Lusse lelle

För första gången på flera år blev det inget luciafirande för min del. En av de braiga förmånerna med att jobba i riksdagshuset är nämligen att någon av de stora kyrkokörerna i stan brukar komma och uppträda på lucidagens morgon. Glögg, vacker sång och skön stämning är en fin tradition. Och så brukar det alltid vara lite kul bonus med småtärnorna som svimmar... (någon sa att de håller ljuset för nära ansiktet och därför får syrebrist!?)

Jag minns min barndoms luciatåg i missionskyrkan. Det är inga ljusa minnen. Inte bara att man skulle tvingas bära en hemsk stjärngosseutstyrsel. Dessutom skulle det sjungas. Tärnorna var alltid så många, och kunde gömma sig i mängden. Men vi pojkar var bara fyra. Och ingen av oss hade direkt fått några skönsångargener i arv. Tillställningen var säkert lika pinsam för våra föräldrar som för oss.

Gud, varför hörde du inte vår bön? Jag hade gärna betalat ett halvårs veckopeng för lite syrebrist!