Pingpong

En del arbetsgivare måste locka med höga bonusar, firmabilar och subventionerad hemhjälp för att någon ska vilja arbeta hos dem. Det måste sannerligen vara tråkiga jobb på trista arbetsplatser!

När vi annonserar ut lediga tjänster skriver vi ärligt att vi ”inte kan erbjuda marknadens högsta löner”. Och ska man vara krass så ligger vårt löneläge ganska långt under den privata sektorn. Speciellt för de som är riktigt duktiga, eftersom begreppet prestationslön närmast är att betrakta som en svordom här.

Trots det får vi ofta hundratals ansökningar från välutbildade akademiker till varje ledigt jobb. Pengar är nämligen inte allt här i världen. Och kan de göra bättre nytta någon annanstans så är det väl bra så.

Men även inom biståndsbranschen finns det personalförmåner. Ikväll invigdes t ex kansliets nya pingisbord under pompa och ståt! Nästan alla var där: unga och inte längre fullt så unga, vikarier så väl som höga chefer. Den självbetalda ölen rann i törstiga strupar och krukväxterna hukade under illa riktade smashar.

Tyvärr tvingades jag på grund av hosta (min häftiga romans med fröken Snuva är inte helt över än) åse rundpingisturneringen från åskådarplats. Men vänta bara, så snart jag är på topp igen så ska jag ta fram mina gamla tonårstalanger från källaren i missions-kyrkan och visa vem som är mästare på att springa så fort som möjligt runt ett grönt bord!