Att komma hem

Tillbringar helgen hos mina föräldrar, i det hus jag en gång växte upp. Hit flyttade vi på sommaren när jag precis hade fyllt åtta – i augusti är det exakt 30 år sedan - och här bodde jag tills dess att jag flyttade 7,5 mil hemifrån inför terminsstarten på tredje ring i gymnasiet.

Mitt tonårsrum finns fortfarande kvar. Visserligen är Okej-affischerna borta från väggarna, men mycket annat är precis som det en gång var. Biljetten från min första stora konsert (Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988) är nålad på anslagstavlan. Studentmössan hänger på väggen. Och i mitt och min systers gamla ”lekrum” ligger fortfarande travar med gamla Kamratposten och Fantomentidningar i hyllorna.

Att komma hem är som att komma till en plats där tiden snudd på still. Visst har det gjorts en hel del kosmetiska förändringar på de tjugo år som gått sen jag flyttade. Men jag kan ändå varje vrå utan och innan. Till och med naturen är densamma. Visst har träden blivit högre sen jag var liten, konstigt vore väl annars. På ängen som sluttar ned mot sjön blommar blommorna som de alltid har gjort. Käringtand, ängsklockor, smörblommor, rödklöver och andra som jag inte kan namnen på.

Njuter av skuggan i hängmattan och gungar sakta till vindens svalkande smekningar och humlornas surr i syrenbuskaget. Boken jag läser beskriver ett novemberslaskigt Stockholm i mitten av 1970-talet. Det känns väldigt avlägset och snart slumrar jag stilla.

Men lugnet och ron är bedräglig. Vis av många erfarenheter vet jag att alla som slumrar stilla i hängmattor utgör mål för lömska överfall med vattenhinkar. Så när min omtänksamma mamma kommer ut med ett glas kallt citronvatten till mig så är det mycket nära att jag på ren reflex sparkar ut framtänderna på henne.

Hon klarade sig dock. Vilket inte min intet ont anande lillasyster gör när jag en stund senare smygande överfaller henne med trädgårdsslangen. Hennes ångestskrik vittnar om att vattnet nog är ungefär lika kallt som det brukar vara. Och jag är lika barnsligt nöjd med mig själv som alltid. Vissa saker har sannerligen inte förändrats ett dugg på tjugo år!