Stressrumpa

Fingrarna löper över tangentbordet medan ett mörknande Östergötland flimrar förbi utanför tågfönstret. Den här helgen har jag besökt Skåne för en snabb visit. Kom med tåget till Malmö sent igår eftermiddag, utgång med J, C och U i Lund på kvällen, och sen lunchtåget hem idag. Nästan som på studs.

Och lika trevligt som det var att få träffa gamla goda vänner igen, lika skönt är det att få ett par timmar på tåget för att hinna ikapp. Den tjocka högen med gamla tidningar är plöjd, inboxen är tömd på obesvarade mejl, ett styrelseprotokoll justerat, minnesanteck-ningarna från senaste mötet skrivna. Mitt liv, som haft förtvivlat svårt att hinna ifatt de senaste veckorna, är för en gång skull någorlunda i fas.

Dessutom är det alltid lika intressant att åka tåg. Tvärs över mittgången sitter en tonårstjej och klistrar in foton i ett stort album. Bredvid mig läser en kille i Polishögskolans ”Utbildningsmaterial för användare av pepparspray”. Det känns tryggt att kunna lämna datorn vid sittplatsen när jag går till bistrovagnen, i förvissning om att alla potentiella tjuvar kommer att springa sin väg gråtande som små barn!

* * * * *

Denna text påbörjades i söndags, men hann inte slutföras innan vardagen rasade över mig igen. Med alla måsten och möten. Stress är bara förnamnet. Och jag har drabbats av väldigt typiska stress-symptom: tics. Fast normalt brukar man få det i ansiktet. Hos mig är det min vänstra skinka som rycker.

Mina kollegor ser väldigt konstigt på mig när halva jag sitter och småstudsar på stolen. Tur att det är julledigt snart...