Att uppfylla en dröm

Ibland måste man bara göra det man tror på. Egentligen borde vi så klart alltid göra det. Men ofta går det att komma på massor med praktiska anledningar till varför vi inte tordas ta det där steget, försöka uppnå den där drömmen.

Det behöver inte vara någon stor och ouppnåelig dröm. Men vardagen är ju så trygg att hålla fast i. Och risken finns alltid att man misslyckas. Man vet vad man har – så varför chansa inför det okända?

Jag är inte mycket till drömmare. Har alltid stått stadigt på marken, aldrig längtat bort. Ofta har jag sett det som en tillgång. Jag ödslar ingen tid på oväsentligheter - mitt motto är att leva för dagen eftersom ingen ändå vet om solen går upp igen.

Men när jag ser glädjen i ögonen hos någon som vågar ta steget, som är på väg att uppfylla en livslång dröm, så känner jag ändå ett sting av avund. Framförallt fylls jag dock av beundran. Beundran av ett mod som jag själv saknar.

Den som aldrig vågar kommer nog också att ångra sig för resten av sitt liv. Vilket väl vore ett misslyckande större än alla andra. Ibland får man bara en chans. Så missa inte den!

Way to go girl!

Jakten på en dröm

Länge har jag letat. Många kvällar har tillbringats framför datorn. Presentationer - lovandes guld o gröna skogar o en rosaskimrande framtid tillsammans - har lästs. Fotografier - alltid tagna ur de mest förskönande vinklarna - har tittats på. Men hittills har den rätta inte dykt upp.

Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig. Men visst, om endast det bästa är gott nog, så kanske man lägger ribban lite väl högt. Så risken är ju uppenbar att jag kommer att försmäkta bakom min dataskärm till döddagar, väntandes på att det riktiga kapet ska dyka upp.

Över en lunch i torsdags tyckte J därför att jag borde börja stryka i kravlistan. Och dessutom kan man ju inte lita på photoshoppade bilder – man måste ju faktiskt ut och se hur saker och ting ser ut i verkligheten om det ska kunna tända till på riktigt.

Sagt och gjort. Efter en snabb rundringning till några bensinmackar var en etanolbil modell mindre bokad, och sen bar det iväg ut mot Roslagen. Dags att titta på sommarhus.

På slingriga småvägar for vi fram. Och gjorde faktiskt en del oväntade fynd. Under en alldeles för låg taknock i ett torp utanför Alunda hukade något oväntat Martin, en av mina närmaste (och längsta) kollegor. Och på en krog i Knutby blev vi serverade pizza av nån som J bombsäkert trodde vara Åsa Waldaus syster.

Men vi tittade också på flera små röda idylliska sommartorp. På ett ställe var det ingen visning, så då smög vi i trädgården och kikade genom fönstren i smyg. Tills vi insåg att det var fel hus som vi glodde in bakom gardinerna på…

Det blev ingen romans den här helgen heller. Det vore ju dumt att slå till när det kommer nya annonser redan på fredag. Jakten går vidare!

I den här trädgården smög vi och kikade bakom gardiner. Trodde vi...

Idioten

Minns ni när gympaläraren avslutade lektionen med Idioten, dvs att alla skulle springa så fort de kunde från ena fotbollsmålet till det andra. Jag avskydde det.

Det är ganska vanligt bland långdistansmotionslöpare att de bara springer långt när de tränar. Men om man vill putsa tiderna så duger inte bara det vanliga lunket, då måste man också vänja kroppen vid att öka tempot lite. Om man har en slalombacke till hands kan man
t ex springa upp och ned för den. Eller så kan man låta en jogging-kompis cykla medan man själv springer bredvid (och byta när man tröttnar).

Men om man varken har slalombackar eller joggingkompisar så får man springa efter andra cyklister. Ikväll höftade jag därför upp en sträcka på ca 200 meter på kajen på Söder Mälarstrand. Och sen jagade jag cyklister som cyklade förbi.

Det var jätteskoj - de blev hur stirriga som helst när man sprang om dom!

Efter 5 löpningar var jag död. Avslutade därför passet med att lite lätt jogga alla trapporna (53 höjdmeter + fyra våningar) från kajen och hem.

Fem gånger 200 meter gör inget Lidingölopp. Men min gamla gympamajje hade nog blivit lite stolt.

Pyspunka

När jag förra våren skaffade en ny cykel så köpte jag mycket medvetet en skruttig, rostig, av 50-tals modell. Det är nämligen den enda sorts hoj som man får behålla i den här stan, om man inte vill släpa runt på lås och kedjor som väger flera tiotals kilo. Vilket jag inte har någon lust med.

Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)

Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.

Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.

Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!

Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.

Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.

Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…

Bara några isbitar

Imorse gled jag smått motvilligt ur sängen och snörde på mig joggingskorna. Ambitionen var 1,5 mil men orken räcker faktiskt till ytterligare ett trekilometersvarv runt Långholmen, trots att det fortfarande är före frukost.

Väl hemma igen tänker jag unna mig en isbit eller två i saftglaset. Och sen lägga mig på soffan och ta det lugnt resten av dan (har läst nånstans att det viktigaste med träning är att vila ordentligt efteråt!) Men när jag öppnar frysen inser jag att en avfrostning nog inte skulle vara helt fel (eftersom draglådorna typ har frusit fast i varandra…) Sagt och gjort och ur med kontakten.

När jag plockar ur frysen hittar jag en låda rabarber. Mmm, man kanske skulle ta och koka lite kräm! Samtidigt börjar det bli blött på golvet av all is som smälter. Så det är bara att leta reda på skurtrasan. Och liggandes på knä på köksgolvet behöver man inte vara någon Miss Marple för att förstå att det nog var ett tag sen som det golvet såg en våt trasa senast. Fram med skurhink och såpa och snart är golvet skinande rent. Blir dock tvungen att ta hallgolvet också, eftersom kontrasten mellan skurat och oskurat annars blir väl uppenbar. Men i hallen står min gamla teve och skräpar, så först måste jag släpa ner det åbäket i källarförrådet. (Trots att den egentligen är pensionerad har jag en idé om att ha den i mitt sommarhus - som jag ännu inte köpt. Men mer om det någon annan gång.)

När krämen är kokad (och uppäten – mycket god!) och golvet skurat är det lagom dags att fylla på frysen igen. Men det blir tämligen tomt. Och en tom frys är det ju ingen mening att ha. Hmm, man kanske skulle ta och baka lite! Alltså - iväg till affären och handla lite jäst och mjöl och annat som saknas i skafferiet.

Några timmar senare och ett par bullplåtar rikare har jag också hunnit med två omgångar disk (en tråkig sida med bakning är att det blir en hel del disk). Funderar så smått på vilket nästa projekt ska bli: måla några golvlister kanske, eller plantera om min stackars fikus?

Men då kommer den första skakningen från nedre däck. Det är min högerfot som protesterar: ”Det är ju för bövelen söndag – har du inte lärt dig att man ska helga vilodagen!” (Just högerfoten har alltid varit lite högkyrklig av sig.) Strax efter faller mellangärdet in i kören: ”Vem tror du att du är egentligen, nån jävla Martin Luther!? Ta det lite lugnt nån gång och var som folk!” Mina örsnibbar bildar strax talkör tillsammans med en konstig valk i nacken (som jag inte ens visste att jag hade): "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" En efter en tågar mina kroppsdelar ut i strejk, den stora mattheten väller fram och snart finner jag mig totalt utslagen på soffan, tomt stirrandes i taket.

Först efter några timmar, och efter att ha styrkt med mig lite bullar och mjölk, vaknar jag till liv igen.

Mitt enda egentliga ”måste” idag var att tvätta. Men tvättkorgen står fortfarande orörd i garderoben. Vissa söndagar blir inte riktigt som man tänkt sig.

Jag skulle ju bara ha några isbitar till saften...

Felkörda tåg - del två

Mina misstankar om att turistbyråcheferna i Västra Götaland hade ett finger med i spelet när jag åkte tåg runt halva södra Sverige i söndags kväll är nu bevisade.

När man blir försenad med SJ kan man ansöka om ersättning enligt deras restidsersättning. När jag vid några tillfällen tidigare gjort detta så har det efter ett par veckors väntat ramlat ned ett presentkort på cirka 150-200 kronor på hallmattan.

Även om det inte är några svindlande belopp så är det ändock 2-3 svalkande pilsner på min favoritpub, eller kanske en ny cd-skiva.* Så därför fyller jag även denna gång raskt i formuläret på webben och glömmer sen lika snabbt bort alltihop.

Döm därför om min förvåning när SJ:s kundtjänst redan efter två dar plingar i min mejlbox. Och det där ligger ett värdebevis på 933 kronor. Vilket är 14 kronor mer än jag betalade för hela min biljett!

Så inte nog med att jag fick mig en liten sightseeing i sommar-idyllen, jag fick pröjs för det också! Inte konstigt att SJ har svårt att få finanserna att gå ihop…

* Ja, jag tillhör den grånande generation som tycker att man faktiskt ska betala och göra rätt för sig. Att artisterna sen inte ser till att få hyggligt med pröjs från sina bolag är ett annat problem. Men med den argumentation fildelarna använder skulle man ju lika gärna kunna sno varor från alla butiker som tillverkar i låglöneländer!