Jag gav partiet arton år av mitt liv. Nästan två decennier av brinnande engagemang, en väldig massa tid och en hel del otacksamt slit. Det är väl inte riktigt vad som brukar menas med ett livsverk. Men det har tagit större delen av mitt vuxna liv, så det är nog det närmaste jag kommer att komma ett.
För ett år sedan blev det ryckt från mig, kastat i skiten och trampat på. Mer än så var inte alla dessa år värda.
Ur hat föds det sällan något sunt. Därför har jag bestämt mig för att inte hata.
Med sinnet fullt av bitterhet kan ingen människa gå vidare. Därför sväljer jag bitterheten så gott det går.
Istället försöker jag glömma och förtränga. Men det är inte helt lätt att radera arton år ur ett liv.
Förra fredan var det ett år sedan jag för sista gången låste dörren till mitt arbetsrum och gick från kansliet. Jag missade årsdagen med en hel vecka. Det är en bit på vägen. Ge mig några år till så visar det sig måhända att allt bara var en konstig dröm. Kanske är jag egentligen Bobby Ewing i Dallas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En nyttig läxa-man ska aldrig jobba i onödan. Var glad att du har sluppit undan dom töntarna!!!
Jag tror man ska vara vaksam i alla organisationer som det finns gott om folk som passar in på beskrivningen att de aldrig skulle lyckas på ett annat ställe. personer som av en annan anledning än kompetens och kunnande kommit i en maktposition men där allt som bygger upp dem är bara ett luftslott. Jag säger inte att det är så i "politiken" utan det är nog rätt vanligt och det en varningssignal. Jobba bara hårt om du vet att det är egenskaper som uppskattas. annars flytta dig till en plats där det är så.
Skicka en kommentar