Strandfynd

I söndags var det sju veckor sen jag promenerade på en varm strand vid Stilla Havet. Det känns som väldigt länge sen. Dels för att mycket av det arbete vi gjorde då nu är grusat, i och med att den nicaraguanska regimen nyligen gick till frontalangrepp mot en lång rad biståndsorganisationer, och genom administrativa trakasserier försöker mobba ut de organisationer ur landet som arbetar med demokratiutveckling och stöd till rörelser som verkar för opinions-bildning kring abort och sexuella rättigheter.

Men det känns också, av ganska naturliga skäl, som att den stekande solen, det blå havet och de susande palmerna tillhör en mycket förgången tid när höstmörkret sänker sig över alltet, den fuktiga kylan tränger genom kläderna och en förkylning rasar i min kropp (inga larver i näsan, dock!).

På alla lyckade resor tar man också med sig en hel hög minnen hem. Och denna resa var inget undantag. Tvärt om. På stranden i Pochomil hittade jag inte bara snäckor och andra vackra saker som vågorna spolat upp. Där gjorde jag också ett fynd utöver det mesta jag hittat tidigare i mitt liv. I en vacker röd klänning och med de blåaste ögon jag någonsin drunknat i.

Sju mörka höstveckor kan vara en ofantligt lång tid. Men de kan också rasa iväg i ett nafs.

I morgon åker vi till Paris, mitt strandfynd och jag.

Ps Vi var en hårsmån från att boka våra biljetter med Sterling. Om vi gjort så hade den här texten nog inte varit riktigt lika munter...