Vår kapten sätter ribban direkt när han lägger den lilla taxibåten i en bredsladd ut från Stavsnäs brygga. Fyrtiofem småskumpiga minuter senare stiger vi i land på Bullerö brygga.
De senaste åtta åren har Magnus och jag haft som tradition att varje sommar göra en expedition (låter lite mer äventyrligt än utflykt, eller hur!) till en ö i Stockholms skärgård. Kriterierna när vi valt våra mål är att det ska vara en för oss båda tidigare obesökt plats, med både intressant natur och kul kulturhistoria (Magnus gillar att rabbla latinska namn på tråkiga gräs och överblommade orkidéer, medan jag är mer fascinerad av gamla dammiga trägärdsgårdar ).
Genom åren har vi besökt så exotiska platser som Svartsö, Ålö och Sandemar. Vi har gått vilse och missat båten hem, vi har åkt båt med La Camilla (om någon kommer ihåg henne, men då var hon faktiskt fortfarande lite hipp!) och vi har upptäckt topphemliga radaranläggningar! I år sökte vi oss längst ut i ytterskärgården - till idylliska Bullerö.
Här har Bruno Liljefors haft sin ateljé. Här har Anders Zorn och Albert Engström jagat sjöfågel och druckit punsch. Och här har Errol Flynn, Zarah Leander och Charlie Chaplin huttrat i det kalla vattnet.
Vi nöjer oss med att njuta av det vackra vädret på de solvarma klipporna, spana efter fyrar mot en klarblå horisont, besöka Liljefors ateljé, klappa en padda (Magnus), skrämma huggorm (jag), fotografera fågelungar och studera arkeologiska fornlämningar (fyra tältpinnar nedslagna i berget, troligen från den så kallade ”Chaplin-epoken” enligt informationsskylten…)
Sen letar vi efter fästningar. Till traditionen hör nämligen att Magnus är väldigt nojig för de små krypen, och därför alltid klär sig förståndigt heltäckande. Jag, däremot, banar som vanligt oförväget min väg genom högt ängsgräs och buskiga snår med shorts och bara ben och devisen ”om man nonchalerar dem så bryr de sig inte!”. Resultat blir också helt traditionsenligt att Magnus skulle kunna starta en mindre djurpark med alla sina fynd, medan jag bara hittar en enda liten fästingstackare.
Det enda som saknas på Bullerö för att livet ska vara helt fulländat är en glasskiosk, så därför tar vi båten in mot stan igen när eftermiddagen sakta övergår i kväll. Och medan taxibåten studsar på vågorna skriver vi vykort, precis som på en riktig semester. Vi är lite lagom trötta men mycket nöjda med vår dag. Man måste inte alltid flyga 15 timmar till exotiska länder för att finna sol, vacker natur och orörda stränder. Idyllen finns ibland närmare än man tror!
Ps Om ni känner för att åka till Bullerö – vilket klart kan rekommenderas, det är nog den finaste ö som jag besökt i Stockholms skärgård! – så kan jag tipsa om att man kan också övernatta i ett av de röda små husen som syns på översta fotot!
6 kommentarer:
eh, förlåt jag vet men jag kan inte låta bli... "fästningar" e väldigt sällan att likna vid små kryp...//Gabrielle
har suttit här och väntat på det utlovade vykortet nu i flera dagar, börjar faktiskt känna mig mycket bortglömd...
Alltså, det är inte så skoj att skriva vykort som man skulle kunna tro. Dessutom var båten väldigt skumpig. Så det blev inte så många skrivna. Knappt något alls. Faktiskt bara ett. Men det höjer ju å andra sidan samlarvärdet på just det kortet!
Vad skulle fästingar annars vara? Stora kryp? Nej, nej. Stora kryp har två ben och två armar och röstar på Sverigedemokraterna.
Ah, nu såg jag. Fästningar. Mycket fyndigt... :0)
Jag fattar inte varför jag ska vara så populär bland de små kräken! Jag hade 7st att plocka bort efter turen. Men det ingår som sagt i traditionen. Kan annars hålla med Hattifnatt: En mycket fin ö väl värd ett besök. Speciellt de kulturella spåren från öns olika epoker är intressanta att studera... Chaplin-epoken är bara en bland flera! Och så mångfalden av gräs förstås.
Skicka en kommentar