Vänskap

Föreställ dig att du plötsligt skulle tappa minnet fullständigt. Att hela ditt liv skulle vara borta. Du skulle inte längre minnas din uppväxt, inte känna igen din familj, inte veta vilken mat du brukar gilla eller vilken musik du helst lyssnar på.

Som en del i processen att återskapa ditt liv skulle någon samla alla dina vänner, och var och en skulle de få presentera sig och berätta om er tidigare relation.

Hur många av dem skulle du då välja att återskapa vänskapen med?

Min goda vän C från Lund formulerar inte frågan riktigt så, hon är mer rakt på sak när vi sitter i kvällssolen på Rivals balkong vid Mariatorget. Istället frågar hon: Varför umgås vi?

I frågeställningen finns inget ifrågasättande, bara en ärligt menad undran över hur det kommer sig att just vi två valt att dela ett par timmar tillsammans en av de första varma kvällarna i maj.

De flesta av mina vänner har jag idag svårt att redogöra för varför jag en gång valde att börja umgås med. En gammal klasskompis här, en fd kollega där. Någon kanske var en bästis när man gick på mellanstadiet (och när man valde bästisar i den åldern var väl inte alltid urvalskriterierna så noga) och har hängt med sen dess av bara farten. Tiden har sedan skapat en gemensam historia. En referensram som man hänger upp en stor del av relationen på.

Men det krävs mer för att hålla en vänskap vid liv. Visst kan man älta minnen om hur kul man hade för tio eller tjugo år sen. Men till och med en nostalgiker som jag behöver mer än så. Om inte tillflödet av nya upplevelser finns stagnerar alla förhållanden. Tiden lär utvisa vilka av oss som åker på pensionärskryssningar tillsammans.

Exakt hur svaren på C:s fråga föll får stanna där på balkongen. Dock kan jag säga att vår gemenskap är unik. Precis som alla andra gemenskaper jag har. De är en del av mitt liv. Ni är en del av mitt liv. Utan er vore jag inte jag.