I ett pojkrum en kväll för många vårar sedan stacks en nål i en atlas, och en ed svors att exakt tio år senare ses på den plats där nålen träffade. Ust’ Olenek, en genomfrusen håla på det Nord-sibiriska låglandet där floden Olenek mynnar i Norra Ishavet, blev vårt gemensamma mål.
Vi var nog varken de första eller de sista tonårspojkar som blundat och stuckit nålar i kartböcker. Och som för så många andra kom det med tiden annat emellan. Fruar, barn, karriärer och en allmän uppfattning om att en tre veckors resa enkel väg, delvis genom helt obebodda områden (det är 100 mil till närmaste större väg!), är mer lockande när man är arton än trettio plus.
Med ett visst vemod över svunnen ungdomsentusiasm lät jag kartan och det lilla faktahäftet försvinna i pappersinsamlingen. Men så plötsligt i förrgår kom det oväntat ett långväga SMS: Johan, en av de ursprungliga edsvurna, som nu bygger lyxvillor i Thailand, vill ha sällskap på en tripp på Transibiriska nästa vår. (Alla som någon gång varit i Thailand vet ju att den närmaste och snabbaste vägen hem därifrån är med järnväg via Peking och Moskva…)
På åttiotalet var Transibiriska bland det mest äventyrliga man kunde göra. Sen föll muren och tågluffarna började flyga istället. 2008 känns en skranglig järnvägsvagn inte lika lockande. Men visst, om vi hoppar av i Severobaykal’sk och gör en kort avstickare på sisådär en 300-400 mil genom Sibirien, så är jag med! I år är det ju faktiskt exakt tjugo år sen nålen fastnade på 73 grader nord/119 grader ost. Och folk har haft konstigare fyrtioårskriser!
(Foto från Ust’ Olenek. Det är säkert mycket bättre väder på sommaren!)
3 kommentarer:
Ljuva minnen. 18 år och oförstörda, en nål och en kartbok, så var vår färdväg utstakad. Ust´Olenek, here we come!!!
Inför 10 årsjubileet tog du i allafall fram en folder, och en vägbeskrivning, som om jag inte minns fel innehöll ett par hundra mil hundspann också. Nu närmar vi oss 20-årsjubileet, och som du skrev, bra ideer är till för att genomföras. Hade du verkligen gett upp, och la häftet i pappersinsamlingen???
Nu kan vi reka lite för den något uppskjutna resan. Lovar ingen avstickare den här gången, men visst måste vi stanna i Ulan Bator och rida jak eller kamel, och bo i en "ger" tillsammans med lokalbefolkningen på stäppen. Tåget "bakvägen" från peking till moskva används visst mest av smugglare så vi får säkert nya kompisar med. Tror det kan bli kul.
Förresten har du närmare till 40-årskrisen än vad jag har, så det så!
Johan
Kartboken finns kvar, ligger i en kartong på Laggvretsvägen.
I skrivande stund är det molnigt/snön faller och minus 6 grader i Ust´Olenek, ett härligt vårväder att färdas i.
VA! Ni har väl inte givit upp resan?! Detta projekt har man ju fått höra om ett antal gånger och förväntningarna på att den ska genomföras är höga. Mycket höga. Tänk på att den lär ge bränsle till många bloggar också! :o)
/Magnus
Skicka en kommentar