Julen 2008 – topp 10!

1. En vit jul! Fördelen med att inte fira jul i storstan är att chansen ökar att den är vit (så vida man inte åker till någon håla i Skåne eller Blekinge förstås). Och när det snöade natten till julafton och alla träd kläddes med rimfrost blev det precis så vintrigt som julen ska vara!

2. Jul i en håla! Stockholm är bra till mycket. Men nära till lugn och ro och naturen är det inte. På julafton tar vi en promenad ner till hyttruinen (med anor från 1400-talet) och följer rådjursspåren över skaren bort till bäverhyddan vid dammen. Tystnaden i skogen är kompakt, och julefriden ligger tung över nejden. Skansen kan gå och dra nåt gammalt över sig!

3. Julmust! Visst är det gott med all mat. Men höjdpunkten på julbordet är ändå julmusten. Inte vilken som helst förstås: det ska vara enligt lokalt recept från Melings bryggeri, som ligger tvärs över sjön där mina föräldrar bor. Jag har druckit ett par liter den här julen. Mycket socker och kolsyra blir det…

4. Pussel! Jag älskar att pussla! Och i år kom en gammal favorit fram igen. Visserligen inte med så många bitar (strax över 500 st) men med samma motiv på båda sidor. När man inte vet vad som är fram- och baksida på en pusselbit ökar svårighetsgraden betänkligt. Speciellt om man håller hårt på familjetraditionen att ingen får tjuvkika på bilden på kartongen medan man lägger pusslet!

5. Trifle! En traditionell engelsk efterrätt som äts på juldagen, efter kalkonen. Den är full med socker, E-kemikalier och roliga färgämnen – och alldeles underbart smaskig!

6. Annandagsbandy! Det är strålande solsken, blå himmel och någon minusgrad när den rödoranga bollen sätts i spel på Västanfors IP. Hemmalaget möter tabellettan Tillberga i ett klassiskt annandagsderby. Tyvärr blir det torsk denna gång, men vad gör väl det. Det är tjockt med folk på läktarna (var tionde vuxen i stan är på plats), glöggen ångar ur bandyportföljerna och kärnkraftselen sprakar gott i infravärmen!

7. Mer trifle! En jul utan syster yster har visserligen sina nackdelar. Men detta är en topplista, och då innebär en jul med minskad konkurrens vid efterrättsbordet också att det blir en massa mer trifle över till mig. Me like E-kemikalier!

8-9. Inga måsten! Detta skulle visserligen bli en topp 10-lista. Men jag kom inte på något mer att skriva. Och lite hemmagjort marsipangodis och en bra bok lockar mer. Så jag skippar några punkter – och det fina med julen är ju just att man slipper all stress och en massa onödiga måsten!

10. Alla jular har ett slut! Så även denna. Har därför sparat det kanske bästa till sist: att få åka hem till storstan igen (där det finns bredbandsuppkoppling!). Jul är kul, men inte hur länge som helst…

Tänt var det här!

När det på högstadiet var dags att ha prao genomled jag en vecka vardera på stålverket och som badvakt i simhallen. Långtråkigt var inte ens förnamnet. Den tredje veckan tillbringades med att kalkera cykelbaneplaner på smörpapper och följa med handläggarna på stadsbyggnadskontoret på inspektionsresor. Den veckan på kommunhusets femte våningsplan lade grunden till hela min utbildningskarriär. Teknisk linje blev husbyggnadsteknisk inriktning blev högskolestudier inom samhällsplanering.

Jag har aldrig ångrat mitt val en sekund, trots att examensbeviset delades ut mitt i värsta byggkraschen i början av 90-talet. När inga hus byggs behövs ingen som planerar staden där husen ska vara, och följaktligen fick min årskurs söka andra vägar i livet. Få av oss blev någonsin samhällsplanerare. Själv har jag varken hållit i en tuschpenna eller läst en översiktsplan sen dess. Men intresset för hus finns där fortfarande.

Och i helgen fick jag chansen att få lite nytta av mina gamla högskolepoäng igen. Med viss möda skars samtliga delar till Hanö fyr ut i pepparkaksdeg och gräddades med stor varsamhet, för att därefter sammanfogas till ett av de snyggaste pepparkakshus som någonsin rests på östra Södermalm.




I samband med att byggnadsverket skulle dokumenteras passade jag på att testa brandsäkerheten. Kort efter att detta foto tagits tog huset närapå eld och en svart rök spred sig som en dimma i lägenheten. Kanske skulle ha lyssnat lite mer uppmärksamt på den där lektionen om brandskydd - bränt pepparkakshus luktar inget gott…

Stressrumpa

Fingrarna löper över tangentbordet medan ett mörknande Östergötland flimrar förbi utanför tågfönstret. Den här helgen har jag besökt Skåne för en snabb visit. Kom med tåget till Malmö sent igår eftermiddag, utgång med J, C och U i Lund på kvällen, och sen lunchtåget hem idag. Nästan som på studs.

Och lika trevligt som det var att få träffa gamla goda vänner igen, lika skönt är det att få ett par timmar på tåget för att hinna ikapp. Den tjocka högen med gamla tidningar är plöjd, inboxen är tömd på obesvarade mejl, ett styrelseprotokoll justerat, minnesanteck-ningarna från senaste mötet skrivna. Mitt liv, som haft förtvivlat svårt att hinna ifatt de senaste veckorna, är för en gång skull någorlunda i fas.

Dessutom är det alltid lika intressant att åka tåg. Tvärs över mittgången sitter en tonårstjej och klistrar in foton i ett stort album. Bredvid mig läser en kille i Polishögskolans ”Utbildningsmaterial för användare av pepparspray”. Det känns tryggt att kunna lämna datorn vid sittplatsen när jag går till bistrovagnen, i förvissning om att alla potentiella tjuvar kommer att springa sin väg gråtande som små barn!

* * * * *

Denna text påbörjades i söndags, men hann inte slutföras innan vardagen rasade över mig igen. Med alla måsten och möten. Stress är bara förnamnet. Och jag har drabbats av väldigt typiska stress-symptom: tics. Fast normalt brukar man få det i ansiktet. Hos mig är det min vänstra skinka som rycker.

Mina kollegor ser väldigt konstigt på mig när halva jag sitter och småstudsar på stolen. Tur att det är julledigt snart...

Inget rosa klägg!

C ringde härom kvällen och ville ha en reserapport från Paris. Berätta allt – men inget rosa klägg, sa hon. Jag vill inte höra om rosa klägg!

Och visst Paris kan vara 3 grader varmt, snålblåst och regn, ett Eiffeltorn väl dolt i dis och smog, snorkiga servitörer, ett obegripligt språk, gåsleverpaté, sniglar och pommes frites med majonnäs, och hotellpersonal som kommer på oväntat besök när de är som allra minst välkomna.

Men vad spelar det för roll när man har rosa klägg!

(Och så illa var det så klart inte - tvärt om riktigt trevligt - men annars hade det ju inte blivit någon knorr på den här texten!)

Strandfynd

I söndags var det sju veckor sen jag promenerade på en varm strand vid Stilla Havet. Det känns som väldigt länge sen. Dels för att mycket av det arbete vi gjorde då nu är grusat, i och med att den nicaraguanska regimen nyligen gick till frontalangrepp mot en lång rad biståndsorganisationer, och genom administrativa trakasserier försöker mobba ut de organisationer ur landet som arbetar med demokratiutveckling och stöd till rörelser som verkar för opinions-bildning kring abort och sexuella rättigheter.

Men det känns också, av ganska naturliga skäl, som att den stekande solen, det blå havet och de susande palmerna tillhör en mycket förgången tid när höstmörkret sänker sig över alltet, den fuktiga kylan tränger genom kläderna och en förkylning rasar i min kropp (inga larver i näsan, dock!).

På alla lyckade resor tar man också med sig en hel hög minnen hem. Och denna resa var inget undantag. Tvärt om. På stranden i Pochomil hittade jag inte bara snäckor och andra vackra saker som vågorna spolat upp. Där gjorde jag också ett fynd utöver det mesta jag hittat tidigare i mitt liv. I en vacker röd klänning och med de blåaste ögon jag någonsin drunknat i.

Sju mörka höstveckor kan vara en ofantligt lång tid. Men de kan också rasa iväg i ett nafs.

I morgon åker vi till Paris, mitt strandfynd och jag.

Ps Vi var en hårsmån från att boka våra biljetter med Sterling. Om vi gjort så hade den här texten nog inte varit riktigt lika munter...

Huskur mot larver i näsan

Det är förkylningstider. Och med det kommer också behov av något som kan lindra snuvor och halsont.

En kollega till mig brukar på fullaste allvar stoppa vitlöksklyftor i öronen för att kurera förkylningar. Och P hävdar å det bestämdast att lite tigerbalsam under näsan både fördriver onda andar och botar så väl åksjuka som snuva. Jag har inte provat något av detta, och kan därmed inte heller uttala mig om tillförlitligheten i dessa kurer. Men kan känna en viss skepsis till dem båda – hur stor är chansen att man får pussa eventuella snyggingar som dyker upp i ens väg om man har vitlök i öronen och överläppen insmord med illaluktande salvor?

Men om inte tigerbalsam skulle hjälpa så finns det ju fler kurer att ta till. I mitt bibliotek finns en liten grön bok med den korta titeln ”Huskurer – Lättfattliga anvisningar gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt svårare fall till dess läkaren hinner anlända”.

Mot just förkylningar ordineras endast det klassiska: bad med kalla avrivningar. Men där finns också bot mot allehanda andra åkommor som man kan tänkas drabbas av. Mot armsvett rekommenderas till exempel daglig tvätt med ättika eller franskt vin. Bennikemask däremot kan behandlas med ”en god portion sillsalat med lök” samt en stor kopp starkt kaffe med socker men utan grädde (varför socker men inte grädde kan man undra, men det förtäljer inte ordinationen).

Under rubriken ”Främmande kroppar” står det inget om one night stands, som man kanske skulle kunna förledas att tro, men däremot om hur man ska göra ”Om man har anledning att tro, att insekts-larver hålla till i näsan, hvilket icke så sällan är fallet hos små barn”. Bästa sättet är tydligen att inandas eter eller terpentin, men rådet ges med brasklappen att det ska ske med viss försiktighet, eftersom risken finns att inte bara eventuella kryp utan också patienten ifråga stryker med.

Om det ändock, alla goda huskurer till trots, skulle skita sig och den sjuke går hädan så skickar författaren med en liten förmaning till de anhöriga. Om man är det minsta osäker på om gamla farmor verkligen kilat vidare eller inte, så är det ”en påbjudande plikt för de efterlefvande att icke hasta med begrafvningen”. Men när tanten börjar lukta och får en ”grön färg omkring midjan” så är det helt säkert att ringa efter dögrävarn…

Bäst att hålla sig frisk med andra ord!

När kakaohalten i blodet närmar sig 110%

Chokladfestival. Lika trevligt som det låter! Man betalar inträde och kan sen gå runt och provsmaka så mycket man vill. Hela Nordiska museet har varit fyllt av kakao i dagarna tre, och M och A och jag tyckte att det var en självklart bra avslutning på helgen att spendera några timmar bland alla läckerheter.

Men trots att jag normalt sett kan trycka i mig ganska mycket sött när andan faller på, så kroknar man oväntat snabbt av den kakao-rika chokladen. Och då tog vi ändå bara de små provsmaknings-bitarna. Inte som vissa andra, som tog en näve ur varje skål. (En person hade till och med sig en kopp som han fyllde med chokladbitar – vilket upprörde oss mycket, oklart om det var över vederbörandes bristande hyfs eller om vi mest var avundsjuka på en briljant idé!?)

Vi valde att besöka festivalen de två sista timmarna innan stängning, eftersom det fina vädret skulle utnyttjas så länge som möjligt. Vad vi inte räknat med var att vi därmed var där när utställarna började rea ut sina produkter. M och A passade på att bunkra 80%-iga chokladkakor till fyndpriset fyra för en femtilapp! Själv nöjde jag mig med diverse praliner, bland annat några riktigt läckra toppade med havssaltflingor!

Både öl- och chokladfestival avbockade hittills i höst. Undrar vad som står näst på tur i evenemangskalendern? Om jag inte minns fel så brukar det vara erotikmässa någon gång här på höstkanten. Jag kanske borde gå på den också när man nu har farten uppe. Kan ju bli riktigt intressant att se vad de rear ut sista timmen…

I Just Can't Get Enough!

En del kanske tycker att det finns både viktigare och intressantare saker att skriva om för tillfället. Men att skattebetalarna får stå för notan för en ohejdad marknadsekonomi på Wall Street får inte denna bloggförfattare att gå i spinn av inspiration direkt. Och en kommentar till den förestående bandypremiären kan nog vänta några veckor till.

Då är det ju mycket roligare att skriva om de riktigt stora saker som är på väg att hända i mitt liv just nu.

Nej, inte något tramsigt om vackra kvinnor och stora kärlekar. Var sak har sin tid, även för en Hattifnatt. Detta handlar förvisso om kärlek. Men också om något mycket större. Det som bara en tonårsgrabb kan hysa till fyra unga män som klär sig i läder och damunderkläder.

Det är en kärlek som inte har rostat under alla år. Visserligen har glöden falnat lite under kortare perioder. Riktigt så intensiv som den var framför skivspelaren i pojkrummet för tjugo år sen är den inte längre. Men konstigt vore väl annars. Och känslan när jag, en varm sommarkväll för två år sen, trycktes mot kravallstaketet på Stockholm Stadion och sjöng mig lycklig, var lika stor som någonsin förr.

I morgon måndag kl 13.30 hålls årets kanske viktigaste press-konferens i Berlin. 1000 biljetter har släppts till pressträffen, men tyvärr har jag ett viktigt möte på jobbet så jag kan inte åka. Och egentligen har jag ju - på diverse obskyra forum på nätet - redan listat ut det mest väsentliga: att Dave, Martin och Andy är på G igen med ny skiva och världsturné. Enligt ryktena blir det konsert i Stockholm i mitten av juni nästa år.

Det får gärna bli en lång och kall och mörk vinter. Det bekommer mig föga. Vetskapen om att tonerna från en Emulator 2* snart kommer att ljuda över Stockholms Stadion igen räcker för att hålla en gammal synthare vid liv, även om så en ny istid otippat skulle vänta bakom hörnet!

* Emulator 2 är en av de mest klassiska samplers från 80-talet. Kända användare är bland annat Depeche Mode, Genesis, Front 242 och Pet Shop Boys.

Stockholms Stadion 7 juli 2006:

30 kilometer runt Lidingö

Två helikoptrar hovrar över Koltorps Gärde när jag kommer dit strax innan kl ett. De 18 000 löparna släpps iväg i nio startgrupper, med 10 minuters mellanrum. Eftersom det var sju år sen jag sprang sist räknas jag som oseedad och får starta bland de sista. Därför är det fortfarande nästan en timme innan det är min tur. Men jag kan vänta. En hel sommars träning och en lång sista vecka på en diet av kolhydratpulverdrinkar (precis lika äckligt som det låter!) är äntligen över.

Och när startpistolen avfyras, och benen sträcks ut över ängarna så är det en stor känsla av lycka som infinner sig i kroppen. Glädjen i att få springa. Men också revansch för förra året, då jag så snöpligt blev störtförkyld två dagar innan loppet.

Fördelen med att starta bland de sista är att det är väldigt stärkande för psyket att få springa om så många. Nackdelen är att det blir ganska trångt ibland, och det är en massa blåbär (läs 50-års-presenterna och 40-årskrisarna) i vägen. Redan efter 3 km kommer jag ifatt de första från startgruppen innan som börjat gå. De har lång väg kvar att vandra idag.

I motlutet strax efter vätskedepån vid 20 km står min egna lilla hejaklack, som har rest till Stockholm enkom för detta. Ytterligare stärkt glömmer jag nästan bort skavsåret som har irriterat den sista milen. I lurarna sjunger Abba om att vinnaren tar allt.

I de berömda sugande backarna i slutet av loppet kommer min medhavda extraenergi väl till pass: flytande glykos som sköljs ner med en klunk vatten. Sockerkicken som kommer efter 15-20 sekunder är nog i närheten av vilken stureplanslina kokain som helst. Jag flyter fram ytterligare några kilometer, och orkar till och med heja på Vilse på vägen. Målupploppet kommer överraskande snabbt och jag inser att jag till och med har krafter kvar till en spurt.

Med tanke på att jag varit snuvig hela veckan, det varit över-stressigt på jobbet sista tiden och jag därmed sovit ganska dåligt de senaste dagarna, samt att fredagskvällen spenderades med trevligt sällskap istället för att vara hemma och vila – med tanke på det så är jag väldigt nöjd med min insats. Det blev visserligen inte personbästa, men jag var sju år yngre när jag tog det så det må vara ursäktat. Och dessutom har jag ju då ett mål kvar till nästa år också!

Öl är inte bara öl!

Att ideellt arbete har varit en del av mitt liv sedan gymnasieåren torde inte vara någon större nyhet för de av er som känner mig väl. Från skoltidningen, via studentkåren och partipolitiken till bland annat Röda Korset.

Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).

När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!

Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*

Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!

När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!

Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!

* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.

Snart på hemväg

I söndags lämnade vi Managua och åkte ut på landet, närmare bestämt till en liten ort vid kusten som heter Pochomil. En ledig dag var efterlängtad efter att ha haft ett ganska intensivt schema från den stund vi klev av planet.

Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)

Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)

Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!

Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.

Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!

Rapport från Managua

När vi strax före klockan halv nie på kvällen lokal tid äntligen passerat den sista säkerhetskontrollen och fått den sista stämpeln i passet har vi varit på resande fot i drygt tjugofyra timmar. Och då komforten på flygplansstolarna över Atlanten närmast var besläktade med den på gamla SL-bussar, hade jag då också varit vaken lika lång tid. Vi var med andra ord något möra, och längtan efter en säng var stor.

Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.

Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.

Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.

Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…

Mellanlandningsnervositet

Tidigt på onsdag morgon lämnar jag ett septemberregnigt Sverige och reser till varmare trakter. Närmare bestämt Nicaraguas huvud-stad Managua, där biståndsorganisationen som jag arbetar för har sitt huvudkontor för Latinamerika-regionen.

Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.

- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.

- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.

- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.

- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.

- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.

Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.

På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.

Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.

Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!

Att uppfylla en dröm

Ibland måste man bara göra det man tror på. Egentligen borde vi så klart alltid göra det. Men ofta går det att komma på massor med praktiska anledningar till varför vi inte tordas ta det där steget, försöka uppnå den där drömmen.

Det behöver inte vara någon stor och ouppnåelig dröm. Men vardagen är ju så trygg att hålla fast i. Och risken finns alltid att man misslyckas. Man vet vad man har – så varför chansa inför det okända?

Jag är inte mycket till drömmare. Har alltid stått stadigt på marken, aldrig längtat bort. Ofta har jag sett det som en tillgång. Jag ödslar ingen tid på oväsentligheter - mitt motto är att leva för dagen eftersom ingen ändå vet om solen går upp igen.

Men när jag ser glädjen i ögonen hos någon som vågar ta steget, som är på väg att uppfylla en livslång dröm, så känner jag ändå ett sting av avund. Framförallt fylls jag dock av beundran. Beundran av ett mod som jag själv saknar.

Den som aldrig vågar kommer nog också att ångra sig för resten av sitt liv. Vilket väl vore ett misslyckande större än alla andra. Ibland får man bara en chans. Så missa inte den!

Way to go girl!

Jakten på en dröm

Länge har jag letat. Många kvällar har tillbringats framför datorn. Presentationer - lovandes guld o gröna skogar o en rosaskimrande framtid tillsammans - har lästs. Fotografier - alltid tagna ur de mest förskönande vinklarna - har tittats på. Men hittills har den rätta inte dykt upp.

Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig. Men visst, om endast det bästa är gott nog, så kanske man lägger ribban lite väl högt. Så risken är ju uppenbar att jag kommer att försmäkta bakom min dataskärm till döddagar, väntandes på att det riktiga kapet ska dyka upp.

Över en lunch i torsdags tyckte J därför att jag borde börja stryka i kravlistan. Och dessutom kan man ju inte lita på photoshoppade bilder – man måste ju faktiskt ut och se hur saker och ting ser ut i verkligheten om det ska kunna tända till på riktigt.

Sagt och gjort. Efter en snabb rundringning till några bensinmackar var en etanolbil modell mindre bokad, och sen bar det iväg ut mot Roslagen. Dags att titta på sommarhus.

På slingriga småvägar for vi fram. Och gjorde faktiskt en del oväntade fynd. Under en alldeles för låg taknock i ett torp utanför Alunda hukade något oväntat Martin, en av mina närmaste (och längsta) kollegor. Och på en krog i Knutby blev vi serverade pizza av nån som J bombsäkert trodde vara Åsa Waldaus syster.

Men vi tittade också på flera små röda idylliska sommartorp. På ett ställe var det ingen visning, så då smög vi i trädgården och kikade genom fönstren i smyg. Tills vi insåg att det var fel hus som vi glodde in bakom gardinerna på…

Det blev ingen romans den här helgen heller. Det vore ju dumt att slå till när det kommer nya annonser redan på fredag. Jakten går vidare!

I den här trädgården smög vi och kikade bakom gardiner. Trodde vi...

Idioten

Minns ni när gympaläraren avslutade lektionen med Idioten, dvs att alla skulle springa så fort de kunde från ena fotbollsmålet till det andra. Jag avskydde det.

Det är ganska vanligt bland långdistansmotionslöpare att de bara springer långt när de tränar. Men om man vill putsa tiderna så duger inte bara det vanliga lunket, då måste man också vänja kroppen vid att öka tempot lite. Om man har en slalombacke till hands kan man
t ex springa upp och ned för den. Eller så kan man låta en jogging-kompis cykla medan man själv springer bredvid (och byta när man tröttnar).

Men om man varken har slalombackar eller joggingkompisar så får man springa efter andra cyklister. Ikväll höftade jag därför upp en sträcka på ca 200 meter på kajen på Söder Mälarstrand. Och sen jagade jag cyklister som cyklade förbi.

Det var jätteskoj - de blev hur stirriga som helst när man sprang om dom!

Efter 5 löpningar var jag död. Avslutade därför passet med att lite lätt jogga alla trapporna (53 höjdmeter + fyra våningar) från kajen och hem.

Fem gånger 200 meter gör inget Lidingölopp. Men min gamla gympamajje hade nog blivit lite stolt.

Pyspunka

När jag förra våren skaffade en ny cykel så köpte jag mycket medvetet en skruttig, rostig, av 50-tals modell. Det är nämligen den enda sorts hoj som man får behålla i den här stan, om man inte vill släpa runt på lås och kedjor som väger flera tiotals kilo. Vilket jag inte har någon lust med.

Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)

Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.

Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.

Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!

Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.

Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.

Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…

Bara några isbitar

Imorse gled jag smått motvilligt ur sängen och snörde på mig joggingskorna. Ambitionen var 1,5 mil men orken räcker faktiskt till ytterligare ett trekilometersvarv runt Långholmen, trots att det fortfarande är före frukost.

Väl hemma igen tänker jag unna mig en isbit eller två i saftglaset. Och sen lägga mig på soffan och ta det lugnt resten av dan (har läst nånstans att det viktigaste med träning är att vila ordentligt efteråt!) Men när jag öppnar frysen inser jag att en avfrostning nog inte skulle vara helt fel (eftersom draglådorna typ har frusit fast i varandra…) Sagt och gjort och ur med kontakten.

När jag plockar ur frysen hittar jag en låda rabarber. Mmm, man kanske skulle ta och koka lite kräm! Samtidigt börjar det bli blött på golvet av all is som smälter. Så det är bara att leta reda på skurtrasan. Och liggandes på knä på köksgolvet behöver man inte vara någon Miss Marple för att förstå att det nog var ett tag sen som det golvet såg en våt trasa senast. Fram med skurhink och såpa och snart är golvet skinande rent. Blir dock tvungen att ta hallgolvet också, eftersom kontrasten mellan skurat och oskurat annars blir väl uppenbar. Men i hallen står min gamla teve och skräpar, så först måste jag släpa ner det åbäket i källarförrådet. (Trots att den egentligen är pensionerad har jag en idé om att ha den i mitt sommarhus - som jag ännu inte köpt. Men mer om det någon annan gång.)

När krämen är kokad (och uppäten – mycket god!) och golvet skurat är det lagom dags att fylla på frysen igen. Men det blir tämligen tomt. Och en tom frys är det ju ingen mening att ha. Hmm, man kanske skulle ta och baka lite! Alltså - iväg till affären och handla lite jäst och mjöl och annat som saknas i skafferiet.

Några timmar senare och ett par bullplåtar rikare har jag också hunnit med två omgångar disk (en tråkig sida med bakning är att det blir en hel del disk). Funderar så smått på vilket nästa projekt ska bli: måla några golvlister kanske, eller plantera om min stackars fikus?

Men då kommer den första skakningen från nedre däck. Det är min högerfot som protesterar: ”Det är ju för bövelen söndag – har du inte lärt dig att man ska helga vilodagen!” (Just högerfoten har alltid varit lite högkyrklig av sig.) Strax efter faller mellangärdet in i kören: ”Vem tror du att du är egentligen, nån jävla Martin Luther!? Ta det lite lugnt nån gång och var som folk!” Mina örsnibbar bildar strax talkör tillsammans med en konstig valk i nacken (som jag inte ens visste att jag hade): "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" En efter en tågar mina kroppsdelar ut i strejk, den stora mattheten väller fram och snart finner jag mig totalt utslagen på soffan, tomt stirrandes i taket.

Först efter några timmar, och efter att ha styrkt med mig lite bullar och mjölk, vaknar jag till liv igen.

Mitt enda egentliga ”måste” idag var att tvätta. Men tvättkorgen står fortfarande orörd i garderoben. Vissa söndagar blir inte riktigt som man tänkt sig.

Jag skulle ju bara ha några isbitar till saften...

Felkörda tåg - del två

Mina misstankar om att turistbyråcheferna i Västra Götaland hade ett finger med i spelet när jag åkte tåg runt halva södra Sverige i söndags kväll är nu bevisade.

När man blir försenad med SJ kan man ansöka om ersättning enligt deras restidsersättning. När jag vid några tillfällen tidigare gjort detta så har det efter ett par veckors väntat ramlat ned ett presentkort på cirka 150-200 kronor på hallmattan.

Även om det inte är några svindlande belopp så är det ändock 2-3 svalkande pilsner på min favoritpub, eller kanske en ny cd-skiva.* Så därför fyller jag även denna gång raskt i formuläret på webben och glömmer sen lika snabbt bort alltihop.

Döm därför om min förvåning när SJ:s kundtjänst redan efter två dar plingar i min mejlbox. Och det där ligger ett värdebevis på 933 kronor. Vilket är 14 kronor mer än jag betalade för hela min biljett!

Så inte nog med att jag fick mig en liten sightseeing i sommar-idyllen, jag fick pröjs för det också! Inte konstigt att SJ har svårt att få finanserna att gå ihop…

* Ja, jag tillhör den grånande generation som tycker att man faktiskt ska betala och göra rätt för sig. Att artisterna sen inte ser till att få hyggligt med pröjs från sina bolag är ett annat problem. Men med den argumentation fildelarna använder skulle man ju lika gärna kunna sno varor från alla butiker som tillverkar i låglöneländer!

På fel sida Vättern!

Motståndet mot paparazzis på Skånska Rivieran har dess värre hårdnat sedan förra sommaren, så jag måste göra alla er som otåligt väntat på fräcka bikinibildsreportage besvikna. (Att min egen Beach 2008 inte riktigt lever upp till förväntningarna har alls inget med saken att göra…) Men jag kan ändå intyga att de senaste dagarna har innehållit massor av sol, bad och trevligt umgänge. Visserligen en del skrapande av målarfärg också. Men det verkar höra till den lokala traditionen i denna landsända, och man ska ju som turist ta sederna dit man kommer, så jag skrapar glatt.

Enda smolken i bägaren är att jag inte lyckas entusiasmera min omgivning till ett litet uppfriskande vattenkrig. (Vilket möjligen beror på att jag just då håller i en högtryckstvätt. Men herregud - lite vatten är det väl bara fulla gubbar utan flytväst som dör av. Och skulle solbrännan råka bli bortspolad på kuppen så finns det ju ny att köpa på flaska för den som vill slippa skämmas på jobbet i augusti!)

Mycket nöjd med min långhelg blir jag avsläppt utanför Malmö Central, och ser framför mig en lugn och tämligen långtråkig söndagskväll på tåget mot Stockholm. Men SJ har andra planer.

Visserligen skyller de på att någon finnig sommarpraktkant pajat en klaffbro över Göta kanal. Men jag tror att omdirigeringen av vårt tåg ingår i en större och mer finurlig plan. Kanske är det turist-näringen i Västra Götaland som mutat till sig oväntat besök av ett tåg med 500 stockholmare?

Kossor och lokalbefolkning glor lika förvånat när ett X2000 rusar fram på ett spår som annars bara trafikeras av små lokaltåg. Hålor som Tenhult, Mullsjö och Stenstorp glider förbi utanför fönstret. Solen går ner över ett glittrande blått Vättern. Och trots att vi blir mer än två timmar försenade är stämningen god hos både mig och mina medresenärer. Det känns nästan som en minitågluff. Det blir en något oväntad – och just därför lite kul – avslutning på semestern!

Skärgårdspaddling

Trosa skärgård är till utseendet ganska likt Stockholm skärgård. Men med några avgörande skillnader: här finns inga motorbåtar, här finns inga vattenskotrar, och här finns nästan inga sommarstugor. Det är lugnt och stilla och alldeles underbart tyst. Dessutom finns här inga mygg, inga (nästan i alla fall) myror, och – väderprognoser utlovande motsatsen till trots – inget regn.

När vinden i ryggen ger en smula extra skjuts framåt, solen värmer lite lagom i nacken, och den klarblå himlen smälter samman med det öppna havet vid horisonten. Då finns det få saker som slår att sitta i en kajak.

Liggandes på en fortfarande varm klippa - medan solen sakta går ner över ett skimrande hav, laxen och den bakade potatisen fräser i glöden, och den danska ölen är så där alldeles lagom sval - då är livet faktiskt inte alls dumt att leva!

En solig dag på Bullerö

Vår kapten sätter ribban direkt när han lägger den lilla taxibåten i en bredsladd ut från Stavsnäs brygga. Fyrtiofem småskumpiga minuter senare stiger vi i land på Bullerö brygga.

De senaste åtta åren har Magnus och jag haft som tradition att varje sommar göra en expedition (låter lite mer äventyrligt än utflykt, eller hur!) till en ö i Stockholms skärgård. Kriterierna när vi valt våra mål är att det ska vara en för oss båda tidigare obesökt plats, med både intressant natur och kul kulturhistoria (Magnus gillar att rabbla latinska namn på tråkiga gräs och överblommade orkidéer, medan jag är mer fascinerad av gamla dammiga trägärdsgårdar ).

Genom åren har vi besökt så exotiska platser som Svartsö, Ålö och Sandemar. Vi har gått vilse och missat båten hem, vi har åkt båt med La Camilla (om någon kommer ihåg henne, men då var hon faktiskt fortfarande lite hipp!) och vi har upptäckt topphemliga radaranläggningar! I år sökte vi oss längst ut i ytterskärgården - till idylliska Bullerö.

Här har Bruno Liljefors haft sin ateljé. Här har Anders Zorn och Albert Engström jagat sjöfågel och druckit punsch. Och här har Errol Flynn, Zarah Leander och Charlie Chaplin huttrat i det kalla vattnet.

Vi nöjer oss med att njuta av det vackra vädret på de solvarma klipporna, spana efter fyrar mot en klarblå horisont, besöka Liljefors ateljé, klappa en padda (Magnus), skrämma huggorm (jag), fotografera fågelungar och studera arkeologiska fornlämningar (fyra tältpinnar nedslagna i berget, troligen från den så kallade ”Chaplin-epoken” enligt informationsskylten…)

Sen letar vi efter fästningar. Till traditionen hör nämligen att Magnus är väldigt nojig för de små krypen, och därför alltid klär sig förståndigt heltäckande. Jag, däremot, banar som vanligt oförväget min väg genom högt ängsgräs och buskiga snår med shorts och bara ben och devisen ”om man nonchalerar dem så bryr de sig inte!”. Resultat blir också helt traditionsenligt att Magnus skulle kunna starta en mindre djurpark med alla sina fynd, medan jag bara hittar en enda liten fästingstackare.

Det enda som saknas på Bullerö för att livet ska vara helt fulländat är en glasskiosk, så därför tar vi båten in mot stan igen när eftermiddagen sakta övergår i kväll. Och medan taxibåten studsar på vågorna skriver vi vykort, precis som på en riktig semester. Vi är lite lagom trötta men mycket nöjda med vår dag. Man måste inte alltid flyga 15 timmar till exotiska länder för att finna sol, vacker natur och orörda stränder. Idyllen finns ibland närmare än man tror!

Ps Om ni känner för att åka till Bullerö – vilket klart kan rekommenderas, det är nog den finaste ö som jag besökt i Stockholms skärgård! – så kan jag tipsa om att man kan också övernatta i ett av de röda små husen som syns på översta fotot!

Plats på scen för: sommaren!

I fredags kväll trängdes vi tillsammans med några hundra andra på en gräsmatta under en ek på Djurgården. På Parkteaterns minsta scen – som i programmet kallas för just ”Under eken” - ges C L J Almqvists klassiska Det går an. En berättelse om jämställdhet, skriven för 170 år sedan, men lika aktuell idag. En resa från flirt till samboskap på 90 minuter, fylld av knäppa infall, utvikningar och albanska svordomar (!). En alldeles lysande liten föreställning!

Ganska precis ett dygn senare är dimensionerna de rakt motsatta: Thåström har gjort ett bra jobb som uppvärmare (och hans avslutande ”Du ska va President” är för mig kvällens höjdpunkt!) men de flesta i publiken vill ha mer. Och när det svarta skynket dras undan och Kent röjer loss exploderar Zinkensdamms fotbollsplan i ett hav av klappande händer. De bjuder på en scen- och ljusshow som endast stora internationella artister förmår matcha, och tackas av 15 000 armar som uppsträckta gungar i takt. Det är onekligen en mäktig syn!

Helgens tredje akt var av det mer stillsamma slaget. Två kajaker, en massa vatten och en tidvis gassande sol. Sommarens första dopp (jag, jag är en badkruka…) klaras av och följs av flera innan vi några timmar senare vänder åter mot Stockholm.

Imorgon går ridån upp för en föreställning med mig själv i huvudrollen. Arbetsnamnet är Semester 2008. Och efter helgens lovande generalrepetition är jag övertygad om att det nog inte kan sluta med något annat än stående ovationer!!

Innerstadsdramatik

Min lilla stadsdelsidyll trasas sönder i sommarkvällen. Nästan hemkommen från jobbet (kånkandes på min nya teve!) svänger jag in på den normalt så lugna Lundagatan. Och möts av brandrök och avspärrningar. Mitt på gatan står det en bil och brinner. En folksamling stirrar nyfiket. Men ingen gör något. Brandkåren är redan på plats. Men inte heller de bryr sig, utan ser mest ut att stå och fundera över vilken sorts sill de ska handla till midsommar.

Lågorna slår fram när bildörren öppnas och en person ramlar ut. Elden sveper över kroppen som blir liggande på gatan. Fortfarande ingen reaktion från människorna runt omkring. Brandmännen funderar nu på vilken sorts nubbe de ska dricka till sillen. Sekunderna går medan det oformliga byltet ligger tyst och brinnande. Några fotograferar. Så också jag.

Det pratas allt oftare om att vi har ett samhälle där ingen bryr sig, där få vågar agera. Jag har aldrig tyckt att jag känner igen den bilden. Men så tillhör jag också den privilegierade grupp som har haft råd att köpa trygghet. Som går på gator i en stadsdel där de flesta inte är rädda för att gå på gatorna. Inte som i Botkyrka eller Södertälje eller Malmö, där invånarna verkar ha till vardags-tristessnöje att kasta sten på bussar, bränna bilar och spränga bomber. Så säger de på teve i alla fall. Vad vet jag - jag besöker sällan förorterna (och senast jag var där så försökte någon faktiskt elda upp en pendeltågsstation!)

En man med megafon stiger fram och ropar: ”Bryt!”. Idyllen är räddad! Det jag bevittnar är inte en bild av ett samhälle i förfall. Det är en scen från inspelningen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Lugn kan jag gå de sista stegen hem till huset där jag bor. Öppna porten med koden som ska se till så att ingen som inte hör hit kan komma in. Och slå på min nya teve, för att titta på hur världen ser ut därute. Utanför min lilla trygga värld.

Under kniven

Att låta doktorn karva i en för att förbättra det som naturen inte fixade från början är ju populärt numera. Och jag är inte den som bangar att haka på en ny fluga för att smälta in i trendiga gänget. Alltså var det häromdagen hög tid att lägga upp sig på operationsbordet.

Efter att ha pumpats full med lokalbedövning och smärtstillande tabletter plockades alla de groteska slaktarverktygen fram. Skalpeller och krokar och tänger och sugar. Jag försökte blunda för att slippa se, men de bilder som visades i mitt inre var om möjligt än mer ångestframkallande.

Därefter täcktes både jag och halva rummet i gröna dukar. Till och med lampan som hängde i taket täcktes över, troligen för att förenkla städningen om någon viktig pulsåder skulle råka punkteras under ingreppet.

Därefter tog varelsen med den heltäckande skyddsdressen och det stora munskyddet ett stadigt tag i alla sprutor och skalpeller och krokar och tänger och sugar och satte igång. Och jag bad en stilla bön om ett smärtfritt slut på detta livet, och gled in i skräckens medvetslöshet.

Med blodet rinnande ur ena mungipan stapplade jag en timme senare ut från tandläkaren. En visdomstand fattigare - det finns numera lite mindre Mikke på denna jord! Men fan vet om jag blev
så speciellt mycket snyggare!?

Att komma hem

Tillbringar helgen hos mina föräldrar, i det hus jag en gång växte upp. Hit flyttade vi på sommaren när jag precis hade fyllt åtta – i augusti är det exakt 30 år sedan - och här bodde jag tills dess att jag flyttade 7,5 mil hemifrån inför terminsstarten på tredje ring i gymnasiet.

Mitt tonårsrum finns fortfarande kvar. Visserligen är Okej-affischerna borta från väggarna, men mycket annat är precis som det en gång var. Biljetten från min första stora konsert (Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988) är nålad på anslagstavlan. Studentmössan hänger på väggen. Och i mitt och min systers gamla ”lekrum” ligger fortfarande travar med gamla Kamratposten och Fantomentidningar i hyllorna.

Att komma hem är som att komma till en plats där tiden snudd på still. Visst har det gjorts en hel del kosmetiska förändringar på de tjugo år som gått sen jag flyttade. Men jag kan ändå varje vrå utan och innan. Till och med naturen är densamma. Visst har träden blivit högre sen jag var liten, konstigt vore väl annars. På ängen som sluttar ned mot sjön blommar blommorna som de alltid har gjort. Käringtand, ängsklockor, smörblommor, rödklöver och andra som jag inte kan namnen på.

Njuter av skuggan i hängmattan och gungar sakta till vindens svalkande smekningar och humlornas surr i syrenbuskaget. Boken jag läser beskriver ett novemberslaskigt Stockholm i mitten av 1970-talet. Det känns väldigt avlägset och snart slumrar jag stilla.

Men lugnet och ron är bedräglig. Vis av många erfarenheter vet jag att alla som slumrar stilla i hängmattor utgör mål för lömska överfall med vattenhinkar. Så när min omtänksamma mamma kommer ut med ett glas kallt citronvatten till mig så är det mycket nära att jag på ren reflex sparkar ut framtänderna på henne.

Hon klarade sig dock. Vilket inte min intet ont anande lillasyster gör när jag en stund senare smygande överfaller henne med trädgårdsslangen. Hennes ångestskrik vittnar om att vattnet nog är ungefär lika kallt som det brukar vara. Och jag är lika barnsligt nöjd med mig själv som alltid. Vissa saker har sannerligen inte förändrats ett dugg på tjugo år!

Vroom, vroom, svisch!

Vissa sporter gör sig bäst på teve. Nu menar jag inte bandymatcher i snöstorm. Alla som hävdar att man aldrig ser bollen på bandy har heller aldrig varit på en bandymatch. Bollen är faktiskt större i verkligheten än på teveskärmen (i alla fall på min lilla 19-tummare, som by the way oväntat repat livsmod igen!) Och om man ändå inte ser bollen så beror det troligen på att man druckit för mycket glögg, och då spelar väl inte en boll hit eller dit så stor roll - man är lika glad ändå!

Men nu var det inte bandy den här texten skulle handla om. Nej, den sorts sporttävlingar jag tänker på är såna där det går ut på att man som publik ska stå vid en dammig vägkant och ha tråkigt ett par timmar innan något händer. Och om man inte står vid den dammiga vägkanten och väntar i ett par timmar innan något händer, så får man inte en så pass bra plats att man ser nåt när det väl händer något. Så därför står man där och har tråkigt. Tills det händer något. Vilket det gör i typ tre sekunder. Sen har marathonlöparen/ cyklisten/rallybilen svischat förbi och det är bara att packa ihop och gå hem igen.

Lådbilsracet på Djurgården idag var inget undantag. Väntan, väntan, väntan. Och sen for det förbi något med fyra hjul och ett vettskrämt barn i.

Då var det roligare att titta på alla snygga gamla veteranbilar.* Det fanns till och med en T-Ford som var till salu. Det vore väl nåt att ha som första bil! Enkel att köra verkar den också. En pedal för framåt och en för bakåt. Och gasen har bara två lägen att hålla reda på: halvfart och helfart. Det senare innebär ca 60 km/h vid medvind i nedförsbackar om man är kissnödig och har hemlängtan. Nästan så att lådbilarna går fortare. Men å andra sidan så hinner folk se en ordentligt när man kommer körande!

*Det var det årliga Gärdesloppet som gick av stapeln idag. Här finns det kuliga bilder!

Bättre begagnat

Idag gick den årliga Återvinningsfesten av stapeln på västra Södermalm. Överallt på gatorna runt Hornstull hade folk ställt ut ett bord och sålde prylar de inte längre behöver. Förra året kom 30 000 personer, i år var det minst ännu fler.

Idén som sådan är mycket tilltalande. Dels för att användbara prylar kan få ett nytt liv istället för att hamna på en soptipp någonstans. Och dels för att jag för egen del älskar att botanisera på loppisar och i second hand-lådor. Men tyvärr är det svårt att göra några större fynd i den här sortens osorterad mischmasch. En väldig massa gamla kläder, ungar som säljer förra årets julklappar, och travar med LP-skivor från 80-talet. Sånt som ägarna inte längre vill ha. Och inte så många andra heller.

Nej, för oss mer kräsna loppiskonnässörer finns bättre ställen att fynda på. En av mina nya jaktmarker är Tradera.

Tidigare har jag fördomsfullt trott att sajter av den här typen mest befolkas av småbarnsföräldrar som byter kläder med varandra. Och visst finns det i skrivande stund mer än 39 000 barnkläder till salu. Men där finns ju också så mycket mer. Här finns allt från konst till hemelektronik och Tupperware-prylar (den senare just nu 1639 auktioner). Och är man intresserad av gamla grejer så är det här rena himmelriket. Vad sägs till exempel om 73 olika flintyxor och pilspetsar från stenåldern! Eller 305 olika sorters majblommor (med en bilblomma från 1956 som just nu är budad till 180 kr!)

Men det dignande utbudet och alla snabba sökmotorer till trots har loppisen på gatan ändå något som dess virtuella motsvarighet saknar. På Tradera finns det visserligen 505 smurfar till salu. Men där finns varken sol, stämning eller barn som säljer saft och hembakta bullar!

R2-D2

För snart ett år sedan skrev jag om min trotjänare till teve som då sjöng på sista versen. Efter att ha tjänat som hotellteve i sin ungdoms glada dagar har den sedan fört en mer stillsam tillvaro på sin ålders höst. Under de tio år som vi fått tillsammans har den troget levererat nyheter och dokumentärer och andra seriösa program. (Jag tittar aldrig på skräpteve, verkligen inte! Dessutom räknas väl Big Brother som en dokumentär!)

Men som genom ett under repade den sig på nio och tog sig samman för att fortsätta några ronder till. Nu verkar det dock vara kört för gott. Bara ett vitt streck över rutan gör ju ingen tittare lycklig, även om ljudet fortfarande är ok. Jag menar, ingen vettig människa kollar ju på Top Model för de smarta kommentarernas skull…

Men min teves snara frånfälle ger mig dubbel ångest. Inte bara förlorar jag en kär vän. Nu måste jag ju också ut och köpa ny. En sån där platt sak. Men jag vill inte vara den typen av människa som köper en platt teve. Jag känner nästan ingen som har en platt teve. Det är bara teknikfreaks och folk som äter för mycket chips som köper såna. Inte jag.

Men som av en slump så hittade jag den här lilla reklamfilmen. Hurra, jag behöver inte köpa en platt teve! Istället ska jag genast införskaffa en liten rund pryl som far runt och piper och ser ut som en soptunna. Visst är den söt!

Vänskap

Föreställ dig att du plötsligt skulle tappa minnet fullständigt. Att hela ditt liv skulle vara borta. Du skulle inte längre minnas din uppväxt, inte känna igen din familj, inte veta vilken mat du brukar gilla eller vilken musik du helst lyssnar på.

Som en del i processen att återskapa ditt liv skulle någon samla alla dina vänner, och var och en skulle de få presentera sig och berätta om er tidigare relation.

Hur många av dem skulle du då välja att återskapa vänskapen med?

Min goda vän C från Lund formulerar inte frågan riktigt så, hon är mer rakt på sak när vi sitter i kvällssolen på Rivals balkong vid Mariatorget. Istället frågar hon: Varför umgås vi?

I frågeställningen finns inget ifrågasättande, bara en ärligt menad undran över hur det kommer sig att just vi två valt att dela ett par timmar tillsammans en av de första varma kvällarna i maj.

De flesta av mina vänner har jag idag svårt att redogöra för varför jag en gång valde att börja umgås med. En gammal klasskompis här, en fd kollega där. Någon kanske var en bästis när man gick på mellanstadiet (och när man valde bästisar i den åldern var väl inte alltid urvalskriterierna så noga) och har hängt med sen dess av bara farten. Tiden har sedan skapat en gemensam historia. En referensram som man hänger upp en stor del av relationen på.

Men det krävs mer för att hålla en vänskap vid liv. Visst kan man älta minnen om hur kul man hade för tio eller tjugo år sen. Men till och med en nostalgiker som jag behöver mer än så. Om inte tillflödet av nya upplevelser finns stagnerar alla förhållanden. Tiden lär utvisa vilka av oss som åker på pensionärskryssningar tillsammans.

Exakt hur svaren på C:s fråga föll får stanna där på balkongen. Dock kan jag säga att vår gemenskap är unik. Precis som alla andra gemenskaper jag har. De är en del av mitt liv. Ni är en del av mitt liv. Utan er vore jag inte jag.

Solbränna och värkande muskler

Skåne har för mig kommit att bli intimt förknippat med arbete. Tidigare tog jag var och varannan vecka nattåget söderöver, eftersom ett av de kanslier jag ansvarade för låg i Lund. Och då kontoret låg på andra våningen i självaste stationshuset fanns det sällan anledning att göra några längre utflykter för att botanisera i omgivningarna.

Nu finns inte längre kansliet kvar i Lund, och för den delen har jag ju också bytt jobb. Så anledningen att besöka Skåne i tjänsten är borta. Istället har jag återvänt vid några tillfällen, som jag trodde, på semester.

Som jag skrev om i en mycket minnesvärd blogg med rubriken "Den vilda jakten på en dusch" förra sommaren så är vänner med sommarstugor 200 meter från havet till för att besökas. Två gånger har jag nu också varit gäst i Skateholm, en liten by mellan Trelleborg och Ystad, där sandstranden är gnistrande vit, havet underbart klarblått och pilsnern alldeles lagom kall. (Obs! Den sista meningen är sponsrad av den lokala turistnäringen vars dator jag lånar och pilsner jag druckit!)

Man skulle kunna tro att en sådan idyllisk plats är som skapad för vila och rekreation en långhelg som denna. Men precis som i somras återvänder jag nu istället hem med ömmande muskler, en värkande rygg och händer fulla med blåsor. I fyra långa dagar har jag slitit hårt med att riva tapeter, skrapa målarfärg från väggar, elda ris, röja skrot och allehanda andra arbetsuppgifter som en sommarstuge-ägare kan komma på att sysselsätta sina gäster med.

Men detta är alls ingen klagosång. Det finns sämre sätt att tillbringa en Kristi Flygarhelg än med att i shorts och med bar överkropp få njuta av årets första riktiga varma dagar. Min bränna är riktigt fin faktiskt, och nog måste man väl få muskler även av att skrapa färg! En utmärkt start på uppladdningen inför Beach 2008 m a o!

Ust’ Olenek

När jag förra helgen letade efter något annat i en låda hittade jag ett kuvert innehållandes en stor karta över Ryssland och en färdbeskrivning för ”the Siberian Lena River”.

I ett pojkrum en kväll för många vårar sedan stacks en nål i en atlas, och en ed svors att exakt tio år senare ses på den plats där nålen träffade. Ust’ Olenek, en genomfrusen håla på det Nord-sibiriska låglandet där floden Olenek mynnar i Norra Ishavet, blev vårt gemensamma mål.

Vi var nog varken de första eller de sista tonårspojkar som blundat och stuckit nålar i kartböcker. Och som för så många andra kom det med tiden annat emellan. Fruar, barn, karriärer och en allmän uppfattning om att en tre veckors resa enkel väg, delvis genom helt obebodda områden (det är 100 mil till närmaste större väg!), är mer lockande när man är arton än trettio plus.

Med ett visst vemod över svunnen ungdomsentusiasm lät jag kartan och det lilla faktahäftet försvinna i pappersinsamlingen. Men så plötsligt i förrgår kom det oväntat ett långväga SMS: Johan, en av de ursprungliga edsvurna, som nu bygger lyxvillor i Thailand, vill ha sällskap på en tripp på Transibiriska nästa vår. (Alla som någon gång varit i Thailand vet ju att den närmaste och snabbaste vägen hem därifrån är med järnväg via Peking och Moskva…)

På åttiotalet var Transibiriska bland det mest äventyrliga man kunde göra. Sen föll muren och tågluffarna började flyga istället. 2008 känns en skranglig järnvägsvagn inte lika lockande. Men visst, om vi hoppar av i Severobaykal’sk och gör en kort avstickare på sisådär en 300-400 mil genom Sibirien, så är jag med! I år är det ju faktiskt exakt tjugo år sen nålen fastnade på 73 grader nord/119 grader ost. Och folk har haft konstigare fyrtioårskriser!

(Foto från Ust’ Olenek. Det är säkert mycket bättre väder på sommaren!)

Omotiverande motiv

Alla som någonsin har läst Agatha Christie vet hur viktigt det är att förstå det bakomliggande motivet. Ty utan motiv ingen lösning på gåtan.

Och att det behövs någon form motivation för allt vad vi företar oss är väl allom bekant. Sen må det vara lathet, girighet, kärlek, kåthet eller bara ren och skär självbevarelsedrift. Vi behöver ett motiv för att motivera oss.

Men ibland kan motivet vara direkt kontraproduktivt. Detta motiv är utsikten från mitt arbetsrum en solig aprildag. Inte så speciellt motiverande direkt (inte för att jobba i alla fall...)

Vårsolens lockelser

Kombinationen av sol och öl är närmast magisk! Den ena är förutsättningen för allt liv - den andra är meningen med just detta livet. Var och en för sig är de väldigt trevliga på sitt sätt. Men tillsammans blir de som två himmelska titaner som befruktar varandra i en jättelik och gudomlig orgasm! Man kan bli religiös för mindre.

Visst, mina euforism kanske är lite påverkad av att jag tog vägen över en solig och öldrickemyllrande Medborgarplats på vägen hem från jobbet idag. Och visst, det spelar väl säkert också in att min strupe varit torr som ett läskpapper i flera veckor nu, eftersom alla mina dryckesbröder och -systrar varit bortresta, legat slagna av diverse farsoter eller påstått sig ha viktigare saker att göra (torrbollar!)

Men även om man bortser från dylika faktorer så är det intressant att se vad lite vårsol kan göra för en ölbryggares kassaomsättning. Det är ju inte så att värmen framkallar en törst vilken som helst, för då hade uteserveringarna väl varit fyllda av folk som drack mjölk eller päronsoda eller någon annan dryck som är både nyttigare och billigare än pilsner. Inte heller är det en enkel längtan efter alkohol som stimuleras av solens strålar. För då kunde ju samma uteserveringar lika gärna ha befolkats av punschdrickare och portvinskonnässörer!

Jag har inte svaret på varför just öl är den gyllene dryck som lockar när aprilsolen värmer på. Kanske är det nåt med hormonerna? Eller en lömskt tillsatt kemisk substans? Men äsch, varför bekymra sig? Bättre att bara låta sig sköljas med. Motståndslöst bejaka begäret inom sig.

Och man blir ju faktiskt rysligt törstig av att skriva blogg - nån som är sugen på en pilsner?

Senast den 5 maj!

TV3-programmet Lyxfällan* skvalar i bakgrunden medan jag går igenom årets deklaration.

Tyvärr är ju det mesta förtryckt nuförtiden, och trots att jag kontrollräknar alla åtta beloppen två gånger så tar det roliga slut redan innan den första reklampausen.

Eftersom jag tillhör den lilla perversa minoritet som tycker att det är ganska kul att deklarera (vilket kan bero på att jag aldrig någonsin fått betala kvarskatt, utan alltid - hur jag än bär mig åt - får pengar tillbaks!) så saknar jag den gamla goda tiden när man skulle sitta och räkna och fylla i rutorna på egen hand. När deklarerandet var ett gediget hantverk och inte bara ett kryss på en webbsida.

Samtidigt är jag nog också ganska nöjd med att mitt ekonomiska liv inte är mer komplicerat än så. Visserligen har jag varken en plasma-teve eller tre fräsiga hojar i garaget. Men jag tror att jag klarar mig tämligen väl ändå. Det finns ju många andra som jag hellre är Hej och tjenis med än tjänstemännen hos Kronofogden. Och dessutom är jag mäkta stolt över min ekonomipärm - så välstrukturerad att Riksrevisorerna skulle blir gröna av avund om de fick se den!

*Programkonceptet går ut på att vanliga Svenssons får skämmas offentligt för att de saknar även de mest grundläggande kunskaperna i vanlig hushållsekonomi.

F3 – träff o sänk!

I brist på bättre sysselsättningar en gråtrist dag som denna bestämmer jag mig för att utforska folklivet utanför tullarna. Närmare bestämt Hammarbyhöjden, ett av de områden som ligger längs grön linje strax söder om Söder.

Fram till mitten av 1930-talet fanns här mest bondgårdar och koloniområden. Men sen kom makarna Myrdals bok ”Kris i befolk-ningsfrågan” och politikerna kommenderade ut grävskoporna för att bygga moderna lägenheter till ”mindre bemedlade barnrika familjer” (kravet för att få hyra en tvåa på 40 kvm var att man hade minst 3 barn!)

Idag köps samma lägenheter av tjugofemåriga singlar och småbarns-familjer, till priser som ofta toppar 1,5 mille. Här bor de som vill bo innanför tullarna men inte tycker att det är värt pengarna. Här bor caffelattefolket som har tröttnat på mjölk med kaffesmak och köpt barnvagn istället. Här bor de som aldrig ville ha krypavstånd till krogen och hellre satsar på karriär inom någon statlig myndighet. Här bor klassens plugghästar. De som lyckats ganska bra i livet.

Lite grann känns det som om tiden stått still ett par decennier när man kliver ut från tunnelbanan. Och visst, en stadsdel befolkad av väluppfostrade plugghästar – hur spännande kan det bli egentligen?

På det lilla torget har något lockat till sig en nyfiken folksamling. Det visar sig vara inspelning av en reklamfilm för Posten. På Söder-malm, där man snubblar över kändisar och filminspelningar var och varannan dag, hade ingen brytt sig. Men här är folk tydligen mer svältfödda på dylika spektakel.

Jag undviker noga att visa min nyfikenhet, och tar istället in på ett café för en värmande kopp te. Vid bordet bredvid mig sitter två killar i 30-årsåldern med varsitt rutat papper och spelar ”Sänka skepp” med stort engagemang. Ett spel jag trodde var utdött sedan länge. Men tydligen inte i Hammarbyhöjden.

Tre tunnelbanestopp senare är jag åter hemma på Söder. Folk stressar förbi i rulltrappan med oseende ögon. En helt annan värld. Inte alls så långt bort.

Enligt en undersökning...

Enligt alltid lika pålästa och högkvalitativa Aftonblaskan har man på ett universitet i USA undersökt kvinnors och mäns förmåga att kommunicera med varandra. Resultatet är väl inte direkt häpnads-väckande om man säger så. Kvinnor tror att män självklart förstår vad de menar trots att de inget säger. Män å andra sidan fattar inte ens hälften av vad de borde eftersom de är fullt upptagna med att fundera på öl och fotboll (eller något annat som fyller en normal mans hjärna).

Enligt denna mycket vetenskapliga undersökning (på hela 280 individer) så förstår män sällan när kvinnor flörtar med dem, utan de tror att det bara är vänskapliga eller allmänt på gott humör. Men kvinnor fattar inte att männen inte fångar deras sexuella signaler, och därför blir de deprimerade eftersom ingen är intresserad av dem - och dricker sen alldeles för många öl vilket ofelbart leder till att de blir odrägliga och klängiga. (Just det sista framgick kanske inte direkt av undersökningen, det läste jag mellan raderna…)

En gång när jag var på en stor kongress berättade en av mina kollegor att en kvinnlig bekant (till min kollega) hade försökt flirta med mig, men att jag verkade helt onåbar. Riktigt hur flirtandet skulle ha gått till förstod jag inte. Vi hade inte haft ögonkontakt, än mindre pratat med varandra, och knappt vistats i samma rum. Men enligt kvinnlig logik borde jag förstås ha fattat i alla fall.

En som är rasande duktig på att kommunicera utan att öppna munnen är Nina Conti:



Ps Bloggen om min polare Mats Odell var skriven 1 april. Alla fattade visst inte det...

En blöt kväll med Mats Odell

Jag har alltid varit en stor beundrare av Mats Odell. Visserligen ofta i smyg, eftersom det inte varit helt politiskt korrekt att brista ut i lovsång för en medelålders krisdemokrat med bristande omdöme. Men ändå.

Gårdagens stora nyhet var ju försäljningen av Vin & Sprit till franska Pernod. Men jag kan nu avslöja att jag i hemlighet varit regeringens rådgivare i affären under en längre tid. Mats och jag (vi är du med varandra!) har seriöst och enträget arbetat oss igenom större delen av spritsortimentet på marknaden, för att kunna utröna vilka sorter som passar bäst att blanda med en sjuttis Absolut. Man gifter ju inte bort sin dotter utan att först ha koll på om den blivande svärsonen passar i familjen liksom. Speciellt inte om man är kådis, vilka väl är de enda som fortfarande gifter bort sina döttrar.

Största konkurrenten Diageo har visserligen Guinness i sitt sortiment. Men jag har aldrig varit någon stor fantast av öl man ska dricka med kniv och gaffel. Och efter den kvällen när jag bjöd Masse Nasse (då var vi mer än både du och bror med varandra!) på drinkar av lika delar Absolut och Baileys så föll de fullständigt bort ur budgivningen.

Pernod däremot har fina konjaker som Renault och Martell med sig i hemgift, så det får anses som ett sannerligen lyckat giftermål. Dock anser fransmännen att vodka är en lite väl barbarisk och okultiverad spritsort, vilket inte riktigt passar i deras marknadsföring.

Michelin däremot är ju ett aktat namn i baguetternas och det sura vinets förlovade hemland. Och vad blir det om man - för exotismens skull – sätter en liten skandinavisk touch på det hela. Jo, just det! I det finstilta i kontraktet har Mats därför haft vänligheten att skriva in att man ändrar namn på flaskorna till - Absolut Mikke.

Pingpong

En del arbetsgivare måste locka med höga bonusar, firmabilar och subventionerad hemhjälp för att någon ska vilja arbeta hos dem. Det måste sannerligen vara tråkiga jobb på trista arbetsplatser!

När vi annonserar ut lediga tjänster skriver vi ärligt att vi ”inte kan erbjuda marknadens högsta löner”. Och ska man vara krass så ligger vårt löneläge ganska långt under den privata sektorn. Speciellt för de som är riktigt duktiga, eftersom begreppet prestationslön närmast är att betrakta som en svordom här.

Trots det får vi ofta hundratals ansökningar från välutbildade akademiker till varje ledigt jobb. Pengar är nämligen inte allt här i världen. Och kan de göra bättre nytta någon annanstans så är det väl bra så.

Men även inom biståndsbranschen finns det personalförmåner. Ikväll invigdes t ex kansliets nya pingisbord under pompa och ståt! Nästan alla var där: unga och inte längre fullt så unga, vikarier så väl som höga chefer. Den självbetalda ölen rann i törstiga strupar och krukväxterna hukade under illa riktade smashar.

Tyvärr tvingades jag på grund av hosta (min häftiga romans med fröken Snuva är inte helt över än) åse rundpingisturneringen från åskådarplats. Men vänta bara, så snart jag är på topp igen så ska jag ta fram mina gamla tonårstalanger från källaren i missions-kyrkan och visa vem som är mästare på att springa så fort som möjligt runt ett grönt bord!

Rapport från en sjukbädd

Jag är sjuk. I snart en vecka har jag kämpat mot en av de mest aggressiva förkylningar som norra Europa någonsin skådat.

Och då ska ni veta att jag mycket sällan brukar vara sjuk. Dessutom - när jag väl är det - så brukar jag inte göra någon stor affär av det hela. Ingen tycker om att vara sjuk. Och ännu färre är intresserade av att höra andras gnäll om sina sjukdomar. Så om du ska vara sjuk, bli frisk så snart som möjligt och berätta inte för någon. Så blir alla glada!

Dessutom har jag alltid lagt ribban för när man räknas som sjuk ganska högt. Men så är jag också uppfostrad av föräldrar som ansåg att man skulle gå till skolan så länge tempen var lägre än 39,4 C och man inte hade regelbundna kaskadkräkningar. En sådan inställning stärker karaktären.

Så att jag nu berättar att jag är sjuk är alltså inget vanligt gnäll. Det är faktiskt väldigt synd om mig! Ja, jag vet att det säkert inte går att jämföra med att föda barn. Men hur många ligger på BB en hel vecka? Och dessutom får man ju uppmärksamhet och presenter och barnbidrag som bonus när man föder barn - vem ger presenter till den som tillfrisknat från en dödlig förkylning?

En intressant sak med sjukdomar är att man alltid drabbas av nya mystiska symptom sent på nätterna. Har ni någonsin drabbats av cancer eller dödliga virus strax efter lunch eller mitt på blanka förmiddan? Skulle inte tro det va! Men däremot händer det allt som oftast mellan kl två och tre på natten att jag vaknar och känner att huvudet håller på att lossna eller att ena foten blivit grön och har svällt till dubbel storlek.

Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan tog min ena näsborres slemhinnor påskledigt och gick hem. Med resultatet att blotta tanken på att snyta sig orsakade en störtflod av näsblod. Synnerligen irriterande när snuvan samtidigt rinner som en för tidig vårflod. Med hjälp av en halv bal bomull har jag dock lyckats minska blodstänken i lägenheten till mindre än ett ordinärt mordfall.

Men så i natt kom nästa oväntade symptom: jag vaknade klockan halv tre med insikten om att min tidigare huvudvärk nu vandrat ner och satt sig övre högra käkbenet. (Nu måste ni hålla med om att det är synd om mig!) Efter lite surfande hittade jag på sjukvardsrad-givningen.se att värk i överkäken är ett av tre typiska symptom på bihåleinflammation. Ett annat är ”illaluktande snuva”. Men hur vet man det? I konceptet med snuva brukar det ju vanligen ingå att man inte har något luktsinne kvar. Hur ska man då veta om snuvan luktar illa eller inte?

Men bihåleinflammation är inget att leka med så den farhågan bör jag få bekräftad snarast möjligt. Därför kommer jag imorgon att kravla ur min sjukbädd och stappla ut på stan, och de första tio personer som jag möter kommer att få mina blodiga näsborrar uppkörda i sitt ansikte med frågan ”Luktar min snuva illa?”

Nu, åter till sjuklägret – host, hack, snörvel…

Korset och halvmånen

Sveriges största biståndsorganisation, den med det röda korset som sin symbol, har traditionellt haft en stark koppling till kyrkan. Visser-ligen har loggan inget med kristendom att göra, det är Schweiz flagga med omvända färger (efter grundarens hemland). Men däremot var från början ofta prästen eller prästfrun aktiva i de lokala föreningarna. Dessutom har kretsindelningen vanligen skett utifrån församlingsgränserna, och kyrkan har alltid lånat ut sina lokaler gratis till Röda Korsets verksamheter. Och det senare är en koppling som inte är helt lätt att frigöra sig ifrån, speciellt inte i en storstad där kvadratmeterpriserna snabbt skulle tömma de kassor som gör bättre nytta i katastrofdrabbade länder.

Men just det starka kyrkliga sambandet gjorde valet av konferens-lokal för regionens årliga ordförandekonferens desto lämpligare. Moskén på Södermalm är inte bara ett givande besök för mig som håller Ferdinand Boberg* för att vara en av Sveriges främsta arkitekter. Vi fick också en intressant och heltäckande bild av islam och dess historia på tjugo minuter (ok kanske inte helt hel-täckande… men ändå väldigt intressant!). Dessutom kändes det som en viktig och bra signal i dessa tider av Muhammedhund-debatter och amerikanskt krigshetseri.

En pikant detalj var att våra workshops med jämna mellanrum avbröts av en arabiskt mässande röst i högtalarsystemet. Vi hopp-ades att det var nåt slags böneutrop. Men det kunde lika gärna ha varit ett brandalarm - min arabiska är inte riktigt vad den borde vara. Och det hade ju varit synd om vi hade brunnit inne. Muslimerna i Sverige har nog att göra utan att också behöva
förklara varför de fick för sig att elda upp hundra rödakorstanter.

* Ferdinand Boberg (1860-1946) är bl a skaparen av Rosenbad, NK, och LO-borgen. Samt en orientaliskt inspirerad elektricitetsstation vid Björns Trädgård, numera ombyggd till moské.

Freeze!

Jag älskar practical jokes! Inte att bli utsatt för själv så klart. Men att få planera för någon annan. Och allra bäst är det när det blir riktigt stort och spektakulärt. Som t ex när teveprogrammet Blåsningen lyckades lura Peter Settman att han av misstag stängt av strömmen i hela DN-skrapan.

De ringde faktiskt från TV3 en gång och ville ha med mig som lockbete i just det programmet. Jag ångrar än idag att jag inte lät mig övertalas. Men jag är rädd att jag inte hade fått behålla jobbet om jag hade sagt ja. Min boss Birger var nämligen inte lika förtjust i practical jokes som jag. Och det var ju trots allt han som skulle vara offret i den blåsningen.

Det är inte alltid så enkelt att ordna en riktig bra happening om man är ensam. Visst kan man ställa den klassiska hinken med vatten ovanför en dörr. Men – been there, done that – det känns ju inte så väldigt nyskapande om man säger så!

Räddningen då är att gå med i en Flash Mob. Det är ett antal helt vanliga människor som inte känner varandra som samlas för att göra en kul grej i fem minuter och sen gå därifrån igen. Som t ex den här:

Sagostund

Naturligtvis var jag där imorse. Klockan sju när portarna öppnades till årets bokrea. Väl inläst på reakatalogerna, och med en noggrant skriven inköpslista med prioriteringar och olika jämförelsepriser.

Nu gjorde jag väl kanske inte så jättemånga fynd. Men det sa jag ju så klart inte när Aktuellt ville ha en direktkommentar till morgon-teve. Antar att de intervjuade just mig eftersom jag ser så väldigt beläst och intellektuell ut. Och då måste man ju också svara upp till den bilden, så jag fyllde snabbt inköpskorgen med några extra djupa filosofiböcker och ett tjockt diktverk på ryska.

Eftersom jag skulle till jobbet direkt efteråt så har jag inte haft möjlighet att se inslaget själv. Men jag är övertygad om att jag måste ha gjort ett mycket imponerande intryck på svenska tevetittare. Synd att den tomma stolen i Svenska Akademien nyss blev besatt - annars hade den varit min som i en liten ask!

Sockerchock!

I min familj har vi en stolt tradition av sötsaker och gräddiga bakverk så fort klockan klämtar för fikarast. Så när vår kära mor i helgen skulle avfiras på en jämn födelsedag var det helt självklart att det skulle göras med en fikabuffé!

Efter att först ha grundat med en förmiddagsfika på hemmagjord och lagom mastig chokladtårta styrde vi vid lunchtid mot Krusenberg Herrgård, vackert belägen vid Mälaren utanför Uppsala.

Det hela inleddes med en guidad rundtur av de vackra husen. Men jag, som normalt är intresserad av både historia och gamla saker, trampade otåligt runt och tyckte att guiden var alldeles onödigt långrandig. Jag menar, vem bryr sig om tapeter i original från tidigt 1800-tal när man vet att det väntar ett par miljoner kalorier i stora salongen!?

Men alla historier har ett slut, och så även den som vår ciceron hade att berätta. Och därefter bröt den stora frossan ut!

Efter att först ha grundat med några scones med hemmagjord marmelad skred vi på allvar till verket. Och på mindre än en timme hann jag avnjuta inte mindre än fyra semlor, lika många choklad-moussebakelser, en lagom stor bit blåbärspaj, småkakor och en hel del annat smått och gott.

Därefter stapplade vi ut till bilen, och åkte raka vägen till akutintaget för nyblivna diabetiker på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

(I skrivande stund är klockan halv tie på kvällen. Idag har jag inte ätit någon vanlig mat sen frukost…)

Rosor är röda…

Ska det va så svårt?

Hela dan har jag suttit på spänn och väntat. Uppdateringsknappen på min dator är snart utsliten. Men inte ett endast lite hjärtligt pling i mejlboxen.

Min Facebook-uppkoppling har gått varm hela kvällen, i spänd förväntan på att få någon fånig liten animerad applikation (fast egentligen hatar jag små fåniga animerade applikationer i Facebook).

Och jag har ringt på hos alla grannarna två gånger, och frågat om de verkligen är säkra på att de inte råkat få post som egentligen är adresserad till mig.

Men nada. Noll. Intet.

Inte en endast ros har jag fått. Jag struntar i om den är ekologiskt influgen från Sydamerika (absurt men sant!) eller inte. Vissen, taggig och full med bladlöss. Hit med den - jag är inte så knusslig!

Alla hjärtans dag. Pyttsan! Mitt hjärta räknades tydligen inte.

/Bitter singel på Södermalm

Tips från coachen

En av rutinarbetsuppgifterna som personalchef är att läsa ansökningshandlingar och hålla intervjuer med förhoppningsfulla kandidater. Och eftersom flera av mina vänner just nu är i jobb-sökartagen kanske det kan vara på sin plats att jag delar med mig av några goda råd.

Gallra bland dina meriter. Som arbetsgivare är jag fullständigt ointresserad av dina fem sommarjobb i en glasskiosk för tjugo år sen. Och man måste inte heller ta med alla kurser man gått. På vilket sätt skulle t ex en ”Alkoholutbildning: Endagsutbildning för festansvariga på Lunds nationer” vara relevant för ett jobb? (Personen ifråga hade den som nummer två i CV:n, direkt efter sin universitetsexamen!)

Ett annat bra tips är att komma i tid till intervjun. Och väl där, prata inte så mycket att den som intervjuar inte får en chans att ställa sina frågor (händer oftare än man tror). Använd inte heller en massa intervjutid till att snacka skit om din förra chef och din ex-man (har också hänt!).

Att välja referenser är inte alltid så lätt. Men ett gott råd är att välja någon som vet vem du är.
”Är hon mörkhårig och har glasögon?” (Nej, hon är blond och verkar ha perfekt syn.)
”Jag är ledsen, men då har jag ingen aning om vem det är.”
(Från ett autentiskt samtal med en tidigare chef!)

Ett bra knep för att friska upp folks minne, och tona ner eventuella negativa omdömen kring ens person, är att lova sina referens-personer en fri barrunda – då brukar de flestas tvekan rinna bort lika snabbt som en kall Hoegaarden en varm sommardag!*

*Bara en liten vink till dem av er som har mig som referens...

En florsockrad valkampanj

Hur göra om man vill bli omvald på ett tungt förtroendeuppdrag?
Till exempel som ordförande för en av Stockholms största bostadsrättsföreningar.

Göra ett bra jobb?
Leda styrelsen och föreningen på ett demokratiskt riktigt sätt?
Bilda allianser och pakter med viktiga nyckelpersoner?
Smutskasta motkandidaterna å det grövsta?

Nja, det låter jobbigt. Dessutom måste den typen av valarbete göras under en längre tid om man ska vara säker på att lyckas. Bättre då med punktinsatser!

Som att baka semlor och bjuda den nyvalda styrelsen på...

Ordförandevalet stökades över på knappa två minuter - inga andra kandidater vågade ens träda fram när de såg det kommande neder-laget stirra dem i det gräddiga vitögat.

Vägen till makten går via magen!

När även tuffa grabbar gråter

Slår på teven för att kolla text-nyheterna, och råkar hamna mitt i litteraturprogram där Åsa Linderborg, författarinnan till succé-romanen ”Mig äger ingen”, sitter som gäst i en grön fåtölj.

Hon berättar att hennes avsikt var att skriva en lite rolig, sann men samtidigt kärleksfull bok om sin uppväxt med en ensamstående och alkoholiserad pappa i 70-talets Västerås. Att läsarna sedan hört av sig i massor och berättar hur de gråtit floder över den varma men också väldigt sorgliga berättelsen förvånar henne.

Tydligen har till och med tuffa grabbar som Leif G W Persson och Jan Guillou rörts till tårar av historien om härdarmästare Leif Anderssons livsöde. Och de har inte bara gråtit, de har också erkänt det öppet.

Att sälja många böcker är en svår konst. Men det är inte alltid synonymt med att skriva stor litteratur. Romandebutanten Åsa Linderborg lyckas med det som de ärrade veteranerna inte är i närheten av. Kanske gråter Leffe och Janne lika mycket över att deras mångmiljonupplagor aldrig lyckats beröra en endast själ i hjärtat.

*Om du inte läst ”Mig äger ingen” så gör det om det så är den enda bok du läser i år. Om du redan har boken i hyllan, läs den igen!

Svikna löften

När klockradion väckte mig ur min skönhetssömn kvart över sex imorse slet jag mig med visst våld ur sängvärmens sköna omfamning och snörde på mig joggingskorna.

Den digitala termometern vid Eriksdalshallen visade 6 grader när jag passerade. En morgon i januari! Ur led är vintern. Men det är perfekt temperatur för en löprunda.

Strömmen av joggare, stavgångare och hundrastare var som vanligt strid längs Årstavikens mörka vatten, den tidiga timmen till trots. Det är många nyårslöften som ska infrias.

Vilken tur då att mitt nyårslöfte inte inbegrep ett maraton, utan ett Vasalopp. Därmed kan ju ingen heller anklaga mig för att inte hålla mina nyårslöften. Möjligen är det bil- och oljeindustrins, flygcharter-turisternas eller George Bush fel. Men absolut inte mitt.

Jag skulle aldrig svika ett löfte. Nej nej, ge mig lite snö och jag skulle glatt skida hela vägen till Mora. Men det kan ju vara ganska bekvämt att slippa uppfylla dem också. Speciellt när man kan skylla på någon annan. Och Bush blir ju anklagad för allt annat elände som händer i världen, så det gör nog varken till eller från om han får ett inställt Vasalopp på sin meritlista också!

Stegvis

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram?

En klassisk gåta från småbarnsåren. Nu har jag äntligen fått svaret: Jag själv.

Förra helgen – efter en fyra timmar lång söndagspromenad – köpte jag nämligen en stegräknare. Inget mer flanerande, strosande och nöjespromenerande för min del. Nu är det bara effektiva steg som räknas!

Tyvärr är resultatet hittills ganska nedslående. Trots att jag promenerar 20 minuter till jobbet varje morgon, och går en dubbel omväg runt Söder på vägen hem, når jag inte upp till det antal steg som man enligt hälsoexperterna bör gå varje dag för att leva ett nyttigt liv.

Men jag har kommit på ett knep! Om jag sätter fast mätaren på den handled som slutar med den näve som gräver flitigast i chipsskålen, så kan jag efter en lagom lång kväll i tevesoffan nå den magiska nivån.

Man får inte vara dum om man ska kvala in i Beach 2008-klubben. Snarare vis. Stegvis...

Efterlysta

En av de spalter i Dagens Nyheter som roar mig mest om morgnarna är den med rubriken ”Efterlysning”. Spalten återfinns oftast i kulturdelen, strax till höger om de treradiga notiser där trevliga ungdomliga män på 58 vårar söker lekkamrater (eller vice versa).

Bland kontaktannonserna finns de som söker någon, och som kanske inte alltid är så kräsna i sina anspråk. Men under Efterlysning letar de som vet vad vill ha. De som funnit sitt livs stora kärlek, men som bangade ur när de hade chansen. Och som nu inte kan sova om nätterna av grämelse.

Ett axplock ur dagens notiser.

”Du stod vid kassan på Coop i Lycksele, vi tittade på varandra.”

Nog för att det bor lite folk i Lappland, och dessutom är de ganska folkskygga av sig, men visst måste det väl vara fler än två som tittat på varandra på Konsum den senaste tiden?

”Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du är på väg någonstans. Jag i jacka och jeans. Hör av dig!”

Hmm, hur många kan den beskrivningen stämma in på? Finns det
ö h t någon på Centralen som INTE är på väg någonstans?

En del annonserar länge och ihärdigt. T ex så har en Daniel sökts i ett par veckors tid. Den senaste notisen löd

”Daniel. Om du försökt nå mig, så har jag ingen display (och vill inte ha). Tala till mig. Viktigt.”

Notiserna är här återgivna i full text (förutom den nummersignatur som ska anges när man svarar). Det finns alltså ingen som helst mer information för att lista ut vem som avses med respektive efterlysning. T o m Hasse Aro brukar ha mer ledtrådar att gå på.

Den som söker skall finna heter det. Jag är inte så säker på att det alltid stämmer. Men försöka duger ju. Och om inte annat så förgyller det mina morgnar!

Måndag morgon

En tretimmarsfika med trevligt sällskap på mysigt café i Gamla Stan är en bra avrundning på julledigheten. Kvällen toppas med några maskiner tvätt och en genomkörare av fotografierna från nyår i Photoshop. Snart ska jag gå och sova. För imorrn är det ju måndag morgon. Dags att gå till jobbet igen.

Ni håller säkert inte med. Men få måndagsmorgnar har varit så efterlängtade som den imorgon!

Min borrmaskin och jag

Mitt innehav av en ordentlig borrmaskin och allehanda andra praktiska verktyg gör mig ibland mer åtråvärd än annars i mina vänner ögon. Vissa perioder har jag nästan undrat om det är mig eller min slipmaskin som mina vänner helst vill träffa. Men slipmaskiner är ganska dåliga på att dricka öl så jag tror att jag trots allt vinner i längden!

Idag var jag inbjuden till Östermalm för att ge goda råd om en kabeldragning. Eftersom jag tycker att min slagborrmaskin är ganska kul att leka med, och speciellt i andras väggar, förordade jag så klart att ledningarna skulle dras så att man måste borra i maximalt många väggar. Tyvärr verkar det dock inte bli så, vi fann en annan lösning som skulle spara minst tre meter dyr datakabel (och det är ju ett argument så gott som något).

Men jag har fått löfte om att få återvända till helgen. Då ska jag ta med mig både slagborren, metallsågen, stämjärn och lite annat roligt. Magnus tycker att vi ska sätta sågen i ekparketten då. Och visst, det låter som ett riktigt kul lördagsnöje! Men jag bad honom höra med frun i huset först. Av erfarenhet vet jag att alla inte brukar vara lika entusiastiska över mig och mina maskiner…