Två helikoptrar hovrar över Koltorps Gärde när jag kommer dit strax innan kl ett. De 18 000 löparna släpps iväg i nio startgrupper, med 10 minuters mellanrum. Eftersom det var sju år sen jag sprang sist räknas jag som oseedad och får starta bland de sista. Därför är det fortfarande nästan en timme innan det är min tur. Men jag kan vänta. En hel sommars träning och en lång sista vecka på en diet av kolhydratpulverdrinkar (precis lika äckligt som det låter!) är äntligen över.
Och när startpistolen avfyras, och benen sträcks ut över ängarna så är det en stor känsla av lycka som infinner sig i kroppen. Glädjen i att få springa. Men också revansch för förra året, då jag så snöpligt blev störtförkyld två dagar innan loppet.
Fördelen med att starta bland de sista är att det är väldigt stärkande för psyket att få springa om så många. Nackdelen är att det blir ganska trångt ibland, och det är en massa blåbär (läs 50-års-presenterna och 40-årskrisarna) i vägen. Redan efter 3 km kommer jag ifatt de första från startgruppen innan som börjat gå. De har lång väg kvar att vandra idag.
I motlutet strax efter vätskedepån vid 20 km står min egna lilla hejaklack, som har rest till Stockholm enkom för detta. Ytterligare stärkt glömmer jag nästan bort skavsåret som har irriterat den sista milen. I lurarna sjunger Abba om att vinnaren tar allt.
I de berömda sugande backarna i slutet av loppet kommer min medhavda extraenergi väl till pass: flytande glykos som sköljs ner med en klunk vatten. Sockerkicken som kommer efter 15-20 sekunder är nog i närheten av vilken stureplanslina kokain som helst. Jag flyter fram ytterligare några kilometer, och orkar till och med heja på Vilse på vägen. Målupploppet kommer överraskande snabbt och jag inser att jag till och med har krafter kvar till en spurt.
Med tanke på att jag varit snuvig hela veckan, det varit över-stressigt på jobbet sista tiden och jag därmed sovit ganska dåligt de senaste dagarna, samt att fredagskvällen spenderades med trevligt sällskap istället för att vara hemma och vila – med tanke på det så är jag väldigt nöjd med min insats. Det blev visserligen inte personbästa, men jag var sju år yngre när jag tog det så det må vara ursäktat. Och dessutom har jag ju då ett mål kvar till nästa år också!
28 september 2008
21 september 2008
Öl är inte bara öl!
Att ideellt arbete har varit en del av mitt liv sedan gymnasieåren torde inte vara någon större nyhet för de av er som känner mig väl. Från skoltidningen, via studentkåren och partipolitiken till bland annat Röda Korset.
Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).
När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!
Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*
Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!
När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!
Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!
* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.
Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).
När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!
Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*
Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!
När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!
Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!
* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.
11 september 2008
Snart på hemväg
I söndags lämnade vi Managua och åkte ut på landet, närmare bestämt till en liten ort vid kusten som heter Pochomil. En ledig dag var efterlängtad efter att ha haft ett ganska intensivt schema från den stund vi klev av planet.
Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)
Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)
Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!
Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.
Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!
Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)
Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)
Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!
Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.
Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!
08 september 2008
Rapport från Managua
När vi strax före klockan halv nie på kvällen lokal tid äntligen passerat den sista säkerhetskontrollen och fått den sista stämpeln i passet har vi varit på resande fot i drygt tjugofyra timmar. Och då komforten på flygplansstolarna över Atlanten närmast var besläktade med den på gamla SL-bussar, hade jag då också varit vaken lika lång tid. Vi var med andra ord något möra, och längtan efter en säng var stor.
Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.
Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.
Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.
Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…
Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.
Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.
Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.
Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…
01 september 2008
Mellanlandningsnervositet
Tidigt på onsdag morgon lämnar jag ett septemberregnigt Sverige och reser till varmare trakter. Närmare bestämt Nicaraguas huvud-stad Managua, där biståndsorganisationen som jag arbetar för har sitt huvudkontor för Latinamerika-regionen.
Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.
- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.
- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.
- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.
- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.
- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.
Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.
På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.
Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.
Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!
Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.
- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.
- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.
- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.
- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.
- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.
Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.
På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.
Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.
Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
