Personlighetsutveckling

Tog en krogrunda med Michael, en av mina äldsta vänner, igår. Det var väldigt trevligt, vi träffas allt för sällan numera. Som det lätt kan bli när livet rinner iväg, fullt med vardagsrutiner och jobbstress.

Om man har känt varandra i ett kvarts sekel (!) men inte längre umgås lika ofta som förr så blir det ofrånkomligt en hel del prat om svunna tider. Om allt roligt vi varit med om, allt dumt som gjorts, och alla personer vi känt. Om det man inte längre minns, och allt det som man inte vill minnas.

Det är snart tjugo år sen som sommarnatten var så där underbart ljummen när vi körde runt på landsvägarna i Mickes föräldrars nya Volvo. Lyssnade på Springsteen och målade upp alla stora planer. Tjugo år är en ofattbar lång tid, men det känns som alldeles nyss.

Någonting i mig vill väldigt gärna vara kvar där och då. Vill tillbaks till det bekymmersfria, oskuldsfulla livet. Vägrar bli vuxen. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är tiden som har format en till det man är. Och jag är inte säker på att mitt 17-åriga alter ego var en person som jag skulle vilja umgås med idag. Både naiv och oerfaren, och troligen lite smådryg också. Så där som bara tonåringar är. Helt utan den charm, världsvana och i övrigt underbara och ödmjuka personlighet jag utvecklat sen dess.

Om tjugo år kommer vi att sitta där igen. Och jag kommer att dissa Mikke årgång 2006 som en ganska oerfaren och smådryg typ. I alla fall jämfört med den person jag tror mig vara då. Kommer min egen självbild någonsin att hinna ifatt mig själv?