Att bli gammal

Under mig bor en äldre man som inte tål ljud. Han kommer ibland upp och bultar på min dörr och skäller för att jag dammsuger mitt på dan, eller har vänner hemma på en enkel middag någon kväll. Men trots att han förpestar min tillvaro kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom, som så lätt blir så störd av så lite.

I olika sammanhang har jag haft en hel del med äldre människor att göra. Många är jätterara; omtänksamma, snälla och kanske lite småtrevligt vimsiga. Så som en gammal tant eller farbror ska vara. Men tyvärr är alldeles för många istället både otrevliga, egoistiska, fördomsfulla och trångsynta.

Det som skrämmer mig mest är att dessa människor en gång var annorlunda. Och en dag kommer jag kanske att vara som dom.

Buuu!

Klockan är strax efter tolv. Novembermörkret ligger sedan många timmar sänkt över staden. Fönster efter fönster slocknar, det är dags att gå till vila för att orka möta en ny arbetsdag. Men samtidigt är tiden inne för nästa skift att gå på - spöktimmen är här!

Min mormor trodde på spöken. Klart man gör när man själv har sett ett, eller hur!? Men samtidigt är det nu över tio år sedan hon gick bort och jag har inte sett skymten av henne sen dess. Så kanske hade hon trots allt fel? Men jag vill inte tro det. Ens mormor, som levt så länge, borde ju ha koll på så grundläggande frågor som de om livet och döden. Eller finns det vissa kriterier man måste uppfylla för att bli spöke? Mormor var, så vitt jag vet, inte olyckligt kär. Hon nämnde heller aldrig något om att hon hade ett stort behov av att komma tillbaks och hämnas någon. Så som de klassiska spökena brukar göra.

Jag tror inte att det finns någon Gud, och inte heller på någon himmel eller helvete. Men att tillbringa de kommande tusen åren som maskföda lockar inte jättemycket. Och jag vill absolut inte missa mitt eget begravningskaffe! Så på nåt sätt måste jag komma på hur man ska göra för att bli spöke. Innan det är dags att plocka ner skylten. - Alla tips mottages tacksamt!