Tut i luren

Vanadisplan, norra Stockholms innerstad.
Måndag den 3 september kl 15.00. Prick.

Helvetet väller över oss utan någon som helst förvarning. Chocken är fullständig och omedelbar. Den idylliska vardagslunken slits i småbitar. Runt omkring mig springer folk hukande med panikslagna ansikten. Min hjärna försöker febrilt förstå vad det är som händer. Först efter någon sekund inser jag att det är ett ljud. Ett ljud med en omänsklig volym.

Är det något som exploderat? Ett flygplan som störtat? Ett skenande godståg med signalfel? Men såna ljud brukar förändras – de uppstår, når sitt crescendo och dör sen ut. Det här är en ihållande ljudmatta från ingenstans. Den som befunnit sig i ett litet rum tillsammans med ett tjutande inbrottsalarm kan kanske känna igen sig. Det går inte längre att tänka, rent instinktivt försöker man bara fly därifrån. Men hur gör man när man befinner sig utomhus och inte ens kan lokalisera varifrån ljudet kommer?

Visserligen finns det inte längre någon militär hotbild mot konungariket Sverige, och i konsekvensens namn är det ju då också rimligt att det skärs ner på försvarsutgifterna. Men att bara ha en enda flygsiren i hela Vasastan, och vrida upp volymen på just den på max, är nog inte det mest genomtänkta som försvaret gjort.

Dessutom – om man kan simulera rymdfärder i dator och testa kärnkraft utan att verkligen genomföra härdsmältor – så borde det väl finnas diskretare sätt att kolla om Hesa Fredrik fortfarande fungerar!