Snart på hemväg

I söndags lämnade vi Managua och åkte ut på landet, närmare bestämt till en liten ort vid kusten som heter Pochomil. En ledig dag var efterlängtad efter att ha haft ett ganska intensivt schema från den stund vi klev av planet.

Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)

Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)

Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!

Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.

Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!