För ett tag sen såg jag filmen "Sophie Scholl – de sista dagarna" på DVD. Om hur den blott 21-åriga Sophie tillsammans med sin bror Hans och några vänner trotsade nazismen och spred flygblad på universitetet i München. För det fick de betala med sina liv i giljotinen i februari 1943.
Jag har läst många böcker om syskonen Scholl och de andra i motståndsgruppen Vita Rosen. Till och med besökt deras gemen-samma grav på fängelsekyrkogården Stadelheim i München, i samband med en tågluff för många år sen. Men att få se det förkroppsligat på film gjorde ändå ett väldigt starkt intryck. Deras öde lämnar mig ingen riktig ro.
Och framför allt kan jag inte låta bli att fundera över vad jag själv hade gjort om jag hade levt i nazismens Tyskland.
För att vara medlem i Amnesty, ansluta sig till ett upprop på Face-book eller kanske gå i ett demonstrationståg den 30 november krävs inget mod. Tvärtom, grupptrycket i mina kretsar säger att det är så man ska göra. Men hur många av oss är beredda att offra våra liv för några flygblads skull? Hur många av oss är beredda att stå upp mot ett helt samhälle, veta att få andra vågar följa efter, och att priset för vår protest kommer att bli högt, mycket högt?
Tyvärr måste jag erkänna att jag är väldigt tveksam till om jag skulle våga. Det är ju mycket enklare att bara hålla tyst, och anpassa sig. Möjligen sträcka sig till att knyta näven i byxfickan.
I 1930-talets Europa var det få som knöt nävarna i fickorna, men desto fler som i rungande entusiasm sträckte händerna i luften. Hitler sågs som en stor förebild långt utanför Tysklands gränser. Han skapade ordning och stabilitet, arbetstillfällen och välstånd. Han återupprättade självkänslan i ett land sargat av ekonomiska problem, korrupta politiker och blodiga konflikter.
Jag har alltid varit en varm förespråkare av ordning och reda, mötesformalia och arkivplaner. Är dessutom både en friluftsfriskus och en Bullerby-romantiker av stora mått. Och svag för snygga uniformer, folkrörelser och blonda flickor med flätor och rosiga kinder.
Det smärtsamma svaret är att jag nog varken hade varit en passiv motståndare eller en vanlig usel medlöpare. Nej, tyvärr hade jag nog varit en av de mest hängivna. Som stått längst fram, rak i ryggen och med armen hårt vinklad i hälsning. En fullblodsnazist av värsta slag.
Det finns ju roligare svar att få när man ställer livsviktiga frågor till sig själv. Så jag ska försöka välja en glättigare frågeställning nästa gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
åh, vad irriterande. i någon av de tidsskrifter jag följer läste jag att syskonen scholl i och för sig var antinazister men att de efterlämnat skrifter som tyder på att de var antisemiter. men jag ska låta det vara osagt om det är sant innan jag hittat källan.
men jag tycker ofta att detta är fallet: ingen är ren idealist utan att "idealister" har sina käpphästar men att de skiter i resten. som till exempel moder teresa, som levde sitt liv för de fattiga men som motsatte sig aborter när frånvaro av legala aborter leder till monstruösa dödstal bland kvinnor i tredje världen.
Själv nöjer jag mig med att vara icke idealistisk elitistisk sarkastisk skeptisk pragmatiker. står inte på några barikader om de inte ger mig en fantastisk utsikt. (Ja, jag är kapitalist också så jag är ett riktigt svin. Äter kött gör jag också. Men jag är snäll mot barn.)
du hade kunnat tillfredsställa flera av de personliga egenskaperna du beskriver genom att tex bli tågkonduktör i ett tyrolskt alplandskap. Då behöver man inte bli nazist?
De flesta människor var mer eller mindre antisemitiska på 30-talet, både i Tyskland och i andra länder. Och visserligen drevs inte syskonen Scholl i första hand av judefrågan, men jag har inte någonstans läst att de skulle ha varit antisemiter.
Om moder Teresa vet jag inte så mycket, men jag antar att hon var katolik. Och då ingår det i ens gudstro att vara emot aborter, så det är väl inte speciellt konstigt.
Och varför måste "idealister" vara perfekta människor? Ingen är mer än mänsklig, med alla de fel och brister som vi alla har.
För mig är det som räknas att man gör något. Men ingen kan hjälpa alla, så då måste man prioritera för att inte själv gå under.
Däremot den som är hur politiskt korrekt som helst, men skiter i att använda sin tid, sitt engagemang eller ekonomiska överflöd för att hjälpa någon annan, är inte värd någons respekt.
det jag menar är att det inte finns några generella idealister: bara människor som är beredda att offra sitt liv för något de tycker är värt det. jag skulle offra mitt liv för min son men gör det mig till en idealist? eller måste man vara mindre nära besläktade? om man är beredd att dö för en syssling, är man idealist då?
och att göra något. Om jag ger 1 krona till välgörenhet, är det att göra något? Ja, det beror ju hur mycket man kan avvara. en krona är inte mycket för mig men en dagsinkomst för någon annan i ett annat land med helt andra kostnader/intäkter.
svåger: Och då hade jag både fått ha fula kortbyxor på mig och joddla mellan alptopparna! Låter faktiskt som ett bättre alternativ än att vara nazist...
peter's mommy: Jag är inte helt hundra på vad en idealist verkligen är, så därför brukar jag sällan använda det ordet.
Men jag håller helt med om att vad man gör ska sättas i relation till vad man har. Även om det inte heller är helt enkelt - bara för att man är stenrik tycker jag inte att man ska kunna köpa sig ett gott samvete. Men tanken med tionde (man skänker 1/10 av vad man tjänar/äger), som en del kyrkliga samfund har, är just därför ganska tilltalande.
Skicka en kommentar