Pyspunka

När jag förra våren skaffade en ny cykel så köpte jag mycket medvetet en skruttig, rostig, av 50-tals modell. Det är nämligen den enda sorts hoj som man får behålla i den här stan, om man inte vill släpa runt på lås och kedjor som väger flera tiotals kilo. Vilket jag inte har någon lust med.

Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)

Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.

Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.

Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!

Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.

Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.

Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…