Det första jag hörde när jag vaknade imorse var vinden som rev och slet i trädkronor och tältduk. Petra och jag hade haft en och en halv dag med underbart solig och vindfri paddling i södra mellan-skärgården*. Men idag ville naturen ge oss en utmaning.
Och en utmaning blev det. När vi ikväll stapplade iland på bryggan på Dalarö hade vi under 5,5 timme slitit ont i en motvind som, enligt SMHI, var på 8 sekundmeter (och med upp till 14 m/s i byarna, d v s på gränsen till kuling!). Att paddla ett par km i de vindstyrkorna kan vara ganska roligt. När kajaken hoppar och dansar i vågorna, och man får lägga all sin koncentration och teknik på att parera för att inte gå till botten får man en kick som ingen solskenspaddling i världen kan ge.
Men när det handlar om två mil, mestadels över stora öppna fjärdar med noll möjlighet till andhämtning ens för att fylla på med vätska, sviktar energin. Samtidigt är vi fullt medvetna om att det bara finns en väg. Att sluta paddla vore detsamma som att om några dygn bli uppsköljda på en strand på andra sidan Östersjön. Och jag har ett tåg att passa på tisdag så det är alls inget alternativ.
När vågorna slår in över kajaken med ett fräsande ler jag lyckligt, när svallvågen från tullbåten sköljer mig i ansiktet vinkar jag glatt tillbaka. När samma vatten rinner mellan flytvästen och kapellet ner i mina shorts är jag inte lika road.
Vinden sliter i regnjackan. Jag lägger all min kraft bakom varje paddeltag men det känns knappt som att man rör sig framåt. Och horisonten där borta är så oändligt avlägsen. Den psykiska utmaningen är minst lika stor som den fysiska. Inte tappa modet, inte förlora gnistan. Det ÄR roligt att paddla!
Men minnet är ibland både kort och förlåtande. Redan i bilen på väg tillbaks till Stockholm börjar vi planera nästa tur. Nu ännu längre ut i skärgården. Där det finns säl. Och där det ofta blåser än jävligare!
* Televinken har så klart de soligaste bilderna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar