Min minutiösa minutplanering

Det är visserligen en timme kvar på skrivningstiden i den stora tentasalen i Mälardalens Högskola i Västerås. Men jag lämnar in ändå. Dels så tror jag att det nånstans på de 18 tätskrivna A4-bladen som jag presterat finns nog med svar för ett G. Men så måste jag ju hinna med tåget till Stockholm också.

En dryg timme senare kommer jag bara elva minuter för sent till det viktiga redovisningsseminariet på min kurs på Stockholms Universitet. Både SJ och SL har följt sina tidtabeller till punkt och pricka. Vilket varit en förutsättning för hela min studieplanering den här hösten.

Efter många år i turnéboknings- och kampanjplaneringsbranschen så vet jag att kollektivtrafik oftast är bäst när det gäller. Mina tunnelbanor kommer aldrig för sent när jag har bråttom – har aldrig begripit vad folk gnäller om jämnt och ständigt (sant!) - bara när jag har all tid i världen att studera tråkiga reklamanslag och gnola en stump på någon gammal slagdänga. För det mesta tycker jag att förseningar är ganska avstressande, man kan inget annat göra än att ta det lugnt. Varför hetsa upp sig. Tåget kommer ju inte fram snabbare för det!

Men det kostar ändå på att flänga runt som jag gjort de senaste månaderna. Idag följdes t ex mina två frukostmackor (strax efter klockan sex imorse) inte upp med en lunch förrän vid halv fem på eftermiddan. Även den bäste kroknar då lätt av energibrist nånstans på vägen.

Men nu är jag återigen full av kraft för att orka släpa mig till tevesoffan för en skön slapp kväll hemma. Det kan jag väl vara väl unnad! Imorgon är det dags att öppna böckerna igen, ny tenta nästa vecka. Ingen rast ingen ro. På fredag kommer jag – om min studieplanering håller lika bra som min tidtabellsdito – att kunna notera totalt 15 akademiska poäng plockade inom loppet av en vecka. Säkert också ett par tre magsår och några gråa hår. Men jag hann med. Så de senare får väl ses som ren bonus i sammanhanget!