenom!
Och nu något helt annat, en skånsk souvenir - vårens skönaste gungeligung!
Och inte kan moderna storstadsmänniskor göra upp en ordentlig eld heller. Lite knastertorrt gammal rivningsbråte som snabbt flammar upp och sen rasar ihop i en hög med glöd. Spektaklet är nerbrunnet efter knappa timmen. Min ungdoms majbrasor var något helt annat. De var flera meter höga, väl byggda med både virke och ris ordentligt varvat för den bästa effekten. Sen brann de halva natten också.
Fast den bästa brasa jag sett - förutom när jag o syrran råkade tutta på ängen hemma - var när en snubbe eldade upp sågverket i Västanfors. Hela stan var där och kollade, och eldskenet syntes flera mil bort. Det var ingen liten skitbrasa av rivningsbråte. Nej, det var prima virke rakt igenom!
Och nu något helt annat, en skånsk souvenir - vårens skönaste gungeligung!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
