Under kniven

Att låta doktorn karva i en för att förbättra det som naturen inte fixade från början är ju populärt numera. Och jag är inte den som bangar att haka på en ny fluga för att smälta in i trendiga gänget. Alltså var det häromdagen hög tid att lägga upp sig på operationsbordet.

Efter att ha pumpats full med lokalbedövning och smärtstillande tabletter plockades alla de groteska slaktarverktygen fram. Skalpeller och krokar och tänger och sugar. Jag försökte blunda för att slippa se, men de bilder som visades i mitt inre var om möjligt än mer ångestframkallande.

Därefter täcktes både jag och halva rummet i gröna dukar. Till och med lampan som hängde i taket täcktes över, troligen för att förenkla städningen om någon viktig pulsåder skulle råka punkteras under ingreppet.

Därefter tog varelsen med den heltäckande skyddsdressen och det stora munskyddet ett stadigt tag i alla sprutor och skalpeller och krokar och tänger och sugar och satte igång. Och jag bad en stilla bön om ett smärtfritt slut på detta livet, och gled in i skräckens medvetslöshet.

Med blodet rinnande ur ena mungipan stapplade jag en timme senare ut från tandläkaren. En visdomstand fattigare - det finns numera lite mindre Mikke på denna jord! Men fan vet om jag blev
så speciellt mycket snyggare!?