Djupdykning i underjorden

Min stora fascination för gropar avslöjades i en mycket uppskattad blogg i början av februari. Och en grop är ju alltid en grop (och därmed värd att undersökas!) Men härom kvällen fick jag chansen att – som ett led i träningen för frivilliga i Röda Korsets kris-beredskap - ta min passion till helt nya nivåer.

Tidigare har jag både besökt Riksarkivets stora samlingar djupt i klippan under Kristineberg, sorterat sopor i den underjordiska sopsorteringsanläggningen vid Vanadislunden, och sprungit runt i hemliga kulvertar under Gamla Stan.

Men när hissen dyker 15 våningar ner i berget under Johannes kyrka kan man ändå inte låta bli att dra efter andan. Djupt där nere, med matkonserver för två veckor, sitter dygnet runt minst tjugo sjuk-sköterskor, läkare, poliser, brandmän och andra specialister och pratar i telefon.

SOS Alarm i Stockholm svarar på nästan 3000 samtal per dygn. Och de lyfter i genomsnitt på luren inom 4 sekunder. Tyvärr dock ofta i onödan – eftersom mer än hälften (!) av samtalen är tjuvringningar, folk som vill beställa taxi och mobiltelefoner som lever sina egna liv i trånga fickor sena krogkvällar. Och om mexicaner!

Mexicos motsvarighet till 112 är nämligen 080. Och alla nödsamtal i världen kopplas automatiskt till den närmaste larmcentralen. Så om man från en fast telefon i Stockholm ska ringa ett lokalsamtal men ändå slår 08 först, och sen inte är tillräckligt snabb med resten av siffrorna tolkar systemet det som "mexican i nöd!".

Så nästa gång du druckit lite för många tequila och slinter med fingrarna, bli inte förvånad om det inte är Benke i Bagarmossen som svarar, utan en söt liten sjuksyster i ett bombsäkert bergrum som undrar om du vill åka ambulans eller polispiket till psykakuten!

Efterlyses: Cherstin Jansdotter i Wasstorp

Ursäkta för att jag inte skrivit på ett tag. Hittade mitt påbörjade släktforskningsprojekt när jag rotade bland en del gamla papper för några dar sen. Och naturligtvis fastnade jag som ett järnfilspån på en starkströmsmagnet. För det finns ju få saker som är så spännande som att rota i gamla arkiv. Att gräva ner sig i kyrk-böckerna, leka lite detektiv - och sen yrvaket komma till sans igen några timmar senare, med en bunt nya gamla anfäder att foga till den tidigare samlingen med stofiler.

Fast tro inte att jag har glömt bort er. Eller jo förresten, för en stund glömde jag bort både er och allt annat. Den här eftermiddan skulle jag ha tvättat, diskat, städat och pluggat. Men diskvattnet är för länge sedan kallt, boken fortfarande oöppnad och dammråttorna slår frivolter av pur levnadsglädje.

Istället har jag ägnat flera timmar åt att ta reda på när Filipstads och Färnebo församlingar delades i två (det var den 6 april 1611 om någon händelsevis är intresserad) och om "Kerstin Jonsdotter från Västgötatorp" är samma person som "Chr Jansdotter i Wasstorp"? (Prästerna var inte så noga med stavningen på 1700-talet…)

Visste ni förresten att det finns en kommun som heter Lekeberg? Den ligger i Örebro län och centralorten heter Fjugesta. Jag råkade hitta den (den fanns säkert där redan innan, men jag har iallafall inte vetat om dess existens förrän nu*) när jag letade efter den exakta gränsen mellan Värmland och Närke. Som visade sig gå rakt igenom Degerfors kommun, strax öster om golfbanan i Billinge. Jisses vad intressant, eller hur!

Nä, nu har jag inte tid med er längre. Måste försöka lista ut om Wästhärad och Väse härad kan vara samma ställe. Min farfars far-mors mormors andre make, som var elitsoldat – s k fältjägare - i kriget mot Ryssland 1808-09, kom nämligen därifrån.

Tjing!

* Om nu någon bloggläsare händelsevis skulle bo i Lekeberga, så behöver ni inte påpeka det i en tråkigt snusförnuftig kommentar. Jag utgår ifrån att folk vet var de bor någonstans. Och som 08:a tar jag mig friheten att inte ha koll på alla små landsortshålor i Sveriges gnällbälte!

Helgens lästips!

När ni ledsnat på att läsa Hattifnatt. Eller känner att det där var väl en trevlig varmrätt, men nu är det helg och då ska det ju vara något lite extra. Som bonus efter en hård vecka. Lite guldkant på tillvaron - maränger på glassen, müsli på filen och grädde på moset liksom!

Fredagskväll ska vara festligt och kul, så vad passar då inte bättre än ett besök hos herr Schyffert! Ibland bara vanlig vardag, men ofta också väldigt roligt. Speciellt hans korta filmsnuttar från turnén med Johan Glans är riktiga höjdare, som t ex dom här:

Skämttorka
I en loge i Borås

Men imorgon är ju en annan dag, så när eftertankens kranka blekhet lägger sig över bakfyllan kanske det passar bättre med något mer tänkvärt. Jonas kan skriva som få. Och ofta texter som berör:

Utsikt över Göteborg
Fotoautomaten

Den lilla snickarverkstan

Tänk er en äldre man. Den händiga fixartypen som alltid har nåt på gång. Pular och snickrar och donar och har sig. I sitt källarförråd har han inrett en liten verkstad. Gamla sockerlådor fyllda med allehanda saker, och väggarna dignar av verktyg av olika sorter. På hyllorna travar med gamla cigarrlådor fulla med skruvar och spikar och allt annat som kan vara bra att ha. Naturligtvis är alla lådor ordentligt märkta med sitt innehåll.

I det trånga källarförrådet skapar han sin eget lilla krypin. Hit kan han gå för att fixa lite eller snickra lite eller laga nåt som gått sönder. Eller kanske bara för att komma undan vardagens stress och bekymmer för en stund.

Men en dag blir vår snickargubbe väldigt sjuk. Kanske går det fort, och han hinner inte berätta för någon om sin lilla verkstad. Kanske hade han ingen att berätta det för. Och för den som inte vet var den finns är den omöjlig att hitta - ett källarförråd bland hundratals andra.

Så medan gubben multnar i sin grav står hans lilla källarkrypin orört och dammar igen. Åren samlas på hög. Tills en dag, när bostadsrätts-föreningen klipper upp hänglåsen till alla ägarlösa förråd.

När jag försiktigt öppnade förrådsdörren så var det för första gången på mer än trettio år som en ljustrimma trängde sig in och dansade runt i de tjocka dammlagren. Det var som att hitta en bortglömd värld. I sockerlådorna fanns ett halvt liv sparat. Den tryckta menyn, lyckönskningstelegrammen och det stela fotografiet från ett bröllop i mitten på 1930-talet. I en resväska finpälsen och bästa kostymen. Saker bra att ha. Plastpåsar (använda i en låda, oanvända i en annan) och snörstumpar (långa i en låda, korta i en annan). Och massor med annat. Allt prydligt förtecknat i en liten bok.

För mig som älskar gamla saker var det ett himmelrike att träda in i. Men precis som för den som upptäcker en bortglömd gammal egyptisk faraograv ingav det också vördnad. Man rotar inte runt i någon annans värld hur som helst. Att väcka till liv det som slumrat så länge kändes som ett klumpigt övertramp. Därför fick den lilla källarverkstan fortsätta stå orörd några år till. Som ett museum utan besökare.

Men nu behövs förrådet till annat, så därför har jag städat ur det. Bröllopsfotografiet tog en avlägsen släkting som jag spårade upp tacksamt emot. Fastighetsskötaren fick en massa elpryttlar (orginaldelar!) som man kan ha användning för om man är fastighetsskötare. Själv fyllde jag tre stora sockerlådor med roliga saker.

Någon gång ska jag också ha en liten snickarverkstad där jag ska sitta och pula. Där kan jag sortera mina skruvar i olika lådor, kanske laga en gammal pinnstol, tälja på mitt gravmonument, eller bara fly från min gnatiga fru för en stund. Någon gång ska jag också bli en fixargubbe. Måste bara skaffa mig en liten mysig snickarverkstad först. Och en gnatig fru.

Marx, puritaner och annat jävla pack!

Nästa del på kursen (som är Management) rivstartade med en vecka organisationsteori. Den unga manliga föreläsaren – som för övrigt har en mycket fast och fin liten rumpa! – drar igenom hela veten-skapen i expressfart. Adam Smith, Karl Marx och de andra stora tänkarna klaras av på tio minuter vardera. Den franske teoretikern Henri Fayol avfärdas som "en jäkla trist kille, inte värd att läsa!". Relevanta fakta blandat med personliga kommentarer med andra ord. Som bra undervisning ska vara.

Efter att ha haft kurser där litteraturen är från tidigt 80-tal och föreläsarna knarriga som vintersnö är det en befriande frisk fläkt med en lärare som exemplifierar en teori med användandet av Facebook. Och han inte bara nämner sajten ifråga, han ritar också upp dess sociala funktion i en avancerad figur på tavlan. Den som aldrig varit inloggad har nog ganska svårt att hänga med.

Sen avslutar han avsnittet om Organisationsekologi med en OH-bild över den amerikanska pilsnerbryggerindustrin från 1600-talet och framåt, och orden "till en början bestod marknaden mest av en massa kalvinister, puritaner och annat nyktert jävla pack".

Det var länge sen jag hade så roligt i en skolbänk. Men det var också ganska länge sen som jag lärde mig så mycket i ett ämne jag aldrig tidigare studerat. Den här veckan har gett mig mer än fem veckor nationalekonomi gjorde (som jag fortfarande inte förstår nåt av…) Och det är inte ett dugg oseriöst, även om det kan låta så.

Bra föreläsare – och föredragshållare med för den delen – vet att anpassa språkbruket och exemplen från sin målgrupps verklighet. Det blir ju så mycket lättare att relatera till då. Dessutom kommer man ihåg det så mycket längre.

Som min arkitektprofessor från Chalmers, som (när jag läste i Gävle) propagerade för att man ska rita hus där man "kan sätta på frugan mot kylskåpsdörren utan att grannen ser det". Det var femton år sedan, men principen om halv- och helprivata zoner inom bostads-planering glömmer jag aldrig!

Ett nytt kryss!

Den ädla sporten att kryssa kändisar går - som det flesta av er väl redan vet - ut på att just "kryssa" kändisar. Och precis som med fåglar så räknas krysset högre om det är fel pippi på fel plats. En pingvin är mer värd i Värmlands mörka skogar än på ett isflak vid Sydpolen. En statsminister i Rosenbads matsal rankar inte många poäng, medan samme statsminister i famnen på en TV4-journalist på en skum bar ger betydligt bättre utdelning.

Naturligtvis ger avståndet och sammanhanget också bonus. Att se en statsminister i riksdagens talarstol ger knappt utslag på kryss-barometern. Men att vara tredje personen vid bordet när densamme slaskar tunga i den skumma baren skulle definitivt ge full pott. (Fast frågan är om det är värt det, att vara tredje hjulet när de två andra i sällskapet hånglar loss låter som en ganska tråkig kväll.)

Mitt bästa kryss so far är Victoria och hennes Daniel på tidskrifts-avdelningen på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Att jag dessutom lyckades manövrera mig till en position mellan Vickan och hennes Säpo-folk (vilket var ungefär vid stick- och virktidningarna) gav mig full pott på både känd person, oväntad plats, udda sammanhang och närhet. En high score som ingen av mina medtävlare hittills kommit i närheten av!

Dess värre har jag haft dåligt med kryss den senaste tiden. Tills i fredags. Den här snubben var nämligen tentavakt på tentan i arbetsmarknadsekonomi. Visst, bara en B-skådis från tevereklamen. Men håll med om att platsen och sammanhanget inte var precis vad man förväntade sig!

Tyvärr verkade han lika förvirrad som på teve. Jag kunde knappt koncentrera mig på frågorna när "företagets nyckelkompetens" satt där framme och såg vilsen ut. Om jag kör på tentan så var det absolut hans fel. I såna fall kommer jag aldrig mer att skaffa ett Telia-abonnemang!

Döden, döden, döden – en allhelgonablogg!

Döden har fascinerat människan i alla tider. Vissa mer än andra. Själv är jag inte så intresserad av just döden, eftersom jag tror att den bara är ett innehållslöst och tomt utslocknande. Däremot är jag i det närmaste besatt av att vår tid är utmätt. Att livet är ransonerat och ständigt minskande. Ett räkneverk som obönhörligt snurrar vidare på sin väg mot noll.

När andra sitter på en föreläsning, tittar på klockan och tänker "20 min kvar till rasten", så ser jag urtavlan och konstaterar lakoniskt: "när den här lektionen är slut så har jag 20 minuter mindre kvar att leva". Och ofta är en av de sista reflektioner som på kvällen far genom mitt huvud innan John Blund kommer på besök, just den att ännu en dag har gått. Väl utnyttjad eller mestadels förslösad? Oavsett vilket, så är det en dag mindre. Tjugofyra timmar som aldrig kommer åter. Inte kan göras ogjorda.

Det kan låta som ett deprimerande sätt att se på tillvaron, men faktum är att just detta är grunden till min rastlösa natur. När varje timme, dag och vecka är en mindre blir dessa också så mycket mer värdefulla. Så lite tid för att göra så mycket. Bäst att börja så snart som möjligt!

Sen finns det dom som är mer praktiskt lagda. En kväll för några veckor sedan spenderades i goda vänners lag, och medan klockan närmade sig småtimmarna kom samtalet allt mer att kretsa kring just döden och dess yttersta konsekvenser. Det är nog varken första eller sista gången jag hamnar i en diskussion om detta en sen kväll. Men aldrig förr har det varit ett så konkret och praktiskt inriktat samtal. Det var inte döden vi pratade om, utan allt det som ska fixas runt omkring.

Kanske är det åldern som gör det. När man närmar sig en ofrånkomlig realitet känns det inte lika meningsfullt att diskutera Om. Bättre då att fokusera på det lika oundvikliga men samtidigt mer greppbara Hur. Och trots att åldern i sällskapet inte skiljer så värst många år visar det sig att medan den yngste bland oss inte ens funderat över vilken musik som ska spelas på den egna begravningen, så har en annan redan beställt sin egen gravsten.

Just där och då kändes en gravstensbeställning som en ganska avlägsen handling, även för en domedagsprofet som mig själv. Men i dagens DN fastnar min blick på denna artikel. Valet av minnes-monument över min märkvärdiga person känns helt plötsligt väldigt självklar. Och eftersom jag – likt alla stora ikoner – tänker dö ung och vacker, är det väl lika bra att skaffa sig en planka och börja tälja så snart som möjligt. Imorgon kan det ju vara försent!

* Rubriken är ett av Astrid Lindgrens mer kända citat. Hon och hennes syster brukade alltid inleda sina telefonsamtal med "Döden, döden, döden". På det sättet blev det liksom avhandlat och avklarat på en gång. Å så kunde de tala om trevligare saker istället!