Åt lunch med Jenny idag. På en Thai vid Medborgarplatsen. Hon berättade om en föreläsning på sitt jobb där de fått lära sig att prata Med varandra, inte Om sina kollegor. Jag kom då att tänka på Metallica-dokumentären "Some kind of Monster" som gick på teve igår. Om när de hårdaste av de hårda gick i gruppterapi för att lösa sina interna problem.
När terapeuten frågar Lars Ulrich varför han inte kan prata med sin far om deras relation, när han kan formulera det i terapisoffan med de andra bandmedlemmarna, så blir han svarslös. Pappan, som står brevid, skruvar besvärat på sig.
Varför är det så svårt att möta någon annans ögon med ärlighet? Varför sinar orden när man ska formulera en uppriktighet inför de som står en närmast? En inlånad femtusenkronorskonsult har knappast svaren. Möjligtvis en miljonerdollarsterapeut. Men jag orkade inte se klart filmen så jag fick inte veta. Och det spelar kanske inte så stor roll. Jag gör som alla andra, och gömmer mig bakom en anonym bloggsignatur istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar