Alive - and kicking the streets of London

Jag har aldrig varit speciellt fórtjust i att flyga. Inte fór att jag inte litar pá tekniken. Den ár sakert lika genomtánkt och váltestad som vilken Tjernobylreaktor som helst. Men sen ár det ju alltid en mánsklig varelse som ska skóta elándet ocksá. Och fór mina medmánniskor har jag mycket litet fórtroende.

Vem vet vilka av oss som gómmer en defekt psyko-gen som ligger latent och bara vántar pá att fá brista ut. Och inte att fórglómma ár alla dessa mándagsexemplar som fár vandra fritt pá vára gator (sjálv ár jag fódd pá en torsdag!)

Eftersom jag har váldigt hóga tankar om mig sjálv brukar jag sállan oroa mig nár jag sjálv har kontrollen. Men i ett flygplan ár man helt utlámnad át andra. Och vad vet jag om huruvida piloten har en dálig dag eller inte. Kanske inte fick nát av frugan igar kváll? Eller om snubben som skulle skruva fast vánster vinge var nykár och hade tankarna nágon helt annanstans. Kanske ár det blott nágons grál med sina griniga tonáringar en vanlig tisdagsmorgon som skiljer mig och mina medpassagerare frán den sista resan!?

Men mot alla odds haller flygmaskinen ihop och vi dunsar i backen pá Heathrow utan fórluster. Sá jag har nu i óver ett dygn kunnat njuta av ett London vars luft ár fylld av smog, regntunga skyar och ljudet av sirener frán terroristjagande poliser.

Idag har jag t ex spenderat 4,5 h pá the Cabinet War Rooms (den brittiska regeringens bombsákra hógkvarter under andra várldskriget, nu áterskapat till ett av de háftigaste museer jag besókt.) Vissa hade kanske hellre dótt flygplansdóden án spenderat en halv dag med att titta pá nágra sjabbiga gamla kontorslokaler frán 40-talet. Men fór mig ár det himmelriket. Om flyget hem pá lórdag inte nár hela vágen kan jag dó lycklig. Eller fór att citera den store Churchill himself: "Jag ár nu redo att móta min skapare. Dáremot vet jag inte om Han ár redo att móta mig án!"*

(*Fritt ur minnet och egenhandigt óversatt)