30 kilometer runt Lidingö

Två helikoptrar hovrar över Koltorps Gärde när jag kommer dit strax innan kl ett. De 18 000 löparna släpps iväg i nio startgrupper, med 10 minuters mellanrum. Eftersom det var sju år sen jag sprang sist räknas jag som oseedad och får starta bland de sista. Därför är det fortfarande nästan en timme innan det är min tur. Men jag kan vänta. En hel sommars träning och en lång sista vecka på en diet av kolhydratpulverdrinkar (precis lika äckligt som det låter!) är äntligen över.

Och när startpistolen avfyras, och benen sträcks ut över ängarna så är det en stor känsla av lycka som infinner sig i kroppen. Glädjen i att få springa. Men också revansch för förra året, då jag så snöpligt blev störtförkyld två dagar innan loppet.

Fördelen med att starta bland de sista är att det är väldigt stärkande för psyket att få springa om så många. Nackdelen är att det blir ganska trångt ibland, och det är en massa blåbär (läs 50-års-presenterna och 40-årskrisarna) i vägen. Redan efter 3 km kommer jag ifatt de första från startgruppen innan som börjat gå. De har lång väg kvar att vandra idag.

I motlutet strax efter vätskedepån vid 20 km står min egna lilla hejaklack, som har rest till Stockholm enkom för detta. Ytterligare stärkt glömmer jag nästan bort skavsåret som har irriterat den sista milen. I lurarna sjunger Abba om att vinnaren tar allt.

I de berömda sugande backarna i slutet av loppet kommer min medhavda extraenergi väl till pass: flytande glykos som sköljs ner med en klunk vatten. Sockerkicken som kommer efter 15-20 sekunder är nog i närheten av vilken stureplanslina kokain som helst. Jag flyter fram ytterligare några kilometer, och orkar till och med heja på Vilse på vägen. Målupploppet kommer överraskande snabbt och jag inser att jag till och med har krafter kvar till en spurt.

Med tanke på att jag varit snuvig hela veckan, det varit över-stressigt på jobbet sista tiden och jag därmed sovit ganska dåligt de senaste dagarna, samt att fredagskvällen spenderades med trevligt sällskap istället för att vara hemma och vila – med tanke på det så är jag väldigt nöjd med min insats. Det blev visserligen inte personbästa, men jag var sju år yngre när jag tog det så det må vara ursäktat. Och dessutom har jag ju då ett mål kvar till nästa år också!