Rapport från Managua

När vi strax före klockan halv nie på kvällen lokal tid äntligen passerat den sista säkerhetskontrollen och fått den sista stämpeln i passet har vi varit på resande fot i drygt tjugofyra timmar. Och då komforten på flygplansstolarna över Atlanten närmast var besläktade med den på gamla SL-bussar, hade jag då också varit vaken lika lång tid. Vi var med andra ord något möra, och längtan efter en säng var stor.

Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.

Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.

Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.

Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…