Jag älskar practical jokes! Inte att bli utsatt för själv så klart. Men att få planera för någon annan. Och allra bäst är det när det blir riktigt stort och spektakulärt. Som t ex när teveprogrammet Blåsningen lyckades lura Peter Settman att han av misstag stängt av strömmen i hela DN-skrapan.
De ringde faktiskt från TV3 en gång och ville ha med mig som lockbete i just det programmet. Jag ångrar än idag att jag inte lät mig övertalas. Men jag är rädd att jag inte hade fått behålla jobbet om jag hade sagt ja. Min boss Birger var nämligen inte lika förtjust i practical jokes som jag. Och det var ju trots allt han som skulle vara offret i den blåsningen.
Det är inte alltid så enkelt att ordna en riktig bra happening om man är ensam. Visst kan man ställa den klassiska hinken med vatten ovanför en dörr. Men – been there, done that – det känns ju inte så väldigt nyskapande om man säger så!
Räddningen då är att gå med i en Flash Mob. Det är ett antal helt vanliga människor som inte känner varandra som samlas för att göra en kul grej i fem minuter och sen gå därifrån igen. Som t ex den här:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Själv sitter jag helt frozen framför datorn hela dagarna - inte ligger man på You Tube för det!
Och????
Once more: Och? Hur i h-e såg den tänkta Blåsningen ut??? Min egen blåsning av kansliet var nog bättre... Satte en ring i näsan och sa att jag förlorat ett vad och att jag nu skulle ha den där - oavsett att det var valrörelse. En ekonomiska utredare på arbetsplatsen höll på att få hjärtinfarkt, några andra var ovanligt tysta men vågade inte säga till mig och några förtroendevalda blev fly förbannade när de efter en vecka fick veta att jag skämtat med dem... Frågan är hur bloggaren reagerade, vad jag minns utan en enda darrning.
Vad blåsningen skulle gå ut på förtäljer tyvärr inte historien.
Jag försökte klämma dem på det för att bättre kunna avgöra om jag skulle våga visa mig på kansliet igen eller inte efteråt, men de hoppades väl att något annat lockbete skulle ställa upp istället så de ville inte säga nåt.
Ringen i näsan minns jag mycket väl. Men då hade jag blivit luttrad... :0)
Skicka en kommentar