Se på mig!

Fredrik Sträng har klättrat upp för de sju högsta bergen på sju olika kontinenter på mindre än sju månader. När han ikväll håller ett föredrag på Stockholmsmässan om sina äventyr får vi se foton med häftiga vyer och höra honom berätta med stort engagemang om sina upplevelser.

Och han får det att låta som att det knappt ens är någon större bedrift att göra en toppbestigning. Bara man tränar lite innan och ser till att inte bli sjuk. Fredrik fick en halsinfektion 100 meter från toppen på Mount Everest och fick vända. Vilket ju kan vara lite tråkigt om man tränat 20 timmar i veckan i flera år för att nå dit.

Men den fråga som hela tiden gnager i mitt bakhuvud får jag aldrig något svar på. Varför? Varför satsar man alla sina pengar, viker flera år till träning och förberedelser och riskerar sitt liv flera gånger om? Vad är det som driver en att fortsätta framåt när stormvindarna viner och kölden ligger på en dödligt låg nivå? Vad och varför?

Kanske ger Linda Rosing svaret, när hon intervjuas i DN idag: "Jag vill bevisa för mina föräldrar att jag är duktig, jag vill att de ska känna sig stolta och säga det till mig. När jag viker ut mig handlar det inte om att vara fin för killar, det är för att mina föräldrar ska se mig. Jag har aldrig hört dem säga att de är stolta över mig. Den dagen ser jag fram emot."

Fredrik hyllas som en hjälte och äventyrare. Linda hånas som en naiv bimbo. Men de förenas i sitt gemensamma mål. Att bli sedda. Att bli bekräftade. Att ens föräldrar ska vara stolta.

Men det måste väl finnas enklare sätt?