Ust’ Olenek

När jag förra helgen letade efter något annat i en låda hittade jag ett kuvert innehållandes en stor karta över Ryssland och en färdbeskrivning för ”the Siberian Lena River”.

I ett pojkrum en kväll för många vårar sedan stacks en nål i en atlas, och en ed svors att exakt tio år senare ses på den plats där nålen träffade. Ust’ Olenek, en genomfrusen håla på det Nord-sibiriska låglandet där floden Olenek mynnar i Norra Ishavet, blev vårt gemensamma mål.

Vi var nog varken de första eller de sista tonårspojkar som blundat och stuckit nålar i kartböcker. Och som för så många andra kom det med tiden annat emellan. Fruar, barn, karriärer och en allmän uppfattning om att en tre veckors resa enkel väg, delvis genom helt obebodda områden (det är 100 mil till närmaste större väg!), är mer lockande när man är arton än trettio plus.

Med ett visst vemod över svunnen ungdomsentusiasm lät jag kartan och det lilla faktahäftet försvinna i pappersinsamlingen. Men så plötsligt i förrgår kom det oväntat ett långväga SMS: Johan, en av de ursprungliga edsvurna, som nu bygger lyxvillor i Thailand, vill ha sällskap på en tripp på Transibiriska nästa vår. (Alla som någon gång varit i Thailand vet ju att den närmaste och snabbaste vägen hem därifrån är med järnväg via Peking och Moskva…)

På åttiotalet var Transibiriska bland det mest äventyrliga man kunde göra. Sen föll muren och tågluffarna började flyga istället. 2008 känns en skranglig järnvägsvagn inte lika lockande. Men visst, om vi hoppar av i Severobaykal’sk och gör en kort avstickare på sisådär en 300-400 mil genom Sibirien, så är jag med! I år är det ju faktiskt exakt tjugo år sen nålen fastnade på 73 grader nord/119 grader ost. Och folk har haft konstigare fyrtioårskriser!

(Foto från Ust’ Olenek. Det är säkert mycket bättre väder på sommaren!)

Omotiverande motiv

Alla som någonsin har läst Agatha Christie vet hur viktigt det är att förstå det bakomliggande motivet. Ty utan motiv ingen lösning på gåtan.

Och att det behövs någon form motivation för allt vad vi företar oss är väl allom bekant. Sen må det vara lathet, girighet, kärlek, kåthet eller bara ren och skär självbevarelsedrift. Vi behöver ett motiv för att motivera oss.

Men ibland kan motivet vara direkt kontraproduktivt. Detta motiv är utsikten från mitt arbetsrum en solig aprildag. Inte så speciellt motiverande direkt (inte för att jobba i alla fall...)

Vårsolens lockelser

Kombinationen av sol och öl är närmast magisk! Den ena är förutsättningen för allt liv - den andra är meningen med just detta livet. Var och en för sig är de väldigt trevliga på sitt sätt. Men tillsammans blir de som två himmelska titaner som befruktar varandra i en jättelik och gudomlig orgasm! Man kan bli religiös för mindre.

Visst, mina euforism kanske är lite påverkad av att jag tog vägen över en solig och öldrickemyllrande Medborgarplats på vägen hem från jobbet idag. Och visst, det spelar väl säkert också in att min strupe varit torr som ett läskpapper i flera veckor nu, eftersom alla mina dryckesbröder och -systrar varit bortresta, legat slagna av diverse farsoter eller påstått sig ha viktigare saker att göra (torrbollar!)

Men även om man bortser från dylika faktorer så är det intressant att se vad lite vårsol kan göra för en ölbryggares kassaomsättning. Det är ju inte så att värmen framkallar en törst vilken som helst, för då hade uteserveringarna väl varit fyllda av folk som drack mjölk eller päronsoda eller någon annan dryck som är både nyttigare och billigare än pilsner. Inte heller är det en enkel längtan efter alkohol som stimuleras av solens strålar. För då kunde ju samma uteserveringar lika gärna ha befolkats av punschdrickare och portvinskonnässörer!

Jag har inte svaret på varför just öl är den gyllene dryck som lockar när aprilsolen värmer på. Kanske är det nåt med hormonerna? Eller en lömskt tillsatt kemisk substans? Men äsch, varför bekymra sig? Bättre att bara låta sig sköljas med. Motståndslöst bejaka begäret inom sig.

Och man blir ju faktiskt rysligt törstig av att skriva blogg - nån som är sugen på en pilsner?

Senast den 5 maj!

TV3-programmet Lyxfällan* skvalar i bakgrunden medan jag går igenom årets deklaration.

Tyvärr är ju det mesta förtryckt nuförtiden, och trots att jag kontrollräknar alla åtta beloppen två gånger så tar det roliga slut redan innan den första reklampausen.

Eftersom jag tillhör den lilla perversa minoritet som tycker att det är ganska kul att deklarera (vilket kan bero på att jag aldrig någonsin fått betala kvarskatt, utan alltid - hur jag än bär mig åt - får pengar tillbaks!) så saknar jag den gamla goda tiden när man skulle sitta och räkna och fylla i rutorna på egen hand. När deklarerandet var ett gediget hantverk och inte bara ett kryss på en webbsida.

Samtidigt är jag nog också ganska nöjd med att mitt ekonomiska liv inte är mer komplicerat än så. Visserligen har jag varken en plasma-teve eller tre fräsiga hojar i garaget. Men jag tror att jag klarar mig tämligen väl ändå. Det finns ju många andra som jag hellre är Hej och tjenis med än tjänstemännen hos Kronofogden. Och dessutom är jag mäkta stolt över min ekonomipärm - så välstrukturerad att Riksrevisorerna skulle blir gröna av avund om de fick se den!

*Programkonceptet går ut på att vanliga Svenssons får skämmas offentligt för att de saknar även de mest grundläggande kunskaperna i vanlig hushållsekonomi.

F3 – träff o sänk!

I brist på bättre sysselsättningar en gråtrist dag som denna bestämmer jag mig för att utforska folklivet utanför tullarna. Närmare bestämt Hammarbyhöjden, ett av de områden som ligger längs grön linje strax söder om Söder.

Fram till mitten av 1930-talet fanns här mest bondgårdar och koloniområden. Men sen kom makarna Myrdals bok ”Kris i befolk-ningsfrågan” och politikerna kommenderade ut grävskoporna för att bygga moderna lägenheter till ”mindre bemedlade barnrika familjer” (kravet för att få hyra en tvåa på 40 kvm var att man hade minst 3 barn!)

Idag köps samma lägenheter av tjugofemåriga singlar och småbarns-familjer, till priser som ofta toppar 1,5 mille. Här bor de som vill bo innanför tullarna men inte tycker att det är värt pengarna. Här bor caffelattefolket som har tröttnat på mjölk med kaffesmak och köpt barnvagn istället. Här bor de som aldrig ville ha krypavstånd till krogen och hellre satsar på karriär inom någon statlig myndighet. Här bor klassens plugghästar. De som lyckats ganska bra i livet.

Lite grann känns det som om tiden stått still ett par decennier när man kliver ut från tunnelbanan. Och visst, en stadsdel befolkad av väluppfostrade plugghästar – hur spännande kan det bli egentligen?

På det lilla torget har något lockat till sig en nyfiken folksamling. Det visar sig vara inspelning av en reklamfilm för Posten. På Söder-malm, där man snubblar över kändisar och filminspelningar var och varannan dag, hade ingen brytt sig. Men här är folk tydligen mer svältfödda på dylika spektakel.

Jag undviker noga att visa min nyfikenhet, och tar istället in på ett café för en värmande kopp te. Vid bordet bredvid mig sitter två killar i 30-årsåldern med varsitt rutat papper och spelar ”Sänka skepp” med stort engagemang. Ett spel jag trodde var utdött sedan länge. Men tydligen inte i Hammarbyhöjden.

Tre tunnelbanestopp senare är jag åter hemma på Söder. Folk stressar förbi i rulltrappan med oseende ögon. En helt annan värld. Inte alls så långt bort.

Enligt en undersökning...

Enligt alltid lika pålästa och högkvalitativa Aftonblaskan har man på ett universitet i USA undersökt kvinnors och mäns förmåga att kommunicera med varandra. Resultatet är väl inte direkt häpnads-väckande om man säger så. Kvinnor tror att män självklart förstår vad de menar trots att de inget säger. Män å andra sidan fattar inte ens hälften av vad de borde eftersom de är fullt upptagna med att fundera på öl och fotboll (eller något annat som fyller en normal mans hjärna).

Enligt denna mycket vetenskapliga undersökning (på hela 280 individer) så förstår män sällan när kvinnor flörtar med dem, utan de tror att det bara är vänskapliga eller allmänt på gott humör. Men kvinnor fattar inte att männen inte fångar deras sexuella signaler, och därför blir de deprimerade eftersom ingen är intresserad av dem - och dricker sen alldeles för många öl vilket ofelbart leder till att de blir odrägliga och klängiga. (Just det sista framgick kanske inte direkt av undersökningen, det läste jag mellan raderna…)

En gång när jag var på en stor kongress berättade en av mina kollegor att en kvinnlig bekant (till min kollega) hade försökt flirta med mig, men att jag verkade helt onåbar. Riktigt hur flirtandet skulle ha gått till förstod jag inte. Vi hade inte haft ögonkontakt, än mindre pratat med varandra, och knappt vistats i samma rum. Men enligt kvinnlig logik borde jag förstås ha fattat i alla fall.

En som är rasande duktig på att kommunicera utan att öppna munnen är Nina Conti:



Ps Bloggen om min polare Mats Odell var skriven 1 april. Alla fattade visst inte det...

En blöt kväll med Mats Odell

Jag har alltid varit en stor beundrare av Mats Odell. Visserligen ofta i smyg, eftersom det inte varit helt politiskt korrekt att brista ut i lovsång för en medelålders krisdemokrat med bristande omdöme. Men ändå.

Gårdagens stora nyhet var ju försäljningen av Vin & Sprit till franska Pernod. Men jag kan nu avslöja att jag i hemlighet varit regeringens rådgivare i affären under en längre tid. Mats och jag (vi är du med varandra!) har seriöst och enträget arbetat oss igenom större delen av spritsortimentet på marknaden, för att kunna utröna vilka sorter som passar bäst att blanda med en sjuttis Absolut. Man gifter ju inte bort sin dotter utan att först ha koll på om den blivande svärsonen passar i familjen liksom. Speciellt inte om man är kådis, vilka väl är de enda som fortfarande gifter bort sina döttrar.

Största konkurrenten Diageo har visserligen Guinness i sitt sortiment. Men jag har aldrig varit någon stor fantast av öl man ska dricka med kniv och gaffel. Och efter den kvällen när jag bjöd Masse Nasse (då var vi mer än både du och bror med varandra!) på drinkar av lika delar Absolut och Baileys så föll de fullständigt bort ur budgivningen.

Pernod däremot har fina konjaker som Renault och Martell med sig i hemgift, så det får anses som ett sannerligen lyckat giftermål. Dock anser fransmännen att vodka är en lite väl barbarisk och okultiverad spritsort, vilket inte riktigt passar i deras marknadsföring.

Michelin däremot är ju ett aktat namn i baguetternas och det sura vinets förlovade hemland. Och vad blir det om man - för exotismens skull – sätter en liten skandinavisk touch på det hela. Jo, just det! I det finstilta i kontraktet har Mats därför haft vänligheten att skriva in att man ändrar namn på flaskorna till - Absolut Mikke.