Att pilla isär en mojäng!

En del saker växer man aldrig ifrån. Som t ex den obändliga lusten att pilla isär saker för att se hur de ser ut inuti. Kameror, väckar-klockor och radioapparater är bara några av de saker som tvingats öppna sitt hjärta för mig. Tyvärr dock ofta med ett ganska förödande resultat vad det gäller den fortsatta funktionen på prylen ifråga.

Många stora uppfinnare har börjat sin bana med att skruva isär andras apparater. Men eftersom jag inte är ett dugg tekniskt lagd så begriper jag ändå oftast inget av det jag hittar inuti. Än mindre förstår jag hur jag ska skruva ihop allt igen. Men det är ju alltid kul att titta lite på alla kugghjul och fjädrar och andra mojänger, så jag har glatt fortsatt med pillandet.

Mitt skruvintresse fick sig dock en liten törn den gången i tidiga tonåren när jag försökte laga en lampa. 220 volt senare var toppen på mitt ena långfinger mest att likna vid geggamoja. Fast det läkte så småningom, och i skolan var det till och med lite coolt att sakna fingeravtryck på ena fingret!

Idag på eftermiddagen hade dock minnet av min strömförande närkontakt bleknat tillräckligt för att jag skulle våga plocka fram skruvmejseln igen. Och det blev min blåa fina dammsugare som hamnade på operationsbordet. Trots sin relativa ungdom har den levt ett hårt liv i mina ombyggnadsprojekt. Kilovis med slipdamm har försvunnit in i dess mage. Och in i själva motorn också. Den senaste tiden har den tjutit som en flygsiren av ansträngning, vilket varken varit bra för min hörsel eller för grannfriden. Det var m a o hög tid för en rensning av luftrören!

Att få isär den var oväntat enkelt. Visserligen trillade det loss lite saker som jag inte riktigt hann se var de kom ifrån. Men det är jag ganska van vid från tidigare experiment, så det bekymrade mig inte så mycket. Sen dammsög jag hela motorn med en annan damm-sugare (som jag delvis byggt om med hjälp av ett sugrör och lite silvertejp!).

Väl ihopskruvad igen var det med stor förväntan jag satte kontakten i eluttaget. Den första frågan gällde om huruvida dammsugarhöljet blivit strömförande eller inte. Det finns bara ett sätt att testa en sån sak: mitt gamla långfinger fick än en gång träda i tjänst. Inga blixtar för ögonen, inga otäcka muskelspasmer, ingen geggamoja - inte strömförande! Men skulle den fungera? Jodå, den startade med ett karakteristiskt dammsugarmuller. Hurra, jag har lyckats skruva isär nåt och ihop det igen - och manicken fungerar! Eller… sladdvindan verkar ha lagt av… men äsch, det kan jag nog leva med!