Enligt hemsidan för Skånes Djurpark så hittar man dit genom att styra kosan till Höör. Märkligt, antingen är sidan dåligt uppdaterad eller så har det skett en massrymning nyligen. För under den vecka som jag spenderat på Österlen (dit Höör inte räknas) har jag kommit i närkamp med fler djurarter än vilken välrenommerad djurpark som helst kan stoltsera med.
Vi har plockat mer än 300 mördarsniglar på 45 minuter, pratat med hästar, hejat på en igelkott som jagade en stackars skrajsen katt tvärs över en gräsmatta, blivit väckta av får och kelat med kattungar.
Och då har jag ändå inte nämnt fasanparet, svalan i uthuset, hönsen, pudeln, gladorna, råddjuren samt de elaka och mycket livsfarliga kossorna.
Djur kan vara ganska trevliga (förutom elaka och mycket livsfarliga kossor). Men jag föredrar helst att få tillbringa mina nätter utan dem. En kväll när vi slarvat med att hålla fönster och dörrar stängda ägnade jag en timme åt att jaga och slå ihjäl 30 myggor (jag räknade dem alla!) innan jag kunde komma till ro och njuta av min välbehövliga skönhetssömn.
Några nätter senare kunde vi dock sova garanterat myggfritt. Det är nämligen en av få fördelar med att ha en livs levande fladdermus som flaxar runt under takbjälkarna när man släckt sänglampan*. Att jag sen får vänta till nästa fullmåne för att få veta om de två små röda märkena på halsen är myggbett eller inte, är ju en fråga av mindre betydelse.
* Detta är en helt sann historia! Visst händer det titt som tätt att det skarvas en del på denna sida. Men inte denna gång. Verkligen inte. Första gången jag delar sovrum med en fladdermus. Ja, jisses vad man kan få uppleva på semester i Skåne!!
28 juli 2007
26 juli 2007
Den vilda jakten på en dusch
Min vän Jenny är nybliven ägarinna till en sommarstuga 300 meter från havet på skånska sydkusten. Och om man har en vän med så utmärkta kvaliteter (visst kan man vara snäll, trevlig och rolig å så där, men en sommarstuga vid havet slår ändå det mesta!) så kan man ju bara inte låta bli att åka dit och hälsa på!
Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.
När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.
Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.
Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.
Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.
Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.
Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...
Att denna sommarstuga hade ett ganska stort renoveringsbehov visste jag redan innan jag bokade mina tågbiljetter. Men sånt skrämmer inte mig. Tvärtom, mitt rastlösa jag behöver ständigt påfyllning av nya projekt. Om det dessutom lockas med möjligheter att få riva väggar och fälla träd så står jag dräglande längst fram i kön. Och det fina med andras renoveringsprojekt är att man alltid kan åka hem när man tröttnat på dem, vilket husägarna inte själva kan.
När Jenny och hennes syster var barn tänkte de nog inte så ofta på att deras farfar inte hade dusch i sommarstugan. Men att tvätta sig i en badbalja i trädgården – till grannarnas förmodade nöje – känns inte riktigt lika klämkäckt i vuxen ålder. Möjligen om min Beach 2007 varit i bättre skick. Men tyvärr slarvade jag bort den nånstans i början av juni och har trots idogt letande inte hittat den igen.
Finns det bara rinnande vatten kan man alltid hålla en viss standard på hygienen. Men om man samtidigt renoverar hus, gräver upp gamla stubbar och dödar slemmiga mördarsniglar i kubik så infinner sig efter ett par dagar ett sug efter något mer. En dusch! Så efter tre dagars arbete styrde vi kosan 2,5 mil in till Trelleborg för att gå på det kommunala badhuset. Men uppenbarligen har trelleborgarna inget behov av att plaska tjugofem meter i kaklad klorbalja på sommaren, för badhuset var så semesterstängt som det bara kan vara när man som bäst behöver ett.
Dagen efter badade vi visserligen i havet, men gissningsvis var smutsen då så ingrodd att lite saltvatten inte förmådde rubba den. Snarare då att den friska doften av rutten tång adderades till den övriga odören.
Nu var vi smått desperata, och for därför de dryga två milen till Ystad. Även här var simhallen stängd. Liksom idrottshuset. Och varenda jämra gymanläggning vi lyckades hitta. När jag med något vilt i blicken stegade in på turistbyrån och väste att jag ville ha en dusch - och det nu! - så skyggade flickan bakom disken som inför ett vilddjur. Och visst var min lortiga, orakade och myggbitna person kanske inte helt olik en best av okänd art. Att vi, p g a vårt uppenbara tillstånd, nu dessutom blivit smått folkskygga gjorde knappast saken bättre.
Turistbyrån i Ystad kunde skamligt nog inte hjälpa två besökare i nöd, men efter visst jagande lyckades vi på egen hand lokalisera en gästhamn med betaldusch. Sällan har några liter varmt vatten och en handfull schampo varit mer uppskattat. Både för oss själva och vår omgivning.
Ett knappt dygn senare öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Ca 35 millimeter på några få timmar, vilket enligt en SMHI-snubbe intervjuad i DN blir ungefär 75 000 liter vatten på en tomt av normal sommarstugestorlek. Lika mycket som 500 normalstora badkar om man så vill. Hur många duschar det blir orkar jag inte ens räkna ut...
15 juli 2007
Åtta sekundmeter på öppen fjärd
Det första jag hörde när jag vaknade imorse var vinden som rev och slet i trädkronor och tältduk. Petra och jag hade haft en och en halv dag med underbart solig och vindfri paddling i södra mellan-skärgården*. Men idag ville naturen ge oss en utmaning.
Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.
Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.
När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.
Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!
Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!
* Televinken har så klart de soligaste bilderna!
Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.
Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.
När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.
Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!
Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!
* Televinken har så klart de soligaste bilderna!
12 juli 2007
Ett tarvligt personpåhopp med inslag av lyteskomik
En av tanterna i kassan där jag brukar handla odlar mustasch.
Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.
Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.
På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)
Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.
Jag tycker att hår på överläppen för det mesta inte ens är snyggt på män. Möjligen en välvaxad med mycket snurr på en välklädd halvtokig gubbe. Men inte annars. Och absolut inte på tanter.
Visst, det är inte hennes fel. Ingen rår för hur man är skapt. Och den som tror på högre makter kan ju alltid förbanna dem. Men det gör inte jag. Så jag konstaterar kort att evolutionen i detta fall har använt X antal miljoner år av trial and error för att utveckla en tant i kassan på Konsum med mustasch. Lite bortkastad tid kan jag tycka.
På anrika mataffären Fortnum & Mason i London bär alla expediter jacquett (ett mellanting mellan frack och smoking för er som inte tillhör Magdalena Ribbing fanclub). Ingen enda av dem hade mustasch. Förmodligen är rakningspolicyn lika självklar som klädkoden. I min Konsumbutik har de varken eller. Lite synd, några frackar bland hyllorna hade sannerligen höjt statusen (vilket kan behövas: det var inte så länge sen som affären var stängd p g a råttjakt…)
Nämnde jag att hon - varje gång som hon är klar med en kund - brukar suga på överläppen medan hon väntar på kvittot. Varje gång.
10 juli 2007
Top Three of the Tube
I London finns många historiska sevärdheter. En av dem är tunnel-banan. The Tube. Att rälsen är från 1800-talet så man nästan skakar loss tänderna var 20:e meter, ventilation inte uppfunnen än och nivåskillnaden mellan perrong och tåg ibland är så mycket som 3 dm bekymrar ingen infödd londonbo. Mind the gap, skräller det i högtalarna! Barnvagnar och rörelsehindrade får klara sig bäst de kan. (Och förresten så kommer de ju inte ner i tunnelbanan ändå, eftersom det för det mesta saknas både rulltrappa och hissar.)
Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.
- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*
- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!
Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!
*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!
Men däremot finns det desto mer av andra saker. Till exempel:
- Övervakningskameror. Nåt så in i bängen många! På varje perrong kan man räkna till 20-25 st. Inte en obevakad kvadratcentimeter att gömma sig på. Visst har de en tråkig tradition av bomber å sånt, men det kan nästan vara värt en liten smäll då och då om det är priset för friheten att få genomföra sin dagliga näspetarrutin på väg till jobbet ifred.
- Om det finns många kameror så finns det än fler kakelplattor. The Tube består av 12 olika linjer med över 270 stationer. Förbundna med varandra i ett myller av underjordiska gångar. Alla helkaklade. Jag tyckte att jag var duktig när jag satte tre rader ovanför köksbänken, men efter en vecka i London jag kommer aldrig mer att skrävla om den bedriften på krogen.*
- Turister. Överallt dessa turister. Jag fattar inte hur lokal-befolkningen står ut. De dräller runt och vet inte vart de ska, läser på skyltar (ingen insocknes läser väl på en skylt!) och är allmänt bara i vägen. Dessutom pratar de helt obegripligt och skriver sina SMS på nåt språk som jag inte förstår när jag tjuvkikar över deras axlar. Värdelöst!
Så i ren sympati för londonborna slutade vi vara turister och åkte hem. Men jag saknar redan de muggiga heltäckningsmattorna, de flottiga chipsen, och att få bli kallad Sir, Love och Darling av var och varannan man möter. Kan man göra annat än älska ett sånt land!
*Vilket inte spelar så stor roll i vilket fall - jag har ändå aldrig fått något ragg på den historien. Tycker att Timell - och Ernsteffekten verkar tämligen överdriven!
03 juli 2007
Alive - and kicking the streets of London
Jag har aldrig varit speciellt fórtjust i att flyga. Inte fór att jag inte litar pá tekniken. Den ár sakert lika genomtánkt och váltestad som vilken Tjernobylreaktor som helst. Men sen ár det ju alltid en mánsklig varelse som ska skóta elándet ocksá. Och fór mina medmánniskor har jag mycket litet fórtroende.
Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)
Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?
Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.
Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*
(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)
Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)
Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?
Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.
Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*
(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)
01 juli 2007
Gemenskap
I september 1982 träffades vi för första gången. Johan, Micke, Stefan, Henrik och jag. Scoutpatrullen Bävern såg dagens ljus. Sedan dess har vi hållt ihop. Ett kvarts sekel av pojkstreck, äventyr, friluftsliv och gemenskap.
En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.
Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.
Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.
Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.
*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!
En av våra starkaste traditioner är att varje år träffas för en utomhusaktivitet. I helgen gick färden till vår hembygd igen, i västmanländska Ängelsberg paddlade vi kajak i ösregn, drack öl i vedeldad bastu och grillade i lånad jaktstuga med milsvid utsikt. Och pratade minnen förstås. Det blir lätt så när man känt varandra så länge som vi. En hel del nostalgi. Många skratt. Och lite kärleksfullt gnabbande om huruvida det var på lägret -85 eller -86 som vi gjorde den klassiska tandborstsketchen*.
Trots att vi numera inte ses så ofta så känner vi varandra utan och innan. Och kommunikationen mellan oss blir därför ibland också tämligen knapphändig. Det räcker med ett kort ord, kanske bara en grymtning eller en blick för att man ska veta vad någon menar. Typiskt norrländskt kanske någon tycker (vilket ju är helt fel). Typiskt män säger säkert mången kvinna. I såna fall bara avundsjuka svarar jag.
Att kunna förstå varandra utan ord, att kunna kommunicera utan babbel, det är en svår konst. En del människor behärskar den inte alls, utan fyller tillvaron med meningslöst tomprat. Kanske av rädsla för tystnaden. Andra säger inget eftersom de inget har att säga. Men med vissa människor kan man uppnå den sorts gemenskap som inte alltid behöver ord för att existera.
Det finns många tillfällen då också jag bubblar över. Sitter gärna en hel kväll och skvallrar över en flaska rödvin. Men det finns nog ändå inget som slår den tysta gemenskapen bland nära vänner runt en sprakande brasa efter en lång dag tillsammans.
*Sketchen – som är en riktig stämningshöjare på vilket lägerbål som helst, men tyvärr inte imponerar så värst mycket på tjejscouter! – går ut på att ett antal personer borstar tänderna. Den första doppar tandborsten och gurglar munnen ordentligt i ett glas vatten. Samma glas, med samma vatten, överlämnas sedan till nästa person som gör om hela proceduren. Osv, osv till den sista personen som avslutar tandborstningen med att dricka upp innehållet i glaset, till publikens kväljningar och jubel!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
